Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grindstugan. Af Marie Sophie Schwartz. - På berget och i dalen. Pastorale. E. S-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttryck i hennes ansigte, som ingaf Jonas Magnus den
tanken, att hon led af en hjertesorg.
Han frågade derom, erinrande henne, att hon lofvat
anförtro honom sina bekymmer.
Efter en stund meddelade Gertrud honom också, att
ett innerligt tycke fästade henne vid kusin Erik,
som på sednare åren skött morbroderns landtbruk. Det
hade också varit uppgjordt att de skulle med
tiden blifva ett par, men Eriks faders död och
affärernas dåliga ställning hade nu beröfvat dem alla
förhoppningar. Gården skulle säljas, och Erik måste
söka skaffa sig plats såsom inspektor.
Kusinen hade visserligen bedt Gertrud hoppas
och vänta; men hon hade sjelf beslutat att
försaka. Han fick icke gifta sig med henne och komma
i fattigdom. Ack, i hennes moders slägt hade modern,
mormodern, ja äfven hennes moder, råkat i armod och
elände endast derför, att kärleken förledt dem att
gifta sig, innan deras mäns ekonomiska ställning
varit betryggad. Gertrud ville ej att Erik skulle
genom henne få en tung börda af brödbekymmer att bära
på. Bättre då, att de lefde skilda.
Det var således den gamla visan om kärlek och
fattigdom.
Jonas Magnus lyssnade till flickans ord och tänkte på
sin egen ungdom. Äfven han hade älskat; äfven han hade
tänkt med dem att försaka och vänta, och i tjugo år
hade han arbetat och blifvit sin känsla trogen. Så kom
den dag, då han kunde gå till den älskade och säga:
– Målet är vunnet. Nu kan jag bjuda dig min
hand. Döden tog henne bort; hvad ägde han nu för att
han väntade – en graf.
Han kände också nu en liflig önskan att på något sätt
kunna verka för de unga, så att icke äfven de skulle
få tömma försakelsens bittra kalk. Han bad Gertrud
lyda Eriks uppmaning att hoppas och tro på framtiden.
Jonas Magnus förskaffade sig emellertid underrättelser
om unge Erik och erfor, att han var en bra och
arbetsam ung man. Derefter funderade han på bästa
sättet att kunna gagna Gertrud och hennes älskling.
En dag, då den unga flickan som vanligt matade
sparfvarne, uppsökte Jonas Magnus henne. Hon var
mycket nedslagen. Ett bref från Erik var orsaken
dertill. Det hade icke lyckats honom att få någon
anställning, och nu funderade han på att begifva sig
till Amerika.
– Det var ledsamt, utropade Jonas Magnus. Jag hade
eljest ett förslag att göra honom. Han kan nämligen
få anställning på en egendom i närheten af Strengnäs
såsom förvaltare, med inkomster så stora, att han
kan gifta sig när som helst. Se här, hvad ägaren till
stället skrifver.
Vi förbigå Gertruds glädje och tacksamhet.
Ett halft år derefter firades hennes bröllop i
Stockholm, på Jonas Magnus’ bekostnad, och några
dagar derefter reste hon med sin Erik till Strengnäs.
Jonas Magnus lemnade henne vid afskedet en förseglad
skrifvelse med tillsägelse, att hon icke fick öppna
den förr än hon befann sig i sitt nya hem.
Väl anländ dit, var hennes första göra att bryta
förseglingen och läsa dessa rader:
"Gå till grindstugan, som ligger vid Strengnäs-vägen,
der blef en gång en fattig och utsvulten gosse mättad
af din mor och hennes gamla mormor. Gossen var
Jonas Magnus Stjernstolpe.
Året derpå dog denne förtjenstfulle skald, som af
alla sina umgängesvänner var afhållen för sitt glada
lynne, sitt rika och varma hjerta, sin trofasta och
upphöjda karakter. Då konstnärer och skalder sörjde
för att föreviga hans minne, lärde Gertrud och Erik,
som hade honom att tacka för sin lycka, sina barn
att med innerlig erkänsla välsigna hans namn.
Undren ej, go vänner, att man stundom tröttnar
På ett unket stadslifs småfnask och bestyr.
Kroppen tärs och slappas, sjelfva själen blötnar,
Glädjens milda genius från kamraten flyr.
Solen herrligt lyste. I mitt hjerta brann det
En oändlig längtan att se trän och gräs:
"Menskan skapat staden, Gud har skapat landet!"
Ropte jag en dag – och reste bort i chäs.
Samma dag om qvällen såg jag paradiset
Med dess blommors doft och med dess björkars sus.
Och min bostad tog jag uppå gamla viset
I ett fromt och muntert komministers-hus.
Hvilken fröjd och ljufhet, då man vet sig lemnat
Tjenstetvångets otyg i en qvalmig stad!
Åtta dagar minst jag här på landet ämnat
Att få skratta godt och vara fri och glad.
Här på berget står jag att min frihet fira,
Solen står i öster strålande och klar.
Men min Gud! der syns ju än Katrinas spira
Ifrån gamla Stockholm, som jag qvittat har:
Sköna kyrktorn! Låt i fred och ro mig vara,
Hvarför spejar du så himmelsvidt omkring?
Din nyfikenhet gör mig förtretad bara,
Jag har permission, och vill dig ingenting.
Gerna! det var rätt, försvinn i morgondimman,
Jag mig håller till naturens katedral.
Hit jag kommit just i rätta sångartimman,
Sångarskaran jublar genom skog och dal.
Här naturen mig med glädje öfverhopar,
Jag blott frågar, om man bättre hafva vill:
Se, der ner i dalen presten står och ropar:
"Frukost, frukost, frukost! jag dig super till."
Bordet dukadt står i lindens svala skugga,
Silfverbäcken sorlar muntert genom dal’n.
Prestmors läckerheter vi uti oss hugga,
Medan hembrygdt öl hon fyller i pokal’n,
Och på köpet kommer ett fat ostron, bräckta
Utaf husets dotter, rosenröd om hyn.
Snart i mjuka gräset ses två gubbar sträckta,
Pipan tänds och röken fladdrar emot skyn.
Här bor lifvets lycka, här är skämt och allvar,
Här fins jagt och fiske och musik och sång.
Här kan du få skåda en polkett af kalfvar,
Mera gratiös än i en danssalong.
Mer jag skulle skrifva, om jag bara hann det,
Hur min kropp omhuldas, hur min själ är ljus.
Summan är, att lifvet herrligt är på landet:
Lefve alla goda komministers-hus!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
