Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.) - Charad. - Uttydningar (från andra häftet, sid. 64).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folk och land. Han frågade derför herr Eskil,
om han ej sporde någon lust att låta sin son göra en
liten resa.
"Dermed är ännu god mans tider, ers höga nåde",
svarade herr Eskil, något kärfvare än tillbörligt
var.
"Åh!" svarade Gustaf, utan att låtsa om det
ovänliga i sin värds röst och min, "jag menar icke
nu någon längre resa. Jag ville endast fråga om ni ej
skulle vilja anförtro unge Johan åt mig, på en liten
tid. Svante Sture och han äro ju goda vänner, sedan
den tid de båda vistades på Ekeberg, hos min fränka,
enkefru Lejonhufvud. Nu tog jag Svante med mig, för
att han skulle komma litet ut i det fria, och för att
han skulle göra ett besök i detta sitt fordna hem. Ni
skulle göra mig er mycket förbunden, värde herr Eskil,
om ni tilläte mig att taga Johan med mig dit. Ni vet,
att jag är stadd på en längre resa och i hvad ärende;
härifrån rider jag in i Nerike och gästar kanske ett
par dagar hos min frände Sten, som nyss blifvit myndig
och är herre på Ekeberg, hvaremot hans mor, fru Ebba,
som förklarat sig i vara den katolska läran intill
sin sista suck tillgifven, öfvergett hus och hem
och flyttat till Vreta kloster. Nå, ja – hvar har
sin smak och fru Ebba gör som hon behagar. Unge
herr Sten för emellertid ett gladt hus, omgifven
af sina yngre syskon, och nog vore både jag och
min fosterson Svante i dubbelt hänseende välkomna,
om vi hade med oss ännu en kär gäst, Johan Grip,
som af alla på Ekeberg är så varmt afhållen."
"Ers nåde behagar så säga och det skulle mycket glädja
mig, om så vore", svarade herr Eskil med långt ifrån
glad min, men blef skyldig svaret på kungens egentliga
fråga.
Denne lät dock för ingen del samtalstråden falla,
utan återtog:
"Får Johan rida med oss denna eftermiddag, så lofvar
jag, att honom skall intet ondt vederfaras, hvarken
till kropp eller själ. Jag lemnar honom på Ekeberg
och vid min återkomst från de öfriga adelsgårdarne,
der jag har ärender att framföra, hemtar jag honom
igen. Jag hoppas att ni samtycker, herr Eskil?"
Den tillfrågade, som satte en heder i att i
allt visa sig konungen tillgifven och hans vilja
underdånig, kunde ej annat än säga ja, ehuru Gud
skall veta, att han hellre sagt nej, och tusen gånger
nej. Kungen låtsade för ingen del märka hans ovilja
mot förslaget. I stället tackade han honom för det
han så beredvilligt gick hans önskan till mötes;
och herr Eskil, den stränge fadern, som tyckte att
några dagars frihet och glädje var alldeles för mycket
åt hans uppstudsige son – ty hans princip var, att
ungdom aldrig kan hållas nog strängt – måste svälja
sin harm och bemöda sig att se glad ut.
"Jag skulle", sade kungen och fastade med särdeles
välbehag sin blick på den vackra, blygt rodnande
Ingeborg, "oändligt gerna vilja taga äfven den lilla
jungfrun med mig. Men hon är väl ung, för att färdas
i sällskap med idel män. Vänta bara ett par år, tills
jag hunnit taga mig en drottning och unga hofjungfrur
skola åt henne utväljas, då torde jag komma hit igen
och vi få se om jungfru Ingeborg då kan vara sinnad
att – med sin herr faders tillåtelse likväl – vara
mig följaktig till Stockholm."
Af detta tal fann herr Eskil sig ogement smickrad
och återvann sitt goda lynne, så att Johan, nyss
skrämd af hans mulna panna, vågade gifva luft åt sin
förtjusning, nämligen i blickar och minspel, ty ord –
det förbjöd monarkens höga närvaro. Hans fina, rörliga
ansigte uttryckte nu en sådan innerlig hjertefröjd,
att det gjorde Gustaf godt in i själen. Han, som var
så van, först vid sorg och bedröfvelse, sedan vid
missnöje och knot, gladde sig åt att se åtminstone
en glädjeblomma här och der uppspira på hans mer än
törniga väg.
Så snart man stigit upp från bordet uppmanade konungen
den unge Grip att skynda med inpackningen af de få
effekter han behöfde, såsom linne och dylikt, och
han lät ej säga sig detta två gånger. Biträdd af sin
syster och ett par qvinliga domestiker var han rätt
snart i ordning. Efter att hjertligt hafva skakat
hand med sin värd och tackat för vänligt emottagande
och god välfägnad begaf konung Gustaf sig på väg,
åtföljd af de fyra unga ädlingarne.
(Forts.)
Hvar bryggare, hvar garfvare
Mitt första alltid måste äga:
Det göres ej hos svarfvare
Och aldrig man det plägar väga.
Det är bestämdt för något vått.
Man handskas ej dermed i smått.
Hur ifrigt har man ej arbetat,
För att mitt andra få i gång!
Dock, fördom, många sekler lång,
På allvar deremot har stretat.
Mitt tredje är just ingenting,
Ej sak, ej djur, ej man, ej qvinna,
Dock skall du det förvisso finna
I kjolens vidd, i solens ring.
Mitt fjerde är af månget slag,
Kan dyrbart och kan simpelt vara:
Det hör till dyrbarheters skara,
Det trampas af vår fot, hvar dag.
Mitt hela förr som nipper bars
Af alla fashionabla männer;
Nu man till namnet blott det känner –
Det gammalmodigt är – bevars!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
