Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Du förblifver. Claës Johan Ljungström.
- Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hviskade en ande till min själ,
Han fostrad var i himlens ljusa salar;
"Hur kan du tvifla på ett evigt väl,
Hvarom ju hoppet ständigt till dig talar?"
"Du visst är stoft, och stoft det skall du bli,
Ty jorden tager hvad en gång hon gifvet,
Men, själen, lifvets gnista, den skall fri
Gå hem till Gud igen, gå hem till lifvet."
Claës Johan Ljungström.
*
Flickan vid Alvastra.
Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina.
(Forts. fr. sid. 96.)
IV.
Gryende kärlek.
Länge stod lilla Ingeborg och såg efter sin bror, då
han red bort. Många olika känslor bemäktigade
sig hennes unga sinne. Så länge hon hulpit Johan
med inpackningen af de nödiga effekterna hade hon
varit endast omtänksamhet och ifver, ty hon fruktade,
att hon möjligen kunde komma att söla för länge och
att konungen kunde rida bort, hennes bror förutan. För
väl visste hon, så ung och oerfaren hon än var, att
man aldrig får låta kungliga och furstliga personer
vänta.
Då hon såg Johans af den öfversvinneligaste glädje
strålande anlete gladde hon sig med honom, att han
skulle få komma litet ut och se sig omkring och skaka
af sig de tvångets och ledsnadens bojor, som tyngde
på hans själ. Men åter, då hon besinnade hur ensam
hon nu skulle bli, huru hon stundligen skulle sakna
den älskade broderns närvaro, då tårades hennes ögon
och hennes hjerta sved; ty – hvem hade hon att tala
vid, hvem att förtro sig åt, moderlös, som hon var,
utan någon syster och utan någon jemnårig väninna
i huset? Den för sina barn så föga omtänksamme herr
Eskil hade icke ens varit betänkt på att i sitt hus
taga en fru, eller äldre adelsjungfru, såsom sällskap
och uppfostrarinna åt hans dotter. Hon fick således
växa helt och hållet på egen hand, som en vild
planta och bilda sig sjelf, hur hon kunde, helst
under de år, då hennes broder vistades på Ekeberg,
bland den vid blodbadet halshuggne herr Lejonhufvuds
barn. Sedermera erhöll dock Ingeborg en ganska
grundlig boklig undervisning af pater Benedictus,
franciskanermunken, hvilken, husvill såsom så många
andra hans likar, sedan klostren upphäfdes, fått en
fristad på Eskilsnäs och der ifrigt sysselsatte sig
med sin välgörares båda barn, för att dock i någon mån
visa tacksamhet för det beskydd han fick åtnjuta. – Eskil
begärde icke ens att munken skulle läsa med de unga, men
var emellertid nog mensklig, att icke sätta sig deremot.
Nu stod lilla Ingeborg der, midt i solskenet, vid
vallgrafven, just der vindbryggan nyss blifvit
uppdragen, och blickade efter de bortridande, hvilka,
insvepta i ett moln af dam, snart voro ur sigte,
ja, innan ens den stackars ensamma flickan hade
tänkt på att återvända till sitt glädjetomma hem. – Så
länge Johan kunnat se henne hade han med handen
vinkat sitt vänliga, broderliga farväl och hon mindes
nu allt för väl, der hon gick med långsamma steg,
sänkt hufvud och varma tårar rullande utför kinderna,
att det sista ord han tillhviskat henne, i det han
svängde sig upp på hästen, hade varit: "Helsa Elna,
att jag far bort med kungen; det skall glädja henne."
"Det skall glädja henne!" upprepade Ingeborg i sina
tankar ... "Det skall glädja henne! Ja, väl att han
fick följa med kungen ... det gläder också mig,
öfver all beskrifning; men – att han ridit bort,
det tycker Elna visst är ledsamt, ty hon får då
icke se honom på länge och vi hafva dock länge
varit lekkamrater, vi tre, om vi just icke leka
numera. Pater Benedictus har läst med Elna, så
väl som med mig, fastän icke nu, under sommaren. – Hvad
vi båda få tomt, nu ... eller, rättare – jag – ty
Elna måste först bli frisk, innan hon kan komma
ut och spatsera med mig. Jag vill emellertid nu gå
till henne."
