Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Lejonbacken.
- Sken och verklighet. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrskade öfver länder och haf. Redan utan att vara
upplifvad af figurer, skulle en sådan tafla förtjena
att ses; men ännu mer förtjenar den detta vid den
ofvan uppgifna tiden af dagen, då Norrbro är en
hufvudpulsåder för den af 130,000 invånare bebodda
staden. Då har man från Lejonbackens höjd under och
framför sig likasom en krälande myrstack af menniskor
och fordon. Här kommer långsamt öfver bron en rad
tungt lastade kärror med ved; der rulla tre, fyra
bondvagnar raskt efter hvarandra mot hemmet, sedan
deras respektive ägare på torgen i staden sålt sina
varor; här mötas två tunga omnibusvagnar och kryssa
sig, likt väldiga tremastare mellan småbåtarne
i hamnen, fram genom hvimlet af lätta droschkor,
skramlande långkärror och korgfyllda bagarevagnar
samt bryggarnes af duktiga kampar dragna åkdon,
medan en elegant phaëton eller en hofvagn med sin
kusk, på hvars hufvud den på tvären satta trekantiga
hatten hvilar öfver ett ansigte, så myndigt, som
vore ägaren minst en Rysk knes eller en Turkisk
pascha, nödgas hålla inne sitt frustande spann,
för att slippa frottera sig mot de mer demokratiska
fordonen. Och medan allt detta hvimlar på körbanan,
förete trottoarerna ett lika brokigt, om icke ännu
brokigare skådespel. Der trippa damer ut och in i
Bazarens eleganta magasiner, i hvilkas inre de artiga
köpmännen utbreda hvad dyrbarast de hafva, för att
vändas af hvitaste fingrar och beses af blixtrande
ögon; på den åt strömmen vettande sidan böljar ett haf af
parasoller i alla regnbågens färger och passera
damerna revy för hundratals civila och militära
ungherrars lorgnetter, medan längst i bakgrunden
af torget en mörk massa, hvars sorl öfverröstas af
hvirflande trummor och ljudet af messingsinstrumenter,
tillkännagifver annalkandet af vaktparaden, hvars
glittrande bajonettrader snart inträda på bron och
ytterligare öka hvimlet på denna, der damer och
kavaljerer, modedockor och hamnbusar nödgas göra
ett uppehåll i sin vandring, ur stånd att fortsätta
denna, innan den böljande mängden skingrat sig och
militärmusiken hunnit ett stycke framåt på vägen
nedanför slottet.
Sådant är det skådespel, som man har från högsta
platformen af "Lejonbacken", så kallas den
i zigzag uppstigande ramp, som leder till norra
ingången af Stockholms Slott, efter de der under
Carl XII:s tid gjutna och redan 1704 uppställda
bronzlejonen, hvilka allt sedan denna tid
bevakat konungaborgen. Ehuru denna ramp ingick
redan i Tessins ursprungliga plan, såsom man finner
af planschen i Sveciæverket, blef densamma dock
icke fullbordad förrän åren 1824–1830; men allt
ifrån denna tid har den utgjort en bland slottets
yppersta prydnader och bildat en värdig
afslutning till Norrbro, sedd ifrån Gustaf Adolfs
torg.
Th.
*
Sken och verklighet.
Berättelse af Richard Gustafsson.
Då man hör en menniska tala illa om en annan, bör man
icke tro det, och skulle den som talar illa bevisa
sig hafva rätt, så bör man dock icke tro mer än en
tiondedel, ty den som mycket talas om, den förtalas
också mycket, och den som gjort sig skyldig till ett
felsteg är oftast tio gånger bättre än sitt rykte.
Likaså finnas de som äro sämre än sitt rykte, men
det bör man aldrig tro, ty att tänka och tala godt
om en menniska – om den också icke förtjenar det –
åstadkommer aldrig någon skada, och rättvisan såras
ej heller, ty den tid och den stund kommer alltid,
då menniskornas hjelp förutan, ogräset skiljes ifrån
hvetet.
