- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
107

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grindstugan. Af Marie Sophie Schwartz.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grindstugan.



Af Marie Sophie Schwartz.

Omkring en half mil från staden Strengnäs stod på
en af de vägar, som föra dit, en gammal grind,
som skulle hafva varit de resande en förargelse,
om ej någon af inbyggarne i den lilla stugan der
bredvid alltid varit till hands och öppnat för dem
som ville passera.

Grinden är nu borta och, hvad vi tro, stugan äfvenså;
men vid tiden för vår berättelse bodde der en gammal
qvinna och hennes lilla dotterdotter.

Man sade, att den gamla fordom sett lyckligare
dagar; att hon tillhört den så kallade bättre klassen
o. s. v. Huru härmed förhöll sig, lemna vi derhän. Att
hon var fattig, men förnöjd med sin lott, är hvad vi
hafva oss bekant.

Hennes lilla dotterdotter gick ofta in till staden,
antingen med garn, som den gamla spunnit, eller
strumpor, som hon stickat. Detta arbete aflemnades
alltid hos borgmästarinnan, som tagit dem i sitt
beskydd.

En kylig vårafton såg man den lilla flickan vandra
bort från Strengnäs. Barnet bar ett dugtigt knyte i
handen, och en raggig hund lunkade troget vid hennes
sida.

Så gingo de den ödsliga landsvägen framåt. Skymningen
sänkte sig allt mer och mer öfver nejden, men det
oroade icke barnet, som lugnt fortsatte sin vandring.

Hennes leende ansigte utvisade snart att hon fått
sigte på grindstugan. Det låga fönstret lyste henne
till mötes, som en vänlig stjerna, och vinkade den
lilla till sig.

– Nu äro vi snart hemma, Murre, sade flickan till sin
fyrbenta följeslagare. Mormor har eld i spiseln,
vi få värma oss, du, och det skall smaka något till
rart. Nå skynda dig förut och helsa till mormor,
att jag kommer efter.

Hunden viftade med svansen, men i stället att ila
hemåt, stannade han och blickade åt sidan, och tog
så ett språng öfver diket.

– Murre, Murre, ropade flickan, men Murre var döf
för hennes rop. Murre, hvad har du nu för dig,
mumlade barnet, satte ifrån sig knytet och tog samma
väg som hunden.

Hon fann honom på andra sidan om diket vid sidan af
en stor enbuske.

Flickan gick fram till busken. Der bakom låg en dåligt
klädd gosse med en sten till hufvudgärd. Fötterna voro
betäckta af så trasiga skodon, att han nära nog kunde
sägas vara barfotad. Han låg der alldeles orörlig,
ehuru Murre sprang omkring och vädrade på honom.

Barnet gick oförfäradt fram till gossen, lade sin
hand på hans axel och frågade: – Är du sjuk?

Gossen vände sig till henne. Han var blek och såg så
bedröfvad ut.

– Jag orkar icke gå längre, jag är så hungrig.

Murres lilla följeslagerska klappade gossen på kinden,
log helt uppmuntrande och sade:

– Om du väntar en stund, så skall du få dig litet till lifs.

Flickan satte af öfver diket efter sitt knyte. Det
öppnades skyndsamligen, och hon tog derutur ett stycke
bröd och en köttbit, som hon räckte åt gossen.

– Ät nu, sade hon, så orkar du nog sedan
följa mig till mormor. Hemma är brasa på
spiseln, och då får du värma dig.

Gossen skjöt brödet och köttet ifrån sig.

– Jag vill inte äta; jag vill dö, sade han med
tragiskt allvar.

Murre närmade sig honom, slickade hans händer och
hviftade så vänligt med svansen.

– Du skall äta; Gertrud vill det, utropade barnet.
Mormor har sagt, att Guds barn icke få vara ledsna
och önska sig att dö. Flickan klappade honom
åter på kinden, tilläggande: du är nog ett fattigt
Guds barn, som får lof att lefva. Ät nu bara, så är
du snäll.

