Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något större, och som – jag vet det med full
visshet – gerna skulle offra sitt lif för oss, om
det gällde. Hur tycker du jag skulle tålt vid att se
honom misshandlas?"
"Jag medgifver, att det hade varit svårt; men så
långt hade det väl icke gått ändå, endast för en
rapphönas skull."
"Det hade gått derhän, säger
jag. Det märks, att du icke känner min far. O,
han är en hård, en grym man."
"Johan! ... Han är din far!"
"Ja, så är det, tyvärr!"
"Tyvärr! – Åh, Johan, nu tycker jag icke om
dig. Besinnar du då icke att du syndar Gud emot med
sådana yttranden? Hans bud befaller oss att älska
och vörda våra föräldrar, om de ock stundom tänka
och handla olika med oss."
"Så står det dock icke
precist i fjerde budet, Svante; men – kanske torde
det dock vara meningen ändå. – Vi skola älska och
vörda våra föräldrar för det de gifvit oss lifvet:
en ganska måttlig skänk, tycker jag, i fall de på
allt sätt bjuda till att förbittra det för oss."
"I dag är du oefterrättlig, käre Johan. Icke må du
låta dig så helt och hållet förkrossas af en huslig
ledsamhet, af en familjetvist. Detta moln dunstar
snart bort och himlen strålar snart åter i hela sin
klarhet – ungdomens och hoppets himmel. Derföre låtom
oss vara hurtiga och glada! Kom ihåg att vi äro sexton
år. Tiden är snart inne, då vi få komma ut i verlden
och bana oss en väg till lyckan och göra oss ett namn
och fästa på oss hela landets blickar."
"Ja, det är lätt sagt för dig, som är en Sture.
På dig äro hela landets blickar visserligen fästade.
Men jag ..."
"Bah! namnet Grip är lika gammalt som Sturenamnet."
"Men icke så aktadt, Svante."
"Nå, då återstår för dig, Johan, att göra
det aktadt och berömdt, från sekel till sekel."
"Gifve Gud, att jag kunde det!"
"Du skall kunna det, med Guds hjelp och en redlig
vilja. Namnet Grip, sådant det nu lemnas dig, är
ett hederligt namn; du ärfver en vapensköld, icke
fläckad af någon vanära. Hurudant din fars lynne
är och huru han styr och regerar i hemmet, med barn
och underhafvande, anstår icke mig att döma och det
kommer blott i andra rummet. Det hufvudsakligaste
är, att han är sin konung och sitt land obrottsligt
tillgifven. På honom kan Gustaf med full säkerhet
lita, det säger han åtminstone sjelf."
"Det kan han, Svante, och det är godt och väl. Men ..."
"Se så, inga men nu vidare! Slå bort sorgen, säger jag."
"Ack, bästa Svante, du vet ej hur
det käns, att hafva ett hem, sådant som mitt –
ett fullkomligt glädjetomt hem, der ingen kärlekens
solstråle tränger till mitt hjerta, förutom från min
lilla kära syster Ingeborgs sköna, trofasta ögon. Vår
mor dog då vi voro små. Jag mins henne aldrig glad,
ständigt suckande, eller dränkt i tårar och – tro mig
– hon hade allt sina grundade skäl dertill. Jag mins
hennes ångest, då den långvariga sjukdom, hvaraf hon
dog, gjorde sådana framsteg, att der icke längre fanns
något hopp om förbättring. Ty hur olycklig hon än var,
genom min fars beständiga hårdhet och kärlekslöshet,
så önskade hon dock att få lefva, lefva för sina barns
skull, ty hon bäfvade för att gå bort ifrån oss och
lemna oss i, i – sådana händer. Och ändå ... aldrig
skall jag glömma hennes sista förmaningar ... hennes
sista blick."
"Det är rätt af dig, Johan, att behålla dem i
minnet. Du har ärft din mors sinnelag, ty du är god
och vek; akta dig blott för att bli veklig."
"Jag, veklig, Svante; jag med min kraftiga natur!"
