Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Se så, se så, icke så häftigt, andlige herre",
yttrade nu herr Eskil i hånande ton. "Ni gör, ni,
som alla edra embetsbröder; ni visar vägen, utan
att det faller er in att sjelf vandra den. Var derföre
så god och tig, nu ... och gå undan ... Gå härifrån,
säger jag ... Lemna rummet, eller ställ er i vrån
der borta ... och håll munnen sedan ... Ty om
ni knystar ett enda ord mot hvad ni här vidare kan
få höra och se, så – vid alla edra gamla föråldrade
och af Gustaf Wasa afsatta helgon, kastar jag icke
ut er ur mitt hus och låter mina hundar jaga er
öfver vindbron ... och ve er, om ni sedan någonsin
vågar vända er näsa åt detta hållet ... ni skall
då få med mig att göra. Ni kan då återvända till
Franciskanerklostret i Stockholm, derifrån ni blifvit
utkörd, ni, tillika med de andra lata munkarne, och
ni kan snylta er in hos de få gamla nunnor, som af
särskild kunglig gunst och nåde fått herberge i de
celler franciskanerna nödgats lemna. Få se hur fet
ni då blir."
Den skrämde munken drog sig undan till den honom
anvisade vrån, mumlande, mellan tänderna, några ord,
mest på latin, om den beklagansvärda olyckan, att på
sin ålderdom behöfva äta nådebröd, samt ytterligare
några mustiga förbannelser öfver den, som bragt honom
i detta elände.
Men nu förlorade Johan tålamodet. Så länge det gällt
honom sjelf, allena, hade han, af skyldig vördnad
för sin far och till samvetsgrann åtlydnad af
fjerde budet, lagt band på sig; men att se munken,
sin älskade lärare och hjertevän, sålunda bemötas –
det öfversteg hans förmåga att uthärda.
"Fader!" sade han derföre och närmade sig med sorgligt förebrående
min den ursinnige adelsmannen; "fader, förlåt,
för Guds och vår Frälsares skull, hvad jag brutit er
emot. Ty endast i vreden öfver mitt begångna fel kan
ni glömma er ända derhän, att med bannor öfverfalla
en gammal andlig man, den ni sjelfmant gifvit skygd
under ert tak. Ni tror ioke hur ondt det gör mig, att
jag råkat gifva anledning till, att ni så öfverträder
gästfrihetens och ridderlighetens lagar."
"Ädle, storsinnade yngling!" mumlade munken, sakta.
Men nu var måttet rågadt ... Det var för mycket
... alldeles för mycket för herr Eskils hetsiga
lynne. Han sprang till väggen, der en hop jagtredskap
hängde, och nedtog en piska, med lädersnärt af
förfärlig tjocklek, hvarmed han närmade sig till
Johan, och lade sin breda hand på hans axel.
Men, smidig som en ål, slingrade ynglingen sig ifrån honom
och stod snart på ett par alnars afstånd.
"Fader!" sade han, det är väl icke ert allvar, att
ni vill bära händer på er son?"
"Jo, så men, din olycksfågel! ... din sturska
gök! ... När har icke en far agat sin son? – He!"
"Fader!" sade Johan med ett manligt allvar i sin
blick, som förunderligt kontrasterade mot hans fina,
flicklika drag, "fader, om förlåtelsen ej inrymmes
i ditt hjerta, utan du nödvändigt vill straffa, så
gör det åtminstone på ett sätt, som är värdigt en
herreman och hans son."
"Och hvilket sätt är det? om jag får fråga", yttrade
herr Eskil, som, besynnerligt nog, fann sig behagligt
öfverraskad af sin sons stolta hållning, hvari han
spårade den blifvande tappre riddersmannen."
"Stäng in mig ... sätt mig på vatten och bröd
... på svält, till och med, om ni så för godt
finner; men försök ej att slå mig, ty det skall jag
aldrig fördraga. Ferlan har jag längesedan vuxit
ifrån."
"Nej, din pyssling", svarade herr Eskil, höjande
sitt fruktansvärda tortyrinstrument; "ännu får du äta
några julgrötar, innan du vuxit undan mina näfvar."
"Försök det ieke, fader ... jag säger er det ännu
en gång. Blotta hotelsen är en skymf, som jag
visserligen skall låta med tiden utplånas af den
barnsliga kärleken ... Men – vid allt hvad vi
båda hoppas i ett bättre lif ... om ni kröker ett hår
på mitt hufvud, skall ni komma att dyrt ångra det.»
Det långa parlamenterandet hade till någon del afkylt
herr Eskils förfärliga hetta och han nödgades, mot
sin vilja, tillstå för sig sjelf att leken började
roa honom. Han ställde sig derföre att, med piskan
ännu i handen, fixera sin son,
hvilken mötte hans blick med en lika uthållig. Det
låg ingen sturskhet, ingen hejdlös vrede, intet
förakt och ingen orimlig sjelfförtröstan i den unge
gossens ögon: "der lästes deremot en okuflig vilja,
en ädel stolthet, en ren själs öfverlägsenhet öfver
dens själ, som, aldrig van att gifva vika, eller att
känna sig besegrad af motståndet, hade grånat under
vilda passioners våldsamma och ständiga utbrott.
Medan den äldre ädlingen sålunda betraktade sin son,
for den tanken genom hans hufvud:
"En präktig pojke, i sanning! Han behöfver endast
ett par år till på sig, för att bli en duktig karl,
liksom han helt visst med tiden blir en oöfvervinnelig
kämpe. – Hvilken blick! ... Jag har hört talas om
menniskor, som med sin blotta blick kunnat kufva de
grymmaste vilddjur. Sådan måtte den pojkens blick
vara; och på det han ej må halft förstöra och förlama
mig, alldeles som en sådan der djurtämjare gör med
vilddjuren, så vill jag bemanna mig. Det duger icke
att han rår ... det blir till min skada."
"Hans nåde konungen är här!" yttrade i detsamma rösten
af en person, som öppnade dörren utifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
