Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XVII. Drottning Philippa. Th. - Lerkrukan. Sagobild af Betty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missnöje. Detta sistnämnda steg emellertid till sin
höjd, då Erik, genom sin envishet att underlägga
sig de Holsteinska småfurstarne, invecklade sina
riken i ett mångårigt krig, med hvilket han ingenting
vann, men i stället utarmade sina undersåter genom
odrägliga skattebördor, på samma gång han mot fienden
begick de gräsligaste grymheter. Till att försona
dessa företog han, som bekant, en pilgrimsfärd till
Kristi graf, under hvilken han blef tillfångatagen
af Turkarne och måste från fångenskapen utlösas med
en dryg penningesumma, som likaledes utpressades
af det fattiga folket. Under hans frånvaro på denna
pilgrimsfärd förde Philippa regeringen i hans riken
och sökte derunder att, så vidt möjligt var, hela de
sår, som konungens egen usla förvaltning tillfogat
dem. Under denna hans frånvaro lät hon till exempel
afskaffa det underhaltiga mynt, hvarmed Erik i
sin penningenöd öfversvämmat sina länder. Men hon
skulle icke deltaga i de fredliga värfven allenast,
utan äfven krigiska bragder förblefvo icke obekanta
för henne. Under Holsteinska kriget hade de mäktiga
Hansestäderna, i hvilkas händer hela Nordens
handel låg, och hvilka blifvit uppretade genom
Eriks åtgärder, likaledes förklarat krig mot de
tre rikenas konung. I början förmådde visserligen
konungen försvara sig emot dem, men snart inträffade
(1428, om våren) utanför Köpenhamn en flotta om 260
Hanseatiska skepp med en besättning af 12,000 man,
beredd att bränna staden och försänka dess hamn. Lika
feg som grym, flydde konung Erik undan till Sorö
kloster; men Philippa stadnade qvar, uppmuntrade
Köpenhamns försvarare och samlade de unga männen i
staden samt uppmanade dem till att försvara sig emot
fienden. Omtyckt af alla, hade hon icke svårt för
att bli åtlydd, och genom hennes och deras förenade
bemödanden räddades staden, så att Hanseaterna måste
draga derifrån med skam och skada. Men drottningen lät
bjuda stadens frivilliga försvarare upp på slottet,
der hon undfägnade dem på allt sätt, tackade dem för
deras bevisade mandom och trohet samt lofvade att
med all ynnest och nåd tala till deras bästa hos sin
herre, konung Erik.
Men framgången gjorde Philippa djerf, och hon beslöt
att försöka, om hon icke skulle kunna vara mer lycklig
mot fienden än konungen varit. Under hans frånvaro
och honom ovetande lät hon derföre utrusta en flotta
af sjutiofem småfartyg med 1,400 man och skickade den
mot Stralsund för att på denna stad, hvilken likaledes
hörde till Hanseförbundet, utkräfva hämd för det
onda, som Hansestäderna hade tillfogat Danmark. Detta
företag misslyckades dock; Stralsundsboerna förstörde
de Danska småfartygen och blott få af dessa kommo
undan för att berätta olyckan. Philippa blef
djupt nedslagen, mest derför, att hon ofrivilligt
vållat så många menniskors ofärd. Men det skulle
bli än värre. Konung Erik kom hem och fick veta,
hvad som tilldragit sig. Han plågades redan förut
utaf afund öfver Philippas anseende och den kärlek,
hon vunnit hos folket; han hade derjemte långt för
detta glömt henne för en af hennes hofjungfrur,
Cecilia; nu betänkte han icke hennes goda afsigt och
hennes oskuld i den olyckliga utgången, utan utbrast
emot henne i onda ord och åthäfvor samt misshandlade
henne, så att en för tidig barnsbörd blef följden. Då
beslöt drottningen att för alltid draga sig undan
verlden, der hon endast skördat olycka och otack. Hon
förklarade sin afsigt att gå in i Wadstena kloster.
Ännu en gång innan detta beslut utfördes, skulle
hon dock få tillfälle att ådagalägga sin ädla
qvinnlighet. Konung Erik hade från Sverige medfört
en stor flotta, väl utrustad med både folk och
förnödenheter; men efter sin vana använde han icke
den stora utrustningen. Flottan fick en hel sommar
ligga overksam i Sundet. Förråderna togo slut, och
man begärde af konungen antingen nya förråder eller
tillåtelse att segla hem. Intetdera beviljades. Några
reste hem icke desto mindre; de andra, mer trogna
konungens bud, stadnade qvar, fastän de måste sälja
både kläder och harnesk för att få föda. Ändtligen,
långt ute på hösten, beviljade konungen hemfärden. Men
just som denna skulle anträdas, utbröt en fruktansvärd
storm. Flottan skingrades, de flesta skeppen sjönko
med sitt manskap, några få räddade sig på Saltholmen
och vid Barsebäck i Skåne. Här låg folket, prisgifvet
för all nöd, utan föda, utan tak öfver hufvudet, utan
möjlighet att komma derifrån. Af konungen kunde ingen
hjelp väntas; men så snart Philippa fick veta deras
nöd, sände hon mat och kläder till dem samt lät flytta
de till Saltholmen undkomna öfver till Skåne. Derifrån
sökte de sig hem så godt de förmådde, men omtalade
öfver allt drottningens godhet och utbredde kärleken
och vördnaden för henne öfver allt Sveriges land.
Men Philippa verkställde sin föresats och
inneslöt sig i Wadstena kloster, der hon emottogs
med vördnad och dit hon följdes af allas saknad
och kärlek. Här fick hon dock icke länge njuta
lugnet. Sorgen öfver hennes olyckor och följderna
af Eriks misshandling lade henne efter
några få månader i grafven. För att hedra hennes
minne skänkte Erik stora summor till Wadstena samt
andra kloster och kyrkor; men öfver hennes förlust
tröstade han sig i den förr omnämda Cecilias armar;
fastän det dock snart visade sig, att med hans gemål
lyckan och välsignelsen hade vikit ifrån honom, och
han, den nyss så mäktige konungen öfver tre riken,
få år efteråt satt som landsflykting på Gotlands skär
och uppehöll sig med att
låta sina kapare plundra sina fordna undersåter.
I Wadstena fordna klosterkyrka hvila drottning Philippas
qvarlefvor. Hennes graf är betäckt med en sten
om vid pass nio fots längd och sex fots bredd;
midt på stenen är uthuggen en bild i kroppsstorlek
af Frälsaren på korset, och vid korsets fot ligger
en sköld med leoparder och liljor i fyra fält samt
en hjelm med ett lejon till hjelmprydnad. Inskriften
berättar, att "här hvilar den ädla drottning Philippa,
fordom gemål till Erik, Sveriges, Götes, Danmarks och
Norges konung, hertig i Pommern, dotter af Henrik IV,
konung af England, Frankrike och Irland, och som skiljdes
från detta lif den 5 dagen i Januari månad anno 1430".
Enkel, som Philippa sjelf i lifstiden, är den
sten, som täcker hennes stoft. Icke långt
derifrån står ett praktfullt monument öfver
Gustaf Wasas olycklige son, prins Magnus. Brunius
har rätt, då han säger: "det är märkeligt nog, att
grafvården öfver en halft vanvettig furste, hvilken
ihågkommes endast som ett föremål för medlidande,
skall stå upprätt och orubbad, medan en simpel
grafsten, som dagligen nötes af de nyfiknas fötter,
är det enda som betecknar Philippas hviloplats,
den ädlaste qvinnas, som någonsin burit en krona".
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
