Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svenska Riddarhuset. Th.
- Studier vid vägen. V. Lothar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm aftäckta minnesstoden öfver Gustaf I,
"först ädel medborgare, sedan den bäste konung",
som i fotsid mantel, krönt med lager och med spira
i handen, föreställes från Riddarhuset
vandra till slottet, likasom han i verkligheten utgick
från adelns leder för att vinna Sveriges krona.
Th.
*
Studier vid vägen.
V.
Huru af en liten historia kan blifva en stor.
En morgon, då jag var stadd på väg till mitt embetsrum,
mötte jag på gatan en gammal onkel, en amatör af alla
möjliga slags djur, såsom hundar och kattor, ekorrar
och papegojor, igelkottar och kanariefåglar med flera,
och hvilken inrättat sitt hem till ett helt menageri
af sådana kräk. Han kom emot mig och berättade med en
komi-tragisk fasa hvad som på morgonen tilldragit sig
hos honom. Hans favoritkatta, Nelli, hade varit nära
att mista lifvet, i det Brandt – en hund tillhörig
en annan hyresgäst i huset – kommit oförvarandes
in i rummet och anfallit henne der hon låg i soffan
och sof sin lugnaste sömn, samt så misshandlat henne,
att hon ovilkorligen skulle satt lifvet till, hade han
ej så hastigt som skedde kommit till hennes hjelp.
"Olyckan", tillade han, "skulle varit så mycket
beklagligare, som hon ett par dagar förut bringat ett
par små till verlden, som behöfva hennes omsorger och
ej kunna berga sig utan henne. Och den besten se’n,
som sprang på dörren innan jag fick tag i honom. Han
skulle, min själ, fått sin lön." Den ifver, hvarmed
han talade gjorde honom något högröstad; under tiden
gick förbi oss på gatan en af stadens äldsta, en
gammal mamsell, Rosa Nätt, annars känd under namnet
Gångråd, emedan man ständigt såg henne vandra på
stadens gator. Hon hade handeln till sin födkrok
och piraten till sin butik. Men hennes pirat var
icke af det vanliga slaget, den liknade snarare en
liten nattsäck. Den innehöll också många goda saker,
såsom till exempel hemmagjordt Eau de Cologne,
dito Kronessens och tvålkakor, brukade kortlekar och
polerfernissa, rostiga synålar och brandförsäkrade
tändstickor, odugliga metkrokar och sjöskadat kaffe
till prof, förtorkade sviskon till samma ändamål,
härsknad makassarolja m. m., "allt förträffligt och
af prima qvalité", hvilket hon med beundransvärd
oförskämdhet utbjöd i husen och plottrade på folk,
under det hon regalerade sina respektiva kunder med
nyheter om allt hvad som passerade i staden och
ändå litet mera. Hon afskyddes af alla karlar och
klappade aldrig på någon herres dörr, förlöjligades
af alla pojkar, men togs välvilligt under armarne
af alla beskedliga fruar, det vill säga sådana, som
gerna lyssnade till hennes historier eller af aktning
för hennes sträfvanden för sjelfbergning utan prut
betalade det dubbla pris hon äskade för sina odugliga
varor.
Men vi hafva redan ordat nog om Rosa Nätt, för det
rum hon är ämnad intaga i vår studie, och vilja icke
besvära våra läsare med en i ytterligare detaljer
gående teckning af denna egendomliga personlighet.
På aftonen af den omnämda dagen gick jag att på en
stund helsa på en gammal moster, som jag stundom
plägade besöka. Då jag trädde in i hennes rum, fann
jag henne jemte en gammal fru röra i en hop sorgsaker,
väljande och förkastande hvad som kunde vara dugligt
eller icke, allt under den djupaste bedröfvelse och
det högtidligaste allvar.
"Har moster fått sorg?" frågade jag.
"Icke jag, men den stackars fru Rosengren. Hvar skall
hon i hast taga sorgkläder till sig och sina sex
barn? Hon har min sann icke så godt om det, stackars
menniska! Och dessutom, efter en så förskräcklig
händelse! Hu, man kan bli tokig af mindre."
