Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Lappland. - Blodsnatten på Konnevesi. En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken han icke kunde blifva fri, förrän de
råkades. Och så var det äfven. Den dödssjuka flickan
hade sagt till den gråtande systern, att hon ville så
gerna dö, men måste först se den älskade fadern. Den
lilla sängen hade Sigrid, på den sjukas begäran, måst
flytta fram till fönstret och derpå hade hon med de
små magra händerna tryckt sig in till fönsterkarmen
samt oafbrutet skådat ned i dalen, derifrån fadern
måste komma. Och när han ändtligen kom – då lade hon
det lilla matta hufvudet intill hans bröst och dog.
Och Sigrid, den sjuttonåriga jungfrun begret icke
allenast systerns död, utan äfven andra tårar fuktade
hennes ögon. Då jag en dag satt på ett klippblock
bakom den lilla trädgården och aftecknade Kjörbys
träkyrka, som ligger på en buskbeväxt kulle, bad jag
Sigrid, som stod i närheten, om en dryck friskt vatten
ur brunnen. Hon skyndade sig att uppfylla min önskan
och satte sig derefter bredvid mig på klippblocket
samt granskade med barnslig nyfikenhet min teckning.
"Ack, huru skön är icke konsten", sade hon, "som förer
allt, det vi hafva kärt, varaktigt inför våra ögon
och möjliggör, att det kan åtfölja oss öfverallt."
"Du har rätt, Sigrid", svarade jag, "och derföre skall
du också tillåta mig att medtaga din bild till mitt hem?"
"Hvarför icke?" log hon vemodigt, "ni vill visa
jungfrurna der nere i södern, huru flickorna i den
höga norden se ut."
"Visserligen, Sigrid, och just de vackraste! Har ditt
hjertas utvalde ännu icke sagt dig, att du hörer till
dem?"
Sigrid gaf intet svar, men hennes blick hvilade fast
och nästan vredgad på dalen, från hvilken en hop folk
nalkades
åt kyrkan till, under det att den lilla i en stapel
hängande klockan började ljuda.
"De gå till Guds bord!" sade Sigrid, efter några
ögonblicks tystnad. "Se der, äfven Teno Anders är
ibland dem, men hans sons ande släpper honom icke in
i kyrkan!" Och öfver Sigrids kinder nedrullade
två stora tårar. "Henriks ande hindrar honom
från att beträda templet", upprepade flickan,
då jag frågande såg på henne. "Se herre, vi Samelads
föra i vår fattigdom ett gladt och sorgfritt
lif och begära ingenting bättre; men så snart vi
lemna vårt hemlands jord, vandra vi emot grafven.
Det trodde Teno Anders icke och ville göra Henrik
till en stor man der borta i Finnmarken. Henrik
bad att få slippa detta och sade honom också, att vi
hade hvarandra kär, men en rik herre der borta
hade gifvit Teno Anders penningar för sin son och
så måste han begifva sig åstad. Se nu, herre,
Gud har straffat fadern, emedan han skickade ut sitt
barn i främmande tjenst, ty Henrik dog kort derpå
och Teno lefver nu i dyster sorg."
Den stackars lilla Sigrid hade berättat mig detta med
låg, af snyftningar ofta afbruten röst. Hon steg upp och gick
in, men jag märkte, att Teno Anders en stund grubblande
blef stående framför kyrkodörren, men plötsligen vände sig
om och vred händerna. Stum och dyster vandrade han under
hela gudstjensten mellan grafvarne. Och den stackars Sigrid!
Efter tre års förlopp erfor jag, att äfven hon slumrade i
grafven på den lilla kyrkogården. Vid kantringen af en båt på
Luleå-elfven hade hon i vågen utandats sin sista suck och
låg nu bäddad bredvid sin lilla syster "i den stilla staden,
der de tysta bo."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
