- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
74

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Lappland. - Blodsnatten på Konnevesi. En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilken han icke kunde blifva fri, förrän de
råkades. Och så var det äfven. Den dödssjuka flickan
hade sagt till den gråtande systern, att hon ville så
gerna dö, men måste först se den älskade fadern. Den
lilla sängen hade Sigrid, på den sjukas begäran, måst
flytta fram till fönstret och derpå hade hon med de
små magra händerna tryckt sig in till fönsterkarmen
samt oafbrutet skådat ned i dalen, derifrån fadern
måste komma. Och när han ändtligen kom – då lade hon
det lilla matta hufvudet intill hans bröst och dog.

Och Sigrid, den sjuttonåriga jungfrun begret icke
allenast systerns död, utan äfven andra tårar fuktade
hennes ögon. Då jag en dag satt på ett klippblock
bakom den lilla trädgården och aftecknade Kjörbys
träkyrka, som ligger på en buskbeväxt kulle, bad jag
Sigrid, som stod i närheten, om en dryck friskt vatten
ur brunnen. Hon skyndade sig att uppfylla min önskan
och satte sig derefter bredvid mig på klippblocket
samt granskade med barnslig nyfikenhet min teckning.

"Ack, huru skön är icke konsten", sade hon, "som förer
allt, det vi hafva kärt, varaktigt inför våra ögon
och möjliggör, att det kan åtfölja oss öfverallt."

"Du har rätt, Sigrid", svarade jag, "och derföre skall
du också tillåta mig att medtaga din bild till mitt hem?"

"Hvarför icke?" log hon vemodigt, "ni vill visa
jungfrurna der nere i södern, huru flickorna i den
höga norden se ut."

"Visserligen, Sigrid, och just de vackraste! Har ditt
hjertas utvalde ännu icke sagt dig, att du hörer till
dem?"

Sigrid gaf intet svar, men hennes blick hvilade fast
och nästan vredgad på dalen, från hvilken en hop folk
nalkades
åt kyrkan till, under det att den lilla i en stapel
hängande klockan började ljuda.

"De gå till Guds bord!" sade Sigrid, efter några
ögonblicks tystnad. "Se der, äfven Teno Anders är
ibland dem, men hans sons ande släpper honom icke in
i kyrkan!" Och öfver Sigrids kinder nedrullade
två stora tårar. "Henriks ande hindrar honom
från att beträda templet", upprepade flickan,
då jag frågande såg på henne. "Se herre, vi Samelads
föra i vår fattigdom ett gladt och sorgfritt
lif och begära ingenting bättre; men så snart vi
lemna vårt hemlands jord, vandra vi emot grafven.
Det trodde Teno Anders icke och ville göra Henrik
till en stor man der borta i Finnmarken. Henrik
bad att få slippa detta och sade honom också, att vi
hade hvarandra kär, men en rik herre der borta
hade gifvit Teno Anders penningar för sin son och
så måste han begifva sig åstad. Se nu, herre,
Gud har straffat fadern, emedan han skickade ut sitt
barn i främmande tjenst, ty Henrik dog kort derpå
och Teno lefver nu i dyster sorg."

Den stackars lilla Sigrid hade berättat mig detta med
låg, af snyftningar ofta afbruten röst. Hon steg upp och gick
in, men jag märkte, att Teno Anders en stund grubblande
blef stående framför kyrkodörren, men plötsligen vände sig
om och vred händerna. Stum och dyster vandrade han under
hela gudstjensten mellan grafvarne. Och den stackars Sigrid!
Efter tre års förlopp erfor jag, att äfven hon slumrade i
grafven på den lilla kyrkogården. Vid kantringen af en båt på
Luleå-elfven hade hon i vågen utandats sin sista suck och
låg nu bäddad bredvid sin lilla syster "i den stilla staden,
der de tysta bo."

Blodsnatten på Konnevesi.



En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S–g.

Vid sjön Konnevesis östra strand låg en afton i Juni
månad år 1808 en brokig samling farkoster af alla
slag. Det var den i hast hopsamlade flottilj, på
hvilken öfverste Fahlander med sin lilla fördelning
öfvergått sjön och derigenom på ett underbart sätt
undgått att blifva tagen af ryssarne, hvilka genom
att undantränga den Svenska posteringen vid det
sydligare Kutumäki varit nära att afskära honom från
den Sandelska hären.