Hvem är den guldsmidde mannen som kommer der på
gatan, klädd i generalsuniform, med trekantig hatt
och plymager? Det är excellensen X. Med blicken
stolt och hufvudet höjdt går den gråhårsmannen sin
väg fram, utan att bevärdiga de förbigående med ett
ögonkast. Kappan är uppslagen på venstra sidan, så
att en rad ordnar äro synliga och tindra vid sidan
af det blåa bandet, som hänger om halsen.
– Det är en inbiten aristokrat – säger en förbigående.
– Det är en hårdhjertad varelse – infaller en annan.
– Det är en högfärdig och lättsinnig gammal narr
– dömer den tredje, och excellensen X. gäller
snart inför det allmänna omdömet som en fördomsfull,
hårdhjertad, lättsinnig och högfärdig menniska.
Der går konsul Y. och hans skinande anlete strålar af
sann tillfredsställelse. Han nickar till höger och
venster, ty öfverallt har han vänner, som beundra
den älskvärde mannens utmärkta egenskaper.
– Se der går den af alla så högt värderade konsul
Y. – säger en förbigående till en annan.
– Ah, han som stod i tidningen i dag, för det att han
skänkte 2,000 riksdaler till de fattiga på årsdagen
af sin fars död. Om alla menniskor ändå hade så
godt hjerta!
– Ja, det är en präktig karl. Jag talade nyss
vid en bekant till honom, och han sade att
konsuln varit mycket missnöjd med att hans namn
stått i tidningen, ty han hade helst velat vara
okänd.
– Det draget visar ändå tydligare att han är en
sann menniskovän.
Af dessa flyktiga ögonkast på föremålen, och af de
förbigåendes omdömen hafva vi nu hört hur excellensen
X. och konsul Y. äro ansedda af sina medmenniskor.
Låt oss nu se om excellensens och konsulns inre liknar
deras yttre, och om de förbigående hafva dömt rätt.
Vi följa konsul Y, och inträda med honom i hans
boning. Hans unga fru skyndar emot honom och
helsar honom välkommen. Konsuln helsar en passant
tillbaka och slår sig genast ned i soffan framför
de nykomna tidningarne, hvilka han genomögnar med
feberaktig otålighet. Vid genomläsandet af det
första tidningsbladet dröjer hans öga länge vid
en punkt, under det att hans läppar draga sig till
ett sjelfbelåtet leende. Hvad månde det vara som så
bereder honom nöje? Låt oss se öfver hans axel. Under
fetstilsrubriken "Storartad välgörenhet" läsa vi:
– "Den ädle menniskovännen konsul Y. har återigen
ihågkommit hufvudstadens fattiga med en storartad
gåfva af 2,000 riksdaler, ämnade att utdelas i dag,
som är årsdagen af hans faders död. En så god son
och menniskoälskande man kan icke annat än vinna sina
medborgares synnerliga högaktning och kärlek."
Sade icke en af de förbigående att konsuln
var missnöjd med att hans namn blifvit satt i
tidningen? Jo visst! men då han nu är ensam med
sig sjelf, det är helt annat. Han ser igenom den
andra tidningen och kastar den med missnöjd min
ifrån sig. Vi vilja taga upp den, kanske skola vi
kunna utleta orsaken till hans missnöje. Notisen om
konsulns storartade välgörenhet står här icke. Månne
det kan vara orsaken? helt visst, ty konsuln mumlar
för sig sjelf i det han stiger upp:
– Det är väl det minsta man kan fordra, att folk
får veta hur välgörande man är.
Otålig fattar konsuln silfverringklockan, som står
på bordet, och ringer.
– Säg till att man spänner för! – ropar han till
den inträdande betjenten.
– Kaleschen?
– Nej, min engelska vagn.
Betjenten går och konsulns fru kommer in från förmaket.
– Ämnar du åter ut min vän? – frågar frun.
– Ja, – svarar konsuln lakoniskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0106.html
