Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsnatten på Konnevesi. En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par ryssar på en gång på din långa stoppnål der,
förutom dem du krossade skallarne på med kolfven."
"Tyst, korporal", bad jätten med besvärad min. "Det
var i stridens hetta det, och öfversten slog mig på
axeln och sade: Gå på, Stark, och visa dem hvad en
äkta finne duger till. Ja, så sade han."
"Godt, min gosse, du är en tapper kamrat", smålog
korporalen vänligt.
Detta lilla samtal, som hade förts med sakta röst
under vandringen inåt skogen, afbröts då löjtnanten,
som gick ett stycke förut, stadnade och inväntade
sina följeslagare.
"Jag har hört något prassel åt sjön till och på
afstånd ljud liksom af en större marscherande trupp",
yttrade Hård sakta. "Du, som är en gammal lurifax,
Stolt, smyg dig fram och sök att utforska hvad som
förorsakat det buller jag hörde."
Med tysta, men snabba steg aflägsnade sig Stolt,
på något afstånd följd af löjtnanten och Stark.
Plötsligt stadnade han och lade fingret på läpparne,
liksom för att mana till tystnad, hvarefter han
hukade sig ned och, krypande framåt lik en katt,
som lurar på rof, började närma sig något föremål,
som han fått i sigte.
På något afstånd nalkades en rysk soldat tyst och
försigtigt åt det håll, der de tre finnarne befunno
sig. Han hade utan tvifvel varseblifvit löjtnanten,
hvars spår han nu sökte återfinna.
Emellertid hade korporalen förblifvit liggande orörlig
under en buske, förbi hvilken ryssen borde passera,
och löjtnanten och Stark hade dolt sig bakom ett
klippstycke.
Då ryssen passerade förbi Stolts gömställe, fällde
honom korporalen med ett kraftigt tag om hans högra
ben till marken och, innan den förbluffade spejaren,
som i fallet släppt sitt gevär, hunnit sansa sig, fann
han sig liggande baklänges med finnens knä på sitt
bröst och hans bajonett riktad mot sitt hjerta. Vid
de öfriga båda finnarnes ankomst till stället fann
han snart hvarje motstånd fruktlöst och började med
bevekande röst bönfalla om sitt lif.
Stolt, som förstod ryska språket, svarade honom,
att hans bön skulle beviljas, om han lemnade
sannfärdiga upplysningar om ryssarnes ställning och
förehafvanden.
Darrande af fruktan, uppgaf nu fången, att den ryska
styrkan, som ägt kunskap om den svenska fördelningens
landstigning, längs efter stranden närmat sig den
punkt, der denna försiggått och redan bemäktigat
sig båtarne, för att derigenom afskära reträtten för
svenskarne, hvilka man derefter hoppades kringränna
och tillfångataga.
Efter erhållandet af dessa nedslående underrättelser
beslöt löjtnanten att vända kosan åt norr, för att
söka uppnå Konnevesi gods, der han hoppades erhålla
några upplysningar angående den Sandelska kårens
ställning. Det var likväl ännu ett annat skäl,
som förde vår löjtnant dit, och det var hans önskan
att träffa sin trolofvade, hvars fader detta gods
tillhörde.
Sedan den ryske fången blifvit bunden och försedd
med en munkafle nedlades han vid en liten väg, der
den ryska styrkan antagligen måste passera fram, och
derefter anträdde våra flyktingar sin äfventyrliga
vandring i en af fiender uppfylld trakt.
Vid dagens inbrott sågo de framför sig en liten
slätt på hvars midt stod ett torp, omgifvet af
sädesfält. Här beslöto de att söka en stunds hvila och
några förfriskningar efter sin ansträngande vandring.
Under det de närmade sig byggningen, hukade sig Stolt
plötsligt ned bakom den temmeligen höga säden och
sedan hans kamrater ofrivilligt följt hans exempel,
yttrade han sakta:
"Jag såg en rysk trupp der borta i skogsbrynet och
jag fruktar att man redan varseblifvit oss."
Stark, som hade svårt att tillräckligt böja
tillsammans sin resliga gestalt, blickade vid dessa
ord bort i den af korporalen angifna riktning och
utbrast:
"Ja besitta, komma de icke sättande af alla krafter
midt igenom säden. Men de äro icke många, på sin höjd
ett dussin."
