Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XVIII. Christina Gyllenstjerna. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensamma hade mod att ännu i yttersta stunden försvara
fäderneslandet, Sturens enka Christina i Stockholm
och fru Anna Bjelke i Kalmar.
Då de Svenska bönderna förnummo, att Stockholm var
fast beslutet att försvara sig, började äfven de
att resa sig öfverallt. I Nerike, i Westmanland, i
Södermanland fördes ett envist småkrig mot de Danska
skarorna, och vid Upsala ledo dessa ett ansenligt
nederlag, hvilket dock genom böndernas brist på
krigstukt och på dugliga anförare, slutade med stor
förlust för de Svenska. I Maj 1520 kom slutligen
konung Christian med en stark flotta till Stockholm
och insperrade staden från sjösidan, medan den från
landsidan belägrades af tvänne härar, en på Söder- och
en på Norrmalm. Men ingenting kunde böja Stockholms
käcka försvarare och deras anförarinna. Staden hade
öfverflöd på allt, från Lübeck hade den blifvit
rikligen försedd med lifsmedel, och de täta
utfall, som gjordes från staden, kostade mången
Dansk lifvet. Visst utdelade konungen sill och
salt åt bönderna samt vann dermed en eller annan;
men många voro icke de, som läto locka sig deraf,
och inom stadens murar kommo inga bland Christians
utsände. Småkriget fortfor på landsbygden, och när det
led framåt på sommaren, började spisningen tryta för
de Stockholm belägrande Danskarne, hvilka ingenting
förmått uträtta. Christian rasade i vrede; han
förbannade det olyckliga kriget och dem, som hade rådt
honom dertill, och han skulle hafva vändt om hemåt
igen, så framt icke blygseln och begäret efter hämd
hade afhållit honom derifrån. Då gaf någon honom det
rådet att till Stockholm sända några Svenska herrar,
som borde försöka, om de icke skulle kunna öfvertala
staden till att gifva sig. Rådet följdes, och konungen
valde till beskickningen biskop Matthias, Erik Ryning
och Hemming Gadd, fordom Sturarnes trofastaste vän,
nu vid 80 års ålder vunnen af Christians slughet och
frestande löften. Fru Christina ville icke lyssna till
dessa underhandlare, utan afvisade Hemming Gadd med
förakt; borgerskapet svarade honom på samma sätt, och
det var nära att den käcke höfvidsmannen Peder Fredag
skulle klyft hans hufvud. Men under det fortsatta
vistandet i staden lyckades slutligen sändemännen
att göra sig hörda af några bland adeln, en del af
borgrarne följde exemplet, och småningom ökades
det Danska partiet. Mot en öppen fiende hade fru
Christina kunnat kämpa; mot det smygande förräderiet
var hon vanmäktig. Hon beslöt derföre att erbjuda
Christian dagtingning. Denne var genast redebogen
att gå in på alla vilkor, som förelades honom, och
i början af September afslöts freden. Stockholm
öfverlemnades och Christian erkändes som konung;
alla klagomål emot Sturarne och deras anhöriga skulle
vara glömda, fru Christina skulle få behålla sin mans
förläningar och egendomar, och konungen skulle mot
hela hennes slägt bli ej allenast en huld konung,
utan en fader. Dessa och andra liknande löften
bekräftade Christian med sitt insegel och med de
dyraste eder, och den 7 September höll konungen
sitt intåg i Sveriges hufvudstad i spetsen för tusen
ryttare och tvåtusen soldater till fots. Visserligen
betecknade han sitt intåg med åtskilliga blodsdomar;
men i allmänhet visade han sig huld och nådig mot
Svenskarne ända till dess han afreste till Danmark,
för att der med sina vänner öfverlägga om bästa sättet
att "komma Sverige under skatt", som det kallades.
