- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
67

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lerkrukan. Sagobild af Betty. - Håret och dess vård.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


– En handtverkaredotter! hviskade den ena fröken
till den andra, och snörpte på munnen, så mycket
en porslinstallrik kan göra det.

– Det var ganska angenämt att få göra damernas
bekantskap. Jag känner mig så ensam,
sedan jag lemnade mina vänner i magasinet.

– Kan väl vara, men vår bekantskap blir icke långvarig.

– Huru! J ämnen väl icke lemna mig ensam här
på det stora bordet? Det vore för ledsamt.

– Vi tillhöra ej er societé, det kan ni väl
se, vi äro ju så fina och genomskinliga och
hafva endast kommit hit för att hemta frisk luft.
Eljest bo vi i salsskänken. Vi äro mycket för fina
för köket.

– Åh! visst sen j fina ut, svarade krukan stött,
men så ären j bra tunna och kantiga också; tacka vill
jag den, som har så runda och yppiga former som jag.

– Det tillhör er klass, att vara lika tjock som dum.
– Visst äro vi kantiga, men våra kanter äro
förgyllda – – och tunna äro vi också; men det kommer sig
deraf att vi äro äkta.

– Nej, nu går det för långt! – ropade krukan och
rodnade så, som endast en lerkruka kan rodna. –
J viljen väl ej påstå att jag är – – oäkta?

– Jo, det är ni visst, lilla vän, i jemförelse med oss.
– Vi äro af mycket finare och ädlare materia än ni.

Krukans tillernade replik blef inställd, ty nu kom
en näpen kammarjungfru och torkade alla "fröknarne"
med en handduk, samt tog dem med sig. – Vi förmoda
att de nu skulle in i salsskänken.

Krukan var nära på att – spricka af harm öfver att
hafva blifvit så "chikanerad".

Hon hade så väl reda på sin härkomst, att hon visste
det hon var äkta – och det grämde henne djupt, att
de förnäma skulle anse henne mindre god. Det var mer
än hon kunde smälta, så kruka hon var.

Slutligen lade sig hennes vrede, och hon blickade
omkring sig i det stora köket.

Hennes blick stannade på en stor vattenså.

– Undrar just hvad det är för en otymplig
figur – tänkte krukan. – Säkert en simpel
tölp. – Om jag ändå skulle nedlåta mig att tilltala
honom.

– Jag kallar honom helt enkelt du, ty han
har nog aldrig hört talas om "Nireformen"
– tänkte krukan och knyckte på nacken.

– Hvad har du för befattning här i huset? frågade
hon alltså vattensåen.

– Jag håller vatten till hushållets behof, svarade såen.

– Hm! Vatten, det var magert! Tacka vill
jag mig! det rinner bara buljong i mina ådror.

– Men för att få buljong, måste man först hafva vatten.

– Hm, men det är ändå finare att hafva buljong i
sig än bara vatten. Då jag stod i magasinet var
jag tom.

– Det kan nog förmärkas, sade vattensåen och
drog sin breda mun till ett satiriskt leende.

– Det är förskräckligt hvad du är bredmunt.
Du borde aldrig skratta, sade nu krukan, åter vid
dåligt humör.

– Fastän jag har bred mun, aktar jag mig för att
som många andra tala bredvid munnen.

– Det är fasligt – fortfor krukan – hvad du är ful
och klumpig. Du är riktigt vanlottad.

– Tycker du det? var vattensåens lakoniska genmäle.

– Du är väl en stackars bonde, som icke fått den
ringaste uppfostran. Din stackare, hvad jag
beklagar dig.

– Åh, det är alldeles onödigt. Det går ingen
nöd på mig, om jag blott sluppe att höra dig.

– Hvad! du understår dig att säga du till mig?
Vet du ej att jag härstammar från herr N–s
omtyckta fabrik?

