Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Framtidsbilder. Lea.
- Kinnekulle. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty ack, du vet, att, efter slutad strid,
Till ljus och kärlek denna tråd dig leder;
Du vet att segrarn vinkar ljuflig frid,
Då Hymen öfver er sin brudpell breder.
Och du, vår lilla Ariadne, här
När du blir stor, och kärleks ljufva smärta
En eldig Theseus innan kort dig lär,
Skänk honom gerna ledtråd, hand och hjerta
Och älska troget, älska varmt också
Och fråga ej hvad lön som dig kan vänta;
Vet, att den sanna kärleken förstå,
Det är, o barn, på himlens port att glänta.
Som för din namne, kanske ock för dig
Ett Naxos finns, der man ditt hjerta sårar;
Nåväl! tryck törnet till ditt bröst och – tig
Och älska Theseus ännu under tårar!
Lea.
*
Kinnekulle.
Sverige har i geognostiskt hänseende ingen synnerlig
omvexling att uppvisa. Urberg och jern – med
dessa ord skulle man kunna temmeligen fullständigt
karakterisera jordbildningen i de landskaper, hvilka
utgöra det egentliga gamla Sverige, ty endast de
sydligaste landskaperna, de enda qvarlefvorna af våra
fordna eröfringar, hafva att uppvisa yngre geologiska
formationer. Endast på få ställen i gamla Sverige
förekomma de bildningar, hvilka man förr brukade
kalla öfvergångsformationer, men hvilka, ehuru icke
fullt så urgamla som urgneisen, det hufvudsakliga
underlaget för den svenska jorden, icke desto mindre
hafva en ålder, hvilken måhända går upp till millioner
år före all historia. Dessa öfvergångsformationer,
af hvilka i vårt land finnas hufvudsakligen den
så kallade Siluriska och, på några få ställen, den
Devoniska, hafva egentligen aflagrat sig omkring den
stora sjön Wettern, den djupa klyftan i mellersta
Sveriges landrygg, i Öster- och Westergötland. Till
denna bildning hör i
Östergötland det ryktbara Omberg, der en massa granit
blifvit upplyft från jordens innandömen och med
sig ryckt samt i upprätt ställning bredvid sig
lemnat lager af alunskiffer och kalksten. Vårt
lands vidsträcktaste öfvergångstrakt utgöres dock
af de så kallade Westgötabergen, hvilka på Wetterns
vestra strand utbreda sig ända mot södra stranden af
Wenern. Hit hör framför allt den stora ås, som är
känd under namnet Billingen, och består, utom det
berg, som egentligen bär detta namn, af Mösseberg
och Ålleberg, af Gisseberg och Högstenaberg,
Fåredalsberg och Lugnås, hvilka förmodligen
allesammans i urtiden utgjort en sammanhängande
massa, men genom sednare naturrevolutioner blifvit
afsöndrade från hvarandra. Hit höra också Halleberg
och Hunneberg, tillika med det, med hvilket vi här
särskildt ämna sysselsätta oss, det vid Wenerns
strand belägna Kinnekulle. Alla dessa så kallade
Westgötaberg hvila på det gemensamma underlaget
gneisen, men bestå derofvan af flera lager, först
sandsten, så alunskiffer, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0121.html
