Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, jag yet, att det är nya ordningar nu, i allt,
äfven i fråga om religionen; och det är hårdt nog,
att man icke skall få dyrka sin gud efter gamla
sättet och såsom man från barndomen varit van. – Af
de heliga nunnorna i Alvastra fick jag lära mycket,
jag ... Och, ack, hvad det klostret på den tiden
stod i heder och anseende! Men nu. – Hvem skulle
väl hafva kunnat förutse sådant ... drömma om
sådant?"
"Moder, eftersom du nämner ordet dröm,
så vill jag säga, att jag just nyss hade en dröm."
"Såå! ... och var den glad? ... var den vacker?"
"Intetdera. Jag drömde, att jag råkade min far."
Ingrid skiftade färg och strök sig med förklädessnibben
öfver ansigtet, yttrande med förvirrad min:
"Jaså ... din far? ... Och – var han salig? ... Var
han hvitklädd?"
"Nej, han var i sina hvardagskläder, sådan jag mins
honom, ganska tydligt, medan han lefde; då han ömsom
lockade mig till sig och smekte mig, ömsom stötte
mig ifrån sig. – Hvarför gjorde han så, moder? –
Alla säga ju, att jag var ett så utmärkt lydigt och
snällt barn."
Den stackars Ingrid var i stor förlägenhet om hvad hon
skulle svara. Ett ljus uppgick för henne ... hon
anade att den unga flickan hört hvad grannqvinnorna
nyss talat.
Hon befriades dock, den gången, från ett svar, som
kanske torde hafva blifvit henne temmeligen brydsamt,
ty dörren till stugan öppnades helt sakta och in genom
densamma stultade, med tunga steg, en gammal qvinna,
böjd af år och sorger, klädd i det för några år sedan
upphäfda klostret Alvastras vanliga nunnedrägt,
hvitt, med svart dok och svart skapulär.
Hon gjorde med from andakt korstecknet, i det hon
trädde öfver tröskeln till det rum, der mor och dotter
dvaldes, den ena liggande i, den andra sittande vid
sängen.
Mor Ingrid skyndade upp och bjöd nunnan taga plats på
stolen, som hon sjelf nyss innehaft, en af de tvänne
trästolarne i rummet. Dervid korsade sig Ingrid,
äfven hon, öfver ansigte och bröst, ställde sig sedan
på något afstånd från den gamla, med sänkt hufvud
och öfver bröstet korslagda armar, och betedde sig i
allt som en from katolik, hvilken det tillkommer att
visa klosterfolk en stor vördnad.
"Hur står här nu till?" frågade nunnan.
"Bättre, fromma fru Veronica",
svarade Ingrid; "mycket bättre, lofvad vare vår Fru
och alla heliga i himlen! Fastän jag vet, att jag nu
mera icke får säga så."
"Det är, bedröfligtvis ganska sannt, det, min goda
grannqvinna", suckade gumman, "och rysliga tider vi
lefva uti, då man djerfs att trotsa allt, till och med
vår heliga moder, kyrkan. Hvad skall väl hädanefter
hållas i helgd? – Så att tösen är bättre? Det gläder
mig obeskrifligt. Har du tackat Gud derför, Elna?"
"Ja, fru Veronica, det har jag ... så godt jag
kunnat. Ack, jag var så rädd att jag skulle dö, och
nu, sedan det är allt hopp för handen att jag skall
bli frisk och få lefva, är jag så glad."
"Verkligen? ... Och det tillstår du helt öppet",
sade Veronica.
"Ja, visst. Hvarför skulle jag icke det? – Jag vet ju,
att min stackars mor, som i så många nätter med stor
ångest vakat öfver mig, och likaså min gamle farfar,
hade blifvit så ofantligt bedröfvade, om jag gått
ifrån dem. De hålla ju, båda två, så mycket af mig. –
Och äfven för egen räkning gläder jag mig åt lifvet –
jag är ju ännu så ung."
"Och så syndig!" utbrast Veronica, medlidsamt
skakande sitt gamla hufvud och korsande sig flera
gånger å rad. – Så genomflärdfull, arma barn? –
Tröste oss alla Helgon! – Förstår du då icke, du unga
christen, att en sådan der öfverdrifven verldskärlek
är en synd ... en mycket stor synd?"
"Jag tror icke
det, fru Veronica", yttrade Elna frimodigt. "Någon
öfverdrifven verldskärlek hyser jag icke; ty – vi
äro ju så fattiga och för den som det är, kan det
ju icke vara hälften så roligt att lefva, som för de
rika, hvilka hafva allt hvad hjertat önskar. – Men,
ändå ..."