Utan att inlåta sig i någon diskussion med den
tillitsfulle jätten, skyndade löjtnanten, åtföljd
af sina båda följeslagare till en bredvid gården
liggande lada. Sedan de uppstigit deruti, drogo de
upp stegen bakom sig och inväntade i denna ställning
sina fiender, som skyndsamt närmade sig.
"En ganska förträfflig position det här", utropade Hård.
"Innan de taga den, skall minst hälften af dem bita
i gräset", småskrattade korporalen förnöjdt. "Och
resten, Stark du, se vi oss allt goda till att affärda
med bajonetten, hvasa?"
"Jo visst, korporal", svarade Stark lugnt. "Sådant
tycker jag om. Det är ärligt spel."
Emellertid hade den lilla ryska truppen, som
bestod af tio man, anförda af en officer, närmat
sig ladan. Sedan officeren förstuckit hälften af
truppen i säden, ämnade han med de öfriga företaga
en stormning.
Beväpnad med en högaffel hade emellertid löjtnant Hård
fattat posto närmast luckan, som utgjorde ingången
till vinden, färdig att nedstöta den förste, som
skulle vilja beträda densamma och på båda sidorna
derom stodo de båda soldaterna, hvilkas kulor
skulle sträcka till marken ytterligare tvänne af de
stormande.
"Se så der ja, nu må de komma", yttrade Hård. "De
skola icke behöfva klaga öfver ett för kallt
emottagande."
"Vasserra!" instämde Stolt med sitt vanliga lugna
skratt. "Ni ger dem en vänlig nick, herr löjtnant,
och vi ett par varma kyssar, he he."
"Vi få likväl taga oss till vara för att visa oss
obetäckta, ty de hafva placerat några skyttar i säden
derborta, hvilka icke begära bättre än att få sända
oss ett par kulor."
"Godt! – Vi skola pröfva dem", genmälde Stolt
och sträckte fram sin hatt, hvilken ögonblickligen
genomborrades af ett par kulor. "Anfäkta! De der äro
inga dåliga skyttar. Jag har alldeles ingen lust att
ställa mig till skottafla."
Kort derpå aflossades några skott vid sjelfva
luckan samtidigt med en salfva från de i säden dolda
skyttarne och medan röken, som dref inåt ladan, skymde
utsigten för finnarne, placerade angriparne mot väggen
ett par bräder, på hvilka de med sin befälhafvare i
spetsen stormade upp.
"Nu gäller det, gossar. Sparen edra skott och stöten
ned de främste med bajonetten", uppmanade löjtnant
Hård sina män och störtade derpå fram emot den ryske
officeren, hvilken just stod i begrepp att hoppa in
på vinden, då en kraftig stöt af den tunga högaffeln
betog honom jemnvigten. Ett ögonblick vacklade han
och föll derefter baklänges öfver de efterföljande,
hvilka alla störtade till marken under ett kraftigt
hurrarop från försvararne.
"Och nu vilja vi sända dem ett par kulor", ropade
Härd, i det han tog geväret från Stark och med ett
välriktadt skott fällde en fiende till marken. Ännu
en föll för korporalens gevär.
Snart lossades en ny salfva och på nytt trängde
ryssarne upp mot ingången.
I det löjtnant Hård på nytt nedstörtade en fiende,
snuddade en fiendtlig kula förbi hans hufvud och gaf
honom ett sår i pannan, som för en stund beröfvade
honom sansen. Blödande sjönk han till golfvet,
medan hans båda stridskamrater med sina skott fällde
ytterligare två ryssar och derpå upptände af vrede
och hämdlystnad hoppade ned ibland dem, för att hämnas
sin löjtnants fall.
Inom ett par ögonblick hade de återstående ryssarne
fallit för de rasande finnarnes bajonetter eller
kolfvar; blott ett par undkommo med lifvet förmedelst
en snabb flykt.
Sedan striden var slutad, återvände de båda kämparne
till den sårade, hvilken emellertid återkommit till
sans. Han infördes nu i torpet, der Stolt, som var
något hemmastadd i läkarekonsten, ansade om och
förband såret, hvilket var af ringa betydenhet och
blott åstadkom någon mattighet.
Efter någon stunds hvila och sedan de förtärt de af
torpets välvilliga innevånare erbjudna förfriskningar,
fortsatte våra tre finnar sin vandring fram
till Konnevesi’ ej långt derifrån belägna gods.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
