Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sken och verklighet. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kommer du hem till middagen? – återtager frun
med darrande röst, liksom fruktade hon för svaret.
– Jag spisar borta, tillsammans med några vänner.
Ett par tårar vilja tränga sig fram och fördunkla den
kärleksfulla blicken i den unga fruns ögon, men
hon är van att beherrska sig, och gör det äfven nu.
– Soupera vi tillsammans? – frågar frun.
– Kanhända! – svarar konsuln och går, sedan
han sirligt kysst sin hustrus hand.
Låtom oss följa konsuln på hans utfärd. Han kör sjelf
sina mörkbruna trafvare och vagnen tar vägen till
Djurgården.
På landsvägen, straxt bortom Blåporten, vandrar en
gammal qvinna bärande två stora korgar på ett ok,
som trycker hennes af ålder redan böjda skuldror. Hon
går med ryggen vänd åt konsul Y. och hans präktiga
trafvare, och hon hör ej den kommande vagnen, ty hon
är litet döf stackars gumma.
Nu är vagnen helt nära henne. Se upp, menniska! ropar
betjenten, men konsuln besvärar sig icke med att
hålla in hästarne, som stoltserande kråma sig och
vika ej en tum åt sidan.
– Se opp! ropar åter betjenten, men konsuln
smäller med sin eleganta piska och hästarne gifva
gumman en puff, så att hon och hennes korgar rulla
ned i diket.
– En annan gång går du ur vägen, din gamla uf! ropar
konsuln och kastar en slant åt gumman, hvarefter
han obekymrad fortsätter vägen.
En förbigående arbetare böjer sig ned efter den
silfver-riksdaler konsuln kastat på vägen och gifver
den åt gumman, som ligger på knä framför sina korgar
och plockar upp det uttömda innehållet af bröd och
skorpor.
– Blef ni skadad, stackars gumma? frågar
arbetaren och betraktar deltagande den gamla,
hvars kinder fuktas af några klara tårar, som perla
fram ur hennes ögon.
– Jag tror icke det, svarar gumman och torkar
med schalsnibben bort tårarne.
– Se här är slanten, som den der rike uslingen
kastade åt er.
– Ack, säg ingenting ondt om honom, återtog gumman –
jag kände mycket väl igen honom, det var konsul Y.
I fordna dagar bar jag honom ofta i mina armar,
ty ni skall veta att jag har varit hans amma.
– Och på det här viset lönar han er?
– Ack, han känner ju inte igen mig.
Sedan gumman plockat upp allt sitt bröd, lyftade hon
åter oket på axlarne och fortsatte sin väg. Vi vilja
göra så med, för att åter taga reda på det engelska
ekipaget och konsuln.
Framför en af sommarvillorna der borta står
vagnen. På balkongen skönja vi några herrar, och bland
dem konsul Y. Vi stiga upp och träda in i en präktig
salong, uppfylld af vällukter från ett stort antal
blommande växter, som prunka på flera blomsterbord
och på balkongen.
Från balkongen inträder nu konsuln, och förtroligt
stödd på hans arm går vid hans sida en ung qvinna
med bleka men vackra drag.
– Till bords, mina herrar! – utropar konsuln och
vänder sig till herrarne, som inträda i salongen
efter honom.
– Middagen är tarflig, men till min ursäkt gäller
att jag bor på landet, säger det bleka fruntimret
och intager sjelf plats bredvid konsuln.
Under det att gästerna intaga sin middag, som på intet
vis kan kallas tarflig, utan tvärtom lucullisk och
rik, vilja vi i korthet sysselsätta oss med värdinnans
det bleka fruntimrets historia.
Amalia R, så heter hon, är född i Norrland, på ett
bruk som tillhört konsul Y:s svärfader, men efter
dennes död öfvergått till konsuln sjelf. Hennes far
var inspektor på bruket, och när konsuln hemtade sin
brud till Stockholm följde Amalia med som sällskap
åt konsulinnan. Någon tid efter bröllopet hände sig
att konsuln märkte att sällskapsdamen var vackrare
än hans fru, och denna upptäckt gjorde att hans ögon
med allt större välbehag fästades på Amalia, som till
en början likväl undvek konsulns ömma
blickar. Presenter, böner, löften och förespeglingar
om rikedom och lycka gjorde Amalias dygd vacklande,
och till sist uppfyllde hon konsulns önskan att flytta
in i en elegant våning som han förhyrt åt henne.