"Hvad har händt fru Rosengren?"
"Åh henne just inte, men hennes syster, fru Moberg,
den hyggliga och snälla menniskan, är död ..."
"Död?"
"Och på ett så ömkeligt sätt sedan!"
"Det är ingen sanning. Ni är galet underrättad", sade jag.
"Det himlen gifve! Men hvad illa är, är tyvärr alltid
sannt! Der står min sagesman", och min moster visade
på sin gäst.
"Jo, min herre, det är sannt, så sannt, som att jag
heter Emerentia Nollenberg", sade denna med en min
så afgörande, att den tycktes tillbakavisa hvarje
motsägelse.
"Ni torde tillåta mig att icke dessmindre
tvifla!" invände jag helt modigt.
"Kommer aldrig i fråga! Ni tror då icke att jag vet
hvad jag säger? Fru Moberg fick tvillingar i förrgår,
två gossar, det hörde min Stafva af hennes Rika i går,
på torget."
"Det är möjligt."
"Och i natt har röfvare och rånare inträngt i hennes
rum och öfverfallit henne under sömnen. Tror ni,
att man vid ett sådant tillfälle öfverlefver en
sådan förfärlig skrämsel? Nej, det må ni veta är rakt
omöjligt! Hade icke hennes man vaknat af hennes rop
och kommit till hennes hjelp, hade ogerningsmännen
genast tagit död på henne, men nu kom, som sagdt
är, mannen lyckligtvis till hjelp innan detta skett,
så att hon åtminstone fått dö i hans armar och se sina
små innan hon för alltid skulle gå ifrån dem. Kan man
höra något ömkligare, om jag får fråga?" och härvid
gret både hon och min moster bittra tårar af rörelse
och medlidande.
"Det är dock ganska besynnerligt", sade jag. "På vägen
hit mötte jag Moberg, vi talades några ord vid om en
affär, som vi hafva tillsammans, han såg glad ut och
nämde ingenting om den olycka, hvarom ni berättar."
"Är det möjligt?" sade min moster.
"Sådana äro karlarne!" utbrast fru Nollenberg. "Moberg
har alltid varit en muntergök. Pass på, att han
redan har något i kikaren! Jag minns nog för hvem
han fladdrade för några år sedan! Men då hade han
intet att gifta sig på, och så fick hon en annan,
men är nu enka och i goda omständigheter. Jo jo,
enklingssorgen vet nog att trösta sig!"
"Det kan jag aldrig tro Moberg om!" sade min
moster. "Han har alltid varit god och öm mot sin
hustru. Kanske är hon icke död ännu och läkaren
smickrat honom med hopp om, att hon skall gå igenom."
"Att du, som är ett vettigt och klokt fruntimmer,
kan göra upp sådana historier förvånar mig
sannerligen! Tvi vale! Jag vill inte gifva två styfver
för herr Moberg, och inte för enkan, som vill hafva
honom heller!" och fru Nollenberg gjorde en stor gest
af förtrytelse.
"Frun känner icke Moberg och har inga bevis för sina
beskyllningar", anmärkte jag.
"Har jag inga bevis? Behöfs det andra, än hvad ni
sjelf berättat?"
I detsamma öppnades dörren och en främmande jungfru
inträdde. En fryntlig menniska med röd duk på hufvudet
och intet drag af sorgbundenhet i sitt ansigte. Hon
vände sig till min moster, helsade från fru Rosengren,
som "bad så mycket att få låna ..."
"Jag vet, kära Manda, jag vet! Din stackars
fru! ... Liksom jag inte skulle tänkt på henne? Du
ser det, här har jag sorgdonen redan framme. Det var
en faslig händelse!"
Manda stirrade med vidöppna ögon.
"Nu kunna vi få höra hur det riktigt och ordentligt
tillgick!" sade fru Nollenberg med en triumferande
blick på mig. "Du förstår", tillade hon vändande sig
till pigan, "mordet på fru Moberg?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0118.html