– Jo bevars, det vet jag nog; ty många af
din slägt hafva föregått dig här - och alla hafva
varit lika högmodiga, som du, fast icke fullt så
näsvisa. – Jag har tjenat här i flera år, och under
den tiden har här varit tjogtals krukor; men de hafva
spruckit af högmod eller gått sönder genom våda. Nog
af – jag känner er, jag.

– Tig du, och förolämpa mig icke! – Jag skall
visa dig att jag icke är skör. – "Guldet
skall renas i elden", sade de gamla – och jag har
också blifvit förädlad i elden. Men det der förstår
du icke.

– Få se! Få se! sade såen och öppnade åter sin breda
mun till ett försmädligt skratt. – Sjelfberöm låter
alltid illa.

– Men då det ej finnes någon som förstår ens
förtjenster, så måste man ju tala om dem sjelf.

– Bättre då att tiga!

Krukan teg också. Hon begrundade de motgångar hon
rönt i det nya hemmet. – Vi tro att hon önskade sig
tillbaka i herr N–s magasin; men det sade hon ej. Hon
bara suckade. – Slutligen kom kökspigan och tog krukan
af bordet. Hon skulle begagna dess innehåll. Men,
som det stundom händer att kökspigor också kunna vara
oförsigtiga, så stötte hon emot spiselkanten krukan,
så att denna genast gick i många bitar,

– Hvad var det jag förutsade! ropade vattensåen
till de skälfvande krukbitarne: Högmod går för fall.

Och det är detta vi kunna lära af ofvanstående saga.

Håret och dess vård.



I barndomen – ? Nå ja, då springer en stor del af
menniskorna glädtigt omkring med det blonda eller
bruna, lockiga hufvudet; i den första ungdomen – ? Då
får det också gå an, ända till den tid, då flickan
börjar att med tillhjelp af två speglar ordna sitt
hår, för att från alla sidor kunna kontrollera
det sammanflätade – vridna – snörade och
– dragna konstverket. Och likväl ser hon
icke, trots sina två speglar, att hon begått första
synden emot sitt vackra rika hår, en synd, hvilken
väl hämnar sig sent, men dock säkert.
– Ynglingen, vid den tiden, då han hos sig
beundrar de första fjunen, faller förr i en annan
ytterlighet, han vårdslösar nästan helt och hållet
sin hufvudprydnad och när ändtligen den tid kommer,
då lifvet med alla dess förförelser öppnar sig för
honom, störstar han sig, obekymrad om det dyrbaraste
af allt, sin helsa, deruti och lägger så grunden
till den här af sjukdomar, som vanligen infinner
sig på fyrtiotalet och hvilken tager sin entré med
åtskilliga bara fläckar på hjessan. Men håret går
ofta äfven vid framskriden ålder förloradt, så
att man anser förlusten vara naturlig och tidsenlig.

Om ett sädesfält med starka strån och rika ax vuxe än
så herrligt och det på åtta veckors tid icke komme en
enda droppe regn eller vederqvickande dagg – då vore,
utropar hastigt en hvar, den oafvisliga följden,
att säden förtorkade och ginge förlorad. – Nå väl,
om någon hade än så rikt och ymnigt hår och det
fattades detsamma passande samt tillräcklig näring,
då måste det också gå förloradt, alldeles som besagde
sädesfält. Ty liksom sädesstråna med sina rötter äro
fästade i jorden och till största delen från denna
draga sin näring, så äro hårskaften rotfästade i
menniskans hud och måste derifrån underhållas. Håren
äro nämligen med sin första, mjuka och uppsvälda
ända, det vill säga med sina rötter, inbäddade i
en säckformad urhålkning, på hvars botten finnes
en liten topplik upphöjning, hårgrodden. Ett
jemförelsevis stort antal små blodkärl, med helt
tunna väggar, omspinner hårsäcken och förser grodden
med det nödiga underhållet, n. b. såvida blodet i
dessa kärl sjelft 1:o förer passande näringsstoff
med sig och 2:o befinner sig i normal, oafbruten
cirkulation. Uppfylles icke ett af dessa vilkor,
så blifver den dessförutan mjuka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free