Huru Christian efter återkomsten till Sverige och
sin kröning i Stockholm den 4 November 1520 höll
sina löften, är allmänt bekant och glömmes icke, så
länge minnet af Stockholms Blodbad ännu lefver. Att
Christian, som icke höll något löfte, icke heller
skulle hålla det, som han gifvit fru Christina, är
naturligt. Hon ställdes till rätta såsom delaktig i
sin makes brott, – försvarandet af Sveriges frihet,
– men särdeles för sitt deltagande i förföljelsen
mot erkebiskop
Gustaf Trolle. Förgäfves rättfärdigade hon sig,
förgäfves åberopade hon riksdagsbeslutet (af
1517) om Trolles afsättning; förgäfves påminde hon
konungen om hans löften och eder; den enda nåd, som
förunnades henne, var att sjelf välja sitt dödssätt,
antingen hon ville hängas, dränkas eller lefvande
begrafvas. Hon föll afdånad till konungens fötter. De
kringståendes böner och föreställningar samt utsigten
till att komma i besittning af hennes stora rikedomar
bevekte emellertid konungen; dock måste hon lofva
att från Danzig hemkalla sin son, att uppfostras
i Danmark. Hennes mor, fru Sigrid, som redan
blifvit inknuten i en säck och kastad i strömmen,
blef likaledes räddad genom det till Christian gifna
löftet om att han skulle erhålla hennes rikedomar;
men så väl den gamla fru Sigrid sjelf som hennes bägge
döttrar, fru Christina samt fru Cecilia af Eka, Gustaf
Wasas moder, tvänne hans systrar och flera andra ädla
Svenska damer fördes med sina barn som gisslan till
Danmark, der de först insattes på Kallundborgs slott,
sedan i Blå Tornet i Köpenhamn. Här ledo de af svält,
törst och köld så, att många af dem omkommo, bland
dem en son och en dotter af fru Christina, dennas
mor och syster samt den sistnämdas bägge döttrar;
de, som kommo derifrån med lifvet, hade för detta
att tacka ensamt mildheten hos drottning Isabella,
hvilken oaktadt sin grymma gemåls förbud mildrade
deras elände, så vidt det stod i hennes förmåga.
Efter Christian II:s fall öppnades ändtligen (1524)
fängelsets portar för fru Christina. Hon återkom
då till det af Gustaf Wasa befriade Sverige och
träffade i Kalmar sin äldste son, Nils Sture, som
kort förut anländt dit från Danzig, der han vistats
i skygd undan Christians förföljelser. Men icke ens
hennes återstående lefnad åkulle förflyta i lugn efter
alla de lidanden, som utmärkt den nu tilländagångna
delen deraf. Ett rykte spriddes, att den Danska
sjöhjelten Severin Norrby sökte fru Christinas
hand, för att genom henne komma i besittning
af regeringen i Sverige. Misstänksam och mån om
bibehållandet af sin krona, synes Gustaf Wasa, ehuru
han offentligen förklarade dessa rykten för "löst
tal bland menige man, utspridt af onda stämplare",
dock i hemlighet hafva satt lit till dem och gifvit,
bland andra, Måns Brynteson Liljehök uppdrag att
"bruka spejare till upptäckande af onda stämplingar",
som han trodde vara å bane, "besynnerligen af fru
Christina och hennes parti". Sjelf har Christina
högtidligen förnekat allt förhållande till Norrby samt
afsände till och med till denne en af sina fränder,
som rent ut förklarade för herr Severin, att "hon
aldrig ville hafva honom". För att få ett slut på de
sårande ryktena, lät hon konung Gustaf åt sig utse
en make, riksrådet Johan Thureson af Tre Rosor, med
hvilken hon förmäldes 1526. I detta äktenskap hade
hon en son, riksrådet grefve Gustaf Johanson Roos,
utnämd till grefve vid Erik XIV:s kröning. Hennes
son Nils Sture upptogs af konung Gustaf vid hofvet,
men hemskickades 1527 till sin mor i Upsala och dog
der samma år. Konung Gustaf hade varit missbelåten
med Nils, och kännedomen deraf gaf konungens fiender
anledning till att i en falsk Nils Sture, den så
kallade Daljunkaren, uppsätta en dock snart undanröjd
motkonung mot Wasaättens stamfader. Fru Christina
förnekade bedragaren högtidligen; "min äldste son
Nils hafver jag sett död i ögonen; men dig kännes jag
icke vid, – skref hon till honom. – Ditt eget samvete
skall vittna, att du ljuger inför Gud och menniskor."
Fru Christinas andre son, Svante, grefve vid Erik
XIV:s kröning, är känd genom sitt och sina söners
tragiska öde.
Christina Gyllenstjerna dog på Hörningsholm år
1559. Hon begrofs i Trosa landsförsamlings kyrka;
men så väl kyrkan som hennes graf blefvo lågornas rof
år 1773. – Ett porträtt af Christina Gyllenstjerna
förvaras på Gripsholm.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