Och hon gjorde det, men slapp ej in i kammaren
till Elna; ty denna hade, under de sistförflutna
timmarne, blifvit mycket sämre, och Marcus Mjölnare,
den "örtkunnige", som var hennes läkare (eljest
en vanlig bondqvacksalfvare), hade ånyo blifvit
efterskickad af den sjukas ångestfulla moder, och haft
den försigtigheten att anbefalla stillhet och lugn,
tillsvidare.
Ingeborg återvände således, djupt bedröfvad, och
fann tomheten efter brodern ännu kännbarare, då
hon ej kunde få tala derom med den enda jemnåriga
qvinnovarelse, hvars sällskap hon eljest hade att
tillgå.
Elna hade åter blifvit sämre, icke blott derför, att
hon talat för mycket, ty redan det var menligt för en
konvalescent; men hon hade ju också hört och förnummit
så mycket. Först hade de båda grannqvinnornas
besynnerliga tal om hennes både far och mor gifvit
henne mycket att grubbla på; sedan moderns bryderi,
vid det flickan omtalat, att hon sett sin far i
drömmen, sedan den kinkiga och vresiga nunnan, som
hon käbblat med, vidare den oförmodade glädjen, att
efter så lång tids saknad få återse sin vän Ingeborg –
ty såsom sådan kunde hon ju med skäl anse godsherrns
dotter.
Alla dessa på hvarandra följande för henne
något skakande känslor hade hon dock godt
kunnat uthärda, om ej farfadern hemkommit i ett
sådant tillstånd af själsskakning och berättat huru
unge herr Johan, för att rädda honom från olycka,
hade uppoffrat sig sjelf åt sin oräsonlige faders
vrede. Elna egnade härvid Johan en sådan
hög grad af beundran och tacksamhet, att hennes
ögon tårades och hon uttalade ord, så – så högtrafvande,
påstod hennes mor, att omgifningen
ej förstod dem. Men hon greps på samma gång
af den förfärligaste ängslan och fruktan, först
för det öde, som kunde drabba Johan, såsom belöning
för hans ädelmod, sedan för det, som
möjligen kunde drabba hennes älskade gamle farfar; ty
hvem visste om ej han kunde bli tvungen att förtälja
sakens hela sammanhang? Då – då
visste man väl hur det kunde gå med gamle Thomas.
Sådana tankar marterade den sjuka till den grad,
att hon fick en häftig feber och blef så orolig,
att det var med yttersta möda man förmådde hålla
henne qvar i bädden; ty upp ville hon, – upp, upp,
för att, som hon sade, ställa saken tillrätta. Sedan
hade underrättelsen om Johans bortresa med konungen,
genom någon beställsam tunga hunnit till kojan, förr
än Ingeborg hann framföra den. Då hade Elna blifvit så
glad. Fruktan för någon efterräkning med farfadern
var nu undanröjd och äfven Johan var i säkerhet
för sin faders hämd; ty vid hans återkomst från
Ekeberg skulle väl saken icke återupptagas. Och att
Johan fått åtfölja konungen! Hvilken lycka! hvilken
heder! ... hvilken stor utmärkelse, den Elna så
gerna unnade den ädle, högsinnade gossen.
Men alla dessa stridiga känslor hade, såsom redan
är nämdt, så skakat hennes svaga nerver, att hon
sjuknade omigen och var länge illa sjuk, och mor
och farfar bäfvade på nytt för det älskade barnets
lif. Ändtligen segrade ungdomen och ungdomsstyrkan
och Elna återskänktes åt de sina.
Emellertid hade det väckt icke liten oro hos hennes
anhöriga, att hon i sin yrsel – ty under den sednare
sjukdomen yrade hon ofta – ständigt talade om herr
Johan Grip. Än fann hon sig allena med honom i en
vild ödemark, hvarest inga växter funnos, som kunde
fägna deras ögon, inga träd, som kunde skydda dem
för solens brännande hetta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0123.html
