Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar, rörande frågan om qvinnans förändrade samhällsställning, tillegnade våra svenska mödrar. S. B. - Bofinken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friheter, som den ofvan antydda yrkar, leda inom den
derför bildade generationens familjehem? Ur stånd att
räcka till både för näringsbefattningen och omsorgerna
inom det förra, skall hustrun nödgas lemna dessa i
legda händer. Barnen skola i första rummet blifva
henne till hinders i den dagliga praktiken och skola,
såsom veritabla pariserbarn, skickas att uppammas på
landet, för att sedan inpensioneras i, så att säga,
artificiella hem, tills de vidare skola försändas till
läroverken. Hushållet skall utan matmoderns tillsyn
skötas af en legd tjenarinna. Man och hustru skola
sätta sig till bords utan att deras måltid helgas
af en bön från små oskyldiga läppar, eller kryddas
af späda rösters glada joller. Frun skall vara lika
främmande för hvad som finnes på faten som herrn, och
om han icke låter sig dermed nöja, skall blott en enda
utväg stå honom öppen. Emellan man och hustru skola
inga andra intressen än förvärfvets blifva bestående,
men af dem lät ännu aldrig kärleken fängsla sig.
Om de ej såsom trogna mammonsdyrkare blifva
sammanhållna af vinningslystnadens träl-ok, skola
de snart draga åt olika håll och endast bibehålla
skenet af en äktenskaplig förbindelse, under det de
icke hafva något mera gemensamt, än missnöjet med
sin lott och önskan att vara den qvitt.
Här tycker jag mig höra de värda mödrar, hvilka
haft tålamod att följa oss hit i vårt ämne, fråga:
Hvad hafva väl vi, under sådane förhållanden,
att iakttaga rörande den omtalade frågan och derom
pågående striden, om icke att med våra döttrar fly
tillbaka till den gamla slentrianens område och hålla
dem och oss sjelfva vid den tron, att vi äro af naturen
bestämda att der lefva och dö, och att för oss
finnes ingen annan lycka eller trygghet? – Bort
det! Om vi med uppmärksamhet försöka att läsa i
de qvinnoansigten, som hvardagligen möta oss här
i lifvet, skola vi i de flesta, sedan den första
ungdomstiden med sina illusioner försvunnit, upptäcka
dragen af en hemlig chiffer, som förråder att ett
inre missnöje finnes, och kunde vi spåra orsakerna
till detta, skulle vi tvifvelsutan oftast finna dem, i
större eller mindre mån, bero af ett verksamhetsbehof,
utan motsvarande mål. De många fruntimmersföreningar,
som på sednare åren uppstått för olika nyttiga
eller välgörande ändamål, torde bära vittnesbörd
derom. Långt ifrån att med denna förmodan vilja
förringa den del, som menniskokärleken deri har,
tro vi dock, att den skulle låtit sig nöja med att
gifva sig tillkänna på gifmildhetens väg, om ej
behofvet af verksamhet ledt den i en ny riktning.
Verksamhet är lifvets vilkor. Den ena delen
af slägtet kan lika litet bestå den förutan som
den andra. När dertill kommer, att antalet
af fruntimmer är betydligt större än af männer i
alla länder och äfven hos oss, måste en stor
del blifva främmande för familjemödrarnes pligter,
och då af den en ingalunda obetydlig part är
bringad till nödvändigheten att förvärfva sitt
eget uppehälle, är ett behof af nya verksamhetsfält
för qvinnan verkligen för handen, hvilket, till följe
af förhållandenas kraf, hvarken kan tillbakavisas
eller lemnas åt likgiltigheten. Men i jemnbredd
med erkännandet deraf bör följa en uppfostran för
flickan, helt olika till riktning mot den som nu
bibringas henne. Här har modern sin post att
bevaka, sitt stridskall att fylla. I stället
att nöja sig med ytligheten till mål, att bilda
dottern i första rummet för sällskapslifvet med
dess flärd, dess joller och fattigdom på allt inre
lif och uppbyggelse, bör hon lära henne att fatta
lifvets glada allvar och allvarliga glädje. I
stället att låta bibringa henne den lösliga kunskap,
som uppdukas i flickskolorna och pensionerna,
och hvaraf hela behållningen vid lärotidens slut är
föga mera värd än ett kaleidoskopiskt misch-masch,
bör hon sörja för hennes förstånds allmänna
utveckling genom erhållandet af en grundlig
elementar-undervisning. Hos qvinnan, som hos
mannen, bör den rent humanistiska bildningen
vara underlaget för all annan. Hvarje reform
i qvinnans samhällsställning måste föregås af
en i hennes uppfostran. Först sedan hemmet och
läroanstalten, gemensamt, i en bättre anda börjat
den ena, skall den andra framgå af sig sjelf.
Ett allmännare förtroende till hennes förmåga
skall bereda hennes fortkomst såväl på den enskilda
verksamhetens vägar som, till en viss afskild
del, i statens tjenst, der måhända telegrafbyrån och
postkontoret, inom en viss klass, torde i framtiden
blifva hennes odelade eröfringar.
Utan att tillåta
oss uppdraga några speciellare gränser i ena eller
andra fallet, hafva vi uppfyllt vår afsigt med denna
lilla uppsats, om vi derigenom lyckats att fästa någon
moders uppmärksamhet på den stora fråga, som i ett
så framstående rum rörer henne, och ännu mera, om vi
lyckats anslå någons öfvertygelse och värfva någon
kraft till befrämjande af dess naturliga lösning.
S. B.
 |
| Bofinken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
