Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsnatten på Konnevesi. En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S-g. - Borgholm. (Sv. M.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom dessa skiften, vexlingen af herrar och utståndna
belägringar, måste slottet naturligtvis lida, och det
befanns sålunda i ett ganska förfallet skick under
Johan III:s regering. Denne konung visade likväl för
det samma omsorg, som för de flesta andra rikets
slott, och man kan med visshet påstå, att om Johan
hyst så mycken sann välvilja, så mycken rättvis och
förståndig vård om landets invånare, deras rätt och
bästa, som om de liflösa stenmassorna, skulle han
varit en af Sveriges störste och nyttigaste regenter,
och hans namn skulle i historien bära en helt annan
stämpel än den, af förbund med rikets fiender, uppror
mot sin laglige regent, brodermord, trolöshet, försök
att beröfva landet reformationens välgerningar,
illa förda krig, med alla de öfriga mörka drag,
som nu fläcka hans minne. Borgholm utvidgades och
förbättrades sålunda af honom; han anslog det till
lifgeding åt sin gemål Catharina Jagellonica, som
likväl aldrig begagnade det, emedan hon dog före
honom, och han vistades här år 1587, då underrättelsen
ditkom, att Sigismund, som dit åtföljt sin fader,
blifvit vald till konung i Polen. Offentliga
glädjebetygelser anställdes häröfver. Tacksägelser
höllos i alla kyrkor, och konungen lät sin son taga
plats vid sin sida på tronen, för att der emottaga
Rådets lyckönskan. Han visste icke, att hämden denna
gång antagit framgångens drägt, och att den händelse,
hvaröfver han nu fröjdades, skulle beröfva hans son
Sveriges krona, utan att den Polska länge skulle
qvarblifva inom hans ätt.
Nya belägringar förestodo emellertid Borgholm. År
1611 den 8 Augusti måste dess kommendant, Ulfsparre,
öfverlemna det åt danskarne, från hvilka Gustaf
Adolf likväl återtog det, två månader sednare
eller den 7 Oktober. Följande året hemsöktes
ön ånyo af samma fiender. Svenske befälhafvaren
Hammarsköld måste vika för deras öfverlägsna styrka,
och lyckades med möda att slå sig igenom dem, för
att hinna till Borgholm. Denna fästning belägrades
nu och beskjöts i 14 dagar, hvarigenom murar och
vallar blefvo så skadade, att besättningen började
misströsta om möjligheten, att längre kunna hålla sig
inom dem. Soldaterna bådo kommendanten icke längre
fortsätta ett onyttigt motstånd, och Hammarsköld,
som med hjeltemod förenade mensklighet och förnuftig
åtanka, samtyckte till deras begäran. Danskarne
hade emellertid fattat på en gång så mycken skräck
och hat till honom, att de, som ett vilkor för
underhandlingens öppnande, fordrade, att han skulle
till dem utlemnas. Knappt hade likväl detta skymfliga
förslag blifvit bekant för de belägrade, än de med
harm och afsky förkastade det, ropande, att de, förr
än de antogo det, skulle försvara sig till sista man,
eller sjelfva
spränga sig i luften, tillika med fästet. Fienden
afstod då från sin otillbörliga fordran, och en
kapitulation ingicks på antagliga vilkor. Enligt
densamma skulle besättningen med sin egendom
öfverföras till fasta landet, förråderna tillfalla
eröfraren, och Hammarsköld ej på tre år tjena
mot Danmark. Det hörde emellertid till tidens sed,
att ehuru enskildte ansågo ord och löften heliga,
trodde man likväl icke, att samma sedolära
borde gälla för statsmän och vid offentliga
värf. Kapitulations-vilkoren brötos således genast:
den utmarscherande besättningen dels plundrades
och dels mördades, dels bortfördes fången, landet
härjades, många af dess invånare nedgjordes,
och nästan alla prester fördes fängslade till
Danmark. Genom freden i Knäröd återkom likväl Borgholm
med Öland under Sverges välde.
Carl Gustaf erhöll år 1651 ön med borgen i förläning,
och drog genast omsorg om den sednares iståndsättande,
hvilket han anförtrodde åt Nicodemus Tessin. Borgholm
förblef hans vistelseort under den tid han afbidade
slutet af Christinas lättsinniga och oberömliga
styrelse, antingen den skulle lyktas genom en
förmälning med honom, eller, hvad han förmodligen
ännu högre önskade: genom kronans öfverlemnande i hans
händer. Den tid, han tillbragte här, var troligen den
lugnaste och gladaste i hans lefnad, ty han såg endast
maktens behag i hoppets perspektiv, och trycktes ej
af verklighetens tyngd, under det han i rikt mått
åtnjöt alla privatlifvets beqvämligheter och nöjen. Ännu som
lagerkrönt segrare på Warschaus fält, blickade han med
saknad tillbaka till denna tid, och yttrade: "Mitt
goda Öland! När jag en gång tröttnat vid styrelsen,
skall jag der sätta mig i ro och låta min son kämpa
ut regeringsbesvärens strid!" Denna hans önskan gick
likväl icke i fullbordan.
Äfven under Carl Gustafs efterträdare voro Öland
och Borgholm utsedda till krigets skådeplats. Den
14 Augusti 1677 angreps slottet både till sjös
och lands af Danskarne, men hvilka likväl snart
förjagades derifrån af svenske amiralen Wachtmeister,
hvilken i rättan tid anlände till dess undsättning,
förjagade fienden, och eröfrade, bland annat byte,
äfven de stormstegar, han redan börjat uppresas mot
murarne. Sedan den tiden har ingen fiende visat sig på
ön. Både Carl XI och Carl XII läto förbättra och pryda
slottet, som likväl stod obegagnadt, och förföll i sin
prakt, till dess det år 1806 förstördes af en vådeld,
så att det för närvarande endast utgör en ruin. Vår
illustration visar dess utseende vid tiden af dess
högsta fulländning. Det var bygdt i en fyrkant, hvaraf
teckningen visar östra façaden. – I dess granskap är
Borgholms stad anlagd, hvars privilegier utfärdades
år 1816.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