"Ändå, så vill du inte gerna dö, du enfaldiga barn."
"Det vill jag visst inte, fru Veronica ... Nej,
bevars – om jag kan få slippa. – Gud har gifvit
oss lifvet och jag tycker det skulle vara otacksamt,
om vi icke gladde oss åt denna Hans skänk."
"Gud, den flickan! ... den flickan! Hvarifrån tar
hon sina ord?" hviskade Ingrid för sig sjelf. "Hon
talar ju som en hel prest."
"Du är just en tosing", utbrast den gamla nunnan
helt harmset. "Vet du då icke, att menniskolifvet
är fullt med orolighet, från början till slut, och
att döden är en lycka ... endast den är en vinst,
en sällhet att prisa Gud för?"
"Ingen kan prisa Gud sedan han är död", sade Elna
med ett illa doldt skalkaktigt leende på sitt af
sjukdomen tärda anlete.
"Åh, så tig, näsperla!" utfor gamla Veronica i
vredesmod. Och vändande sig från Elna till Ingrid,
fortfor hon: "Hur har ni födt upp er flickunge,
min kära grannqvinna? Ni har ju icke lärt henne
hafva vördnad för gammalt folk. Passar det henne
att räsonnera med mig ... en gammal menniska ... en
nunna! Ja, en nunna! Begriper du det, ditt oting,
att en nunna är ..."
"Är som en annan menniska", inföll Elna. "Jag
har visst icke velat förolämpa er, fru Veronica
... visst icke. Om jag gjort det mot min vilja,
så ber jag er uppriktigt om förlåtelse. – Emellertid,
så ..."
"Så", inföll Veronica, "så var det visserligen en
lycka, att du icke dog nu, barn lilla, ty om någon
behöfver lefva och lära, så är det visserligen
du. Först och främst måste du lära dig ändra tankar
angående detta jordlifvets förträfflighet; och du
behöfver icke många år till på nacken, för att det
göra. Ingen på jorden har haft det riktigt bra,
ingen ... icke en gång den aldra bästa, den aldra
heligaste, såsom, till exempel – det högsta exemplet
af alla – vår välsignade och högt benådade heliga
jungfru, Guds heliga moder. Hvad hade icke hon att
genomgå? Hvilka rysliga lidandets pilar måttades ej
åt hennes hjerta! Man behöfver blott kasta en blick
på hennes bild, för att varsna huru smärtan tryckt
sin stämpel på de anletsdragen. Det var ej för ro
skull de blefvo så vissnade och utmerglade."
Vid det att gumman så talade, uppdrog hon undan
den hvita och svarta drägten något, som vid en
silfverkedja hängde på hennes bröst. Det var en
medaljong af samma ädla metall, eller snarare en
bricka, ty den var af ett väldigt omfång, i oval
form, visst fem tum lång och fulla tre tum bred och
föreställde en bröstbild af jungfru Maria, i drifvet
arbete, men illa utförd, alldeles förfärligt illa;
ty den, som bilden skulle föreställa, liknade mer
en gammal trollpacka än Frälsarens fromma moder,
den undergifna och tyst försakande.
"Se", sade hon och räckte silfvermedaljongen åt
den sjuka, efter att först hafva lossat kedjan från
sin hals, "denna klenod, för mig dyrbarare än alla
skatter i verlden, som jag nästan genom ett underverk
lyckades frälsa undan den fördömde kättarkungens
rofgiriga klor, är det enda som finnes qvar af
klostrets myckna egendom, som han, denne Wasa,
icke tvekade att plundra från oss, så väl som från
alla öfriga fromma mäns och qvinnors, Guds tjenares
och tjenarinnors heliga fristäder inom Sverige. O,
att icke åskan slog ned öfver helgerånaren och hans
handtlangare ... derför ha de endast Guds vänliga
långvarighet att tacka. Se här, Elna ... betrakta
denna bild ... och kyss den sedan andäktigt.
Men Elna gaf genast bilden tillbaka, sägande:
"Jag vill icke se på den ... åtminstone icke länge."
"Nå, men hvarför det, då?" frågade nunnan, med en min midt
emellan förvåning och harm. – Ha! ... jag förstår",
tillade hon efter en paus. "Det är för det du känner
en djup ånger öfver ditt affall från den enda sanna
läran, en innerlig grämelse öfver att man lockat
dig på afvägar. Dock, kära barn, ännu kan du omvända
dig och frälsas för den allena saliggörande kyrkan,
hvilken står som en moder, med famnen utsträckt mot
alla ångrande syndare och ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