Strängt medtagen af en ansträngande marsch och
försakelser af alla slag, och efter att i mer än ett
dygn hafva irrat omkring på vattnet, hade öfverste
Fahlander låtit sin tappra skara här landstiga, för
att njuta en kort hvila och derefter söka att uppnå
hufvudstyrkan.

I båtarne funnos blott det nödiga antalet roddare,
för att i händelse fördelningen skulle stöta på
fienden hålla densamma återtåget öfver sjön öppet.

I en af båtarne halflåg en ung officer i
löjtnantsuniform och på toften suto ett par soldater,
af hvilka den ene var en gammal väderbiten korporal
med väldiga mustascher och den andre en ung ovanligt
reslig soldat med ett fromt och enfaldigt utseende,
en riktig barnasjäl i en jättes kropp.

"Nå, Stolt, intet misstänkt höres af?" yttrade
löjtnanten till den gamle korporalen.

"Gud bevare löjtnanten! Ryssarne hafva allt liksom
litet respekt för vår käcke öfverste", svarade
korporal Stolt småskrattande. "Se, hade vi en sådan
general i spetsen för arméen i stället för ..."

"Det anstår ej en soldat att förklena sitt befäl",
afbröt honom löjtnanten, ehuru med en suck, som gaf
tillkänna att han inom sig fullkomligt delade den
gamle bussens tanke.

"Gud bevare löjtnanten! Jag menade icke vår
general. Sandels är en äkta soldat. Anfäkta och
regera! Hvarföre lade de icke kommandostafven i hans
hand? Han skulle vetat sköta den bättre han, än den
gamle reträtt ... hm! – Nånå, löjtnant Hård känner
gamle Stolt allt för väl för att tro det han icke
känner sin pligt."

"Du har rätt, Stolt", svarade löjtnant Hård och slog
korporalen på axeln. "Men se der kommer vår spejare
tillbaka. Han tyckes hafva brådtom och ser ut, som
hade han fienden i hälarne på sig. – Nåå, min gosse,
hur är det?" frågade han den återkomne spejaren.

"Jag hörde vapenbuller i skogen, herr löjtnant,
och skyndade hit, för att underrätta er derom",
svarade soldaten.

"Var det långt härifrån?"

"En qvarts timmas väg ungefär?"

"Och i hvad riktning?"

"Så, vid lag." Soldatens utsträckta hand visade åt sydost.

"Följen mig då, kamrater", sade löjtnanten till sin
båtbesättning, "så skola vi söka att få betrakta
fienden på närmare håll. Sergeant Stål tager befälet
öfver båtarne under min frånvaro och ser noga till
att intet buller må förråda er för fienden. Skulle
han nalkas stranden, så lägg genast ut och ro till
Karttula by, der ni inväntar hufvudstyrkan."

Efter utdelandet af dessa förhållningsordres, steg
löjtnanten i land, åtföljd af de båda krigarne och
anträdde sin marsch i den riktning, spejaren antydt.

"Lägg nytt fängkrut på ditt gevär, min gosse",
förmanade korporalen under vägen sin reslige
kamrat. "Man bör alltid ha sitt vapen i ordning, då
man ger sig ut på en sådan här lustfärd. Om man
får en ryss på kornet, så vore det synd att missunna
honom ett litet blåbär, ser du, he he."

"Hm! Jag tycker mera om bajonetten, jag", genmälde
jätten, under det han motvilligt efterkom korporalens
tillsägelse. "Det kan aldrig vara rätt ärligt att så
der ..."

"Hvasa? – Tror du det är någon synd att skjuta ned
en ryss?"

"Hm! – De äro väl också våra medmenniskor", dristade
sig Stark att invända.

"De äro väl så fan heller", utbrast korporalen
förgrymmad. "Våra fiender äro de och dem måste man
förgöra hvar man än träffar dem. Du är mig just en
äkta skrymtare, pojke. Såg jag dig inte då vi stormade
Koivisto by, träda upp ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free