Ryktet om Amalias förnedring kom snart till
hennes far, som genast reste upp till Stockholm,
och då han såg att ryktet talat sanning uttömde
han mot förföraren sin rättmätiga faderliga vrede,
hvilket hade till följd att han afskedades från sin
inspektorsplats på bruket, som redan var konsulns
egendom.
Nu kunna vi rätt förstå de tårar som ville tränga sig
fram i konsulinnans ögon, då hon hörde att hennes man
ämnade blifva borta öfver middagen. Hon visste rätt
väl hvart han ämnade sig, och hennes hjerta bäfvade
af smärta vid tanken på henne, som i dag skulle intaga
makans plats vid mannens middagsbord.
Hvad konsulinnan visste var bekant för hela
verlden. Men hur är det då möjligt att konsuln
aktas som en ädel och menniskoälskande man? Jo,
så här räsonnera menniskorna: – Hans dårskaper (så
kalla menniskorna hans brott) äro så älskvärda, och
någon svaghet måste menniskan hafva. En så verksam
och rikt begåfvad man, som han, har blifvit trött på
sin hustru, som måhända till på köpet är hysterisk,
och hvad är då naturligare, än att han förskaffat sig
en älskarinna. Ja, så säga alla och buga sig djupt
för den rike menniskovännen.
– Skål för dagens hjelte, de fattiges ädelmodige
beskyddare! utropar en af middagsgästerna,
och skålen drickes i skummande champagne.
Kom, låtom oss öfvergifva denna flärdens och
lättsinnets boning, innan vi blifva frestade att
instämma i en skål för konsul Y., den ädle mannen.
På hemvägen gå vi förbi excellensen X:s
boning. Utanför håller en hyrvagn. Nu öppnas porten
och excellensen går ned från porttrappan och stiger
in i vagnen, som straxt derpå sätter sig i rörelse
och tar vägen uppåt Johannis församling.
Vi vilja följa efter vagnen och se hvart excellensen
tager vägen, men kunna icke undertrycka en rysning,
ty då konsul Y., som inför verlden gäller att vara
en ädel man, erbjuder så dystra skuggsidor bakom den
glänsande ytan, hur svart skall då icke excellensen
vara, han som redan inför verlden gäller att vara en
hårdhjertad och högmodig man.
Vagnen stannar utanför ett hus, vid en gata nära
Johannis kyrkogård, och excellensen stiger ur. Vi
inträda med honom i porten och vidare uppför en
halftrappa och in i en stor sal. Hvad skall väl möta
oss här? En scen likartad med den vi sågo ute på
Amalia R:s sommarvilla? Nej! Här finns ingen glans och
prakt, inga svällande divaner och skinande speglar,
inga dyrbara maträtter och skummande viner, – allt är
här annorlunda. I rader på golfvet stå små pulpeter,
och framför dem långa bänkar; på bänkarne sitta en
mängd barn framför sina böcker, och i en kateder vid
fönstret sitter en medelålders svartklädd man med
allvarliga men dock milda drag. Af allt detta kunna
vi se att det är en barnskola vi befinna oss uti. Vid
excellensens inträde reser sig läraren och går emot
honom. Alla barnen resa sig äfven och buga sig för
den högmodige och hårdhjertade aristokraten, som
med kärleksfull blick och med ett vänligt leende på
sina läppar går fram mellan barnskaran, helsande till
höger och venster på de små. I en gammalmodig länstol,
som står invid katedern, sätter sig excellensen och
den nyss afbrutna undervisningen fortsattes.
Snart är dock lärotimman slutad. Den svartklädde
läraren tillkännagifver att frihetstimmen slår,
och alla barnen resa sig från sina bänkar. En af
dem börjar med hög röst en psalmvers och med honom
instämma alla de andra, till och med den hjertlösa
gamle excellensen, som står der med knäppta händer,
lik ett barn ibland barnen. Bönen är slutad och barnen
gå hvar och en till sig, men läraren och excellensen
stanna qvar.
– Barnen arta sig väl, det är en riktig glädje
både att höra och se dem – säger excellensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