"Förlåt mig, broder; jag menar egentligen
pjunkig, lätt nedslagen och modlös. Tänk dig blott
hvilken barndom jag har haft. Mord, blod, förräderi
och skräckscener af alla slag utgöra mina minnen
från den tid, då mitt förstånd först började klarna
till fullt medvetande. Hvad hörde jag, hvad såg,
hvad förnam jag? Min far, den ädle hjelten, sitt
fosterlands hopp och stöd, stupad vid Bogesund,
der han oförskräckt vågade sitt lif i striden mot
blodsmannen Christian ... Så belägringen af Stockholm,
hvars befästade slott min moder
Christina Gyllenstjerna, på ett så hjeltemodigt sätt
försvarade. O, den tiden mins jag så väl, fastän jag
var blott en liten pilt. Jag mins grannt hur hela vår
omgifning hvarje ögonblick bäfvade för döden, hvaremot
min hulda mormor bäfvade endast för oss, alla små,
hvaraf tvänne ännu lågo i vaggan. Min ädla mor hade ej
tid att frukta ... hon var uteslutande hjeltinna,
ingenting annat. Och sedan, det förfärliga blodbadet
1520 ... dessa fasans och förskräckelsens dagar,
då den svenska hufvudstaden förvandlades till ett
slagtarhus. – Allt detta har jag sett på nära håll –
det har icke du, Johan."
"Visserligen icke; men det var ej stort bättre i
landsorten. Galgar och stupstockar funnos öfverallt
... Ingen, hvarken hög eller låg, var säker
för lifvet. Man måste gömma sig. Min stackars mor
... Jag måste göra min far den rättvisan, att säga,
det han, hur kärlekslös och kärf, stundom hård han än
var emot sin maka, icke var han dock, såsom folket här
allmänt påstår, någon direkt orsak till hennes död:
– det var skrämseln under dessa förfärelsens dagar,
som grundlade den sjukdom, hvaraf hon sedermera
bortrycktes. Dock, nog härom! ... Hvad lönar det
att upprifva dessa bedröfliga minnen? – Vi hafva
båda genomlefvat sorgliga tider och ..."
"Ja, men betänk, Johan, att då stormen gick förbi
... jag menar, då blodbadets röda våg hade rullat
sin väg öfver landet, hade dock du ett hem. J
sutten trygga i edra fäders slott. Men vi ... Tänk
då min mor, som ej längre förmådde hålla slottet
utan nödgades uppgifva det, blef, fastän tyrannen
högtidligen lofvat henne glömska af allt, fullkomlig
förlåtelse för hvad han kallade hennes förräderi
mot sin laglige konung, fängslad och ställd inför
en domstol, der man förelade henne att välja mellan
tre dödssätt: att dränkas, brännas, eller lefvande
begrafvas. När min mormor, den ädla fru Sigrid Banér,
Nils Gyllenstjernas enka, dömdes att med egna händer
sy den säck, hvari hon skulle nedsänkas i sjön. När
min mor, som sjelf trodde det vara en dröm, att
hon ännu lefde, blef, jemte sina späda barn och så
många andra adliga fruntimmer med deras barn, förd
till Köpenhamn, der vi kastades in i Blå tornets
rysliga fängelse ... Hvad vi der ledo öfvergår all
beskrifning. Att min mor och jag på ett underbart
sätt blefvo genom Försynens nåd räddade och fingo
återkomma till fosterlandet, det ..."
"Derför, Svante, hafven j den ädle Gustaf Wasa och
hans tapperhet att tacka. O, han är en herrlig man,
vår konung!"
"Det är han, Johan, och med lif och själ är jag honom
tillgifven. Ty, sedan min mor fann för godt att gifva
mig en styffar – det enda i verlden, som jag skulle
kunna hafva att klandra hos henne – har Gustaf Wasa
mot mig iklädt sig faderskallet, och aldrig skall jag
glömma de omsorger, den kärlek han slösar på mig."
"Du är en ädel yngling, Svante Sture, den ädlaste
jag känner; och af dig skall jag taga efterdömen i
allt. Af dig skall jag lära att vara stark – att bli
en man, såsom du helt säkert rätt snart blir. O, hvad
jag håller af dig! ... Hvad jag finner dig stå högt
öfver mig! Och likväl finnas de, som tvifla på dig,
Svante."
"Jag vet hvad du menar, Johan. En del af de med Gustaf
missnöjde – och de äro icke få – tro ... jag ville
nästan säga hoppas, att jag för det att stureblod
flyter i mina ådror, för det att min far och två till
af mina förfäder varit Sverges konungar, åtminstone
med konungs makt och anseende, om de ock försmådde
kronans tyngd och purpurns äfven – att jag, såsom i
mångas tycke rättmätig arfvinge till denna makt, skall
om några år gripa till svärdet, för att rycka den
från Gustaf Wasa; men, de bedraga sig storligen, alla
de som sådant tro. Aldrig skall jag med otacksamhet
löna min ädle välgörare. Aldrig skall jag glömma att
han är min och hela svenska folkets räddare från
undergång. Och denna högsta makt, som så ifrigt
eftersträfvas, som anses så afundsvärd – hvad är
väl den, om icke en kedja af bekymmerfulla dagar
och sömnlösa nätter, af oro, fruktan och all slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