Gossen skulle nu se på tröstarinnan,
men fick med samma ögonen på brödet och köttet. Han hade lidit
så mycket af hungerns qval, att åsynen af mat var
tillräcklig för att besegra hans föresats att taga
farväl af lifvet. Utan att säga ett ord, tog han
också födan ur flickans hand och började att med stor
begärlighet förtära det torra brödet och det något
gamla köttet.

Gertrud och Murre suto framför och betraktade honom
under det han åt. Flickan log så vänligt och syntes
helt förnöjd öfver hans matlust.

När gossen slutat äta, räckte han barnet handen:

– Tack skall du ha, sade han; nu är jag bättre.

– Då gå vi hem till mormor; och dermed
tog hon hans hand.

– Hvad heter du? frågade gossen.

– Gertrud, blef svaret.

Hand i hand tillryggalade de i Murres sällskap vägen
till grindstugan. Gossen bar knytet, ehuru hans gång
utvisade att krafterna voro bra medtagna.

– Du har väl också ett namn, sade Gertrud efter
en stund.

– Två, om du vill. Jag heter Jonas Magnus.

– Jonas, så hette min pappa, har mormor sagt,
återtog Gertrud. Han och mamma äro döda, skall du
veta, och nu så har jag bara mormor qvar. Vi bo i
stugan der, och mormor hon stickar och spinner åt frun
i sta’n. Det är en snäll fru det, skall du tro; hon
ger oss så mycket förutom allt hvad vi få för arbetet.
Hon har också skänkt bror Per en varm tröja och
nya känger, som mormor skall skicka till honom. Han
är längre bort, han, på landet, för han arbetar med
i jorden. Snart kan Per sjelf skaffa sig kläder;
men se han är inte en så der klen stackare som du.

Under dylikt prat hunno de fram till stugan.

Gertrud öppnade den låga dörren. Murre sprang först
in; derefter skjöt hon in Jonas och sist inträdde
hon sjelf.

Det var i en torftig boning Jonas befann sig; men
den var likväl snygg.

En gammal qvinna satt vid spiseln och stickade. Elden
flammade högt, emedan bränslet bestod af ris och
torra qvistar.

Gumman såg upp från sitt arbete och fästade de
insjunkna ögonen på Jonas med ett frågande uttryck.

Gertrud skyndade till henne, sägande:

– Gu’ qväller, mormor; du får lof att gifva gossen
här litet mat och låta honom stanna öfver natten.
Murre och jag hafva fått tag i honom här vid vägen.
Han är så hungrig och ville bara dö.

Mormor nickade, och sedan hon ännu några ögonblick
granskat gossen, sade hon;

– Kom närmare, barn; du ser ut som vore du en
herremans son, men fattig du också. Hvart ämnar
du dig som längst?

– Jag tänkte mig till en slägting, men vägen är
lång och hungern plågade mig. Jag blef trött,
och så förlorade jag lusten att lefva.

– Ungdomen är alltid otålig. Hvarifrån kommer du?

– Från Strengnäs, der jag gått i skolan. Jag
kunde icke fortsätta der längre. Jonas visade fram
sina med slarfvor betäckta fötter. Ögonen stodo
fulla af tårar. Jag kommer aldrig mer att få lära
något, tillade han; med min undervisning är nog
slut för alltid. Den stackars gossen utbrast i
snyftningar.

– Är modet åter sin kos? inföll gumman. Det går
icke an, för en som skall bli karl, att så snart
ge sig öfver. Du kan nog komma än en gång till
Strengnäs. Lita på hvad en gammal qvinna säger,
som sett mycket af lifvet: fattigdomen hejdar, men
hindrar icke en man att komma fram. Låt oss nu
se hvad Gertrud har i knytet. När gröten, som
står på elden, blir kokt, så ska’ vi hafva oss lite’
qvällsvard.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free