Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen källa, som kunde släcka deras törst. Hon beskref
allt detta mycket tydligt för sin ifrigt lyssnande
omgifning. Än lustvandrade hon med Johan i någon
paradisisk nejd, hvarest det var öfverflöd på
allt, hvaraf öga och gom kunde hafva sitt lystmäte;
hvarförutan balsamiska ångor kringsusade de lyckliga
och lummiga träd gåfvo dem skugga. Elna var härvid
lika lycklig vid Johans sida, som hon nyss förut med
honom lidit och kämpat i den fula, ökenlika trakten,
der han hade fullt upp att göra med att skydda
henne för en hop ursinniga vilddjur, som mot henne
spärrade upp sina blodiga gap och glodde på henne med
rödsprängda, helvetiskt brinnande ögon, men som dock
af Johans tappra arm och hvassa slagsvärd blefvo dels
dödade, dels drifna på flykten. I den sköna nejden,
deremot, var det idel granna sångfåglar, blänkande
och skiftande som de praktfullaste ädelstenar och med
röster ljufva som englaharpor; ty just denna liknelse
begagnade Elna i sina feberfantasier. Hon omtalade
dernäst huru hon, sittande med Johan under de sakta
susande träden, flätade kransar af de skönaste,
bjertaste blommor och prydde dermed Johans hufvud
och bröst.
Det var en innerligt ljuf, glad, ja öfverlycklig min
hon antog, under det hon beskref dessa ljufva drömmar;
men i nästa ögonblick, då scenen åter förändrades,
for hon upp, under de vildaste åtbörder, stirrade
omkring sig och påstod, att der kom en röfvarehop,
som öfverföll de lyckliga barnen. Och hon beskref,
så åskådligt, som om man haft hela tilldragelsen för
sina ögon, huru de bakbundo Johan och släpade honom
bort med sig midt under hennes ångestrop, som härvid
blefvo så högljudda och hjertskärande, att det var
ett grymt lidande att höra dem, liksom att bevittna
hur hon plågades, i sin alltför lifliga inbillning.
Efter sådana utbrott plägade den sjuka merändels
bli så matt och medtagen, att hon somnade och låg i
denna sömn – mera dock en kropps- och själsdvala
än en verkligt vederqvickande hvila – under en
tid af några timmar, hvarefter hon vaknade och var
fullkomligt sansad, men tycktes ej hafva något minne
af hvad hon sagt och i yrseln erfarit; åtminstone
talade hon aldrig derom.
"Du skall få se, Ingrid", yttrade gamle Thomas en
dag till sin sonhustru, medan Elna sålunda sof, "du
skall få se, att – det är nog så olyckligt, att ..."
Han tvärstannade, som om han fruktat att med den
upptäckt han gjort förkrossa den bleka qvinnan.
"Att?" upprepade hon, ångestfullt frågande; ty hon
märkte nog att gubben hade något tungt på hjertat.
"Jag vet knappt", återtog han, "om jag bör säga ut
hvad jag tänker. Du blir kanske så ledsen."
"Hm ..." sade Ingrid med ett sorgset leende;
"liksom icke jag skulle tåla det värsta! Jag har
ju lidit så mycket."
"Sannt, mitt barn", svarade
den gamle; "du har lidit och du har varit stark.
Ingen har så som jag varit vittne till dina sorger
och dina strider. Stackars qvinna!"
"Och hvad var det du ville säga, min far?"
"Jag ville säga,
kära Ingrid, att vi måste vara mycket uppmärksamma
på Elna, så att hon icke går och förälskar sig i
unge herr Johan Grip; ty – Herre min Gud! då först
blifva vi rätt olyckliga här, allesammans."
Ingrid satt med bleka kinder, öppen mun och stirrande
ögon; hennes anlete bar prägeln af en svår skrämsel.
"Nå, nå ... nå, nå ... tag då icke så illa vid dig",
utropade Thomas, helt bestört. "Här är ju ingen skada
skedd ännu."
"Ingen skada skedd! Heliga Maria! ... Hur veta vi
det, fader? Att barnet är rent, som en Guds engel,
hoppas jag visst; men det är redan tillräckligt,
i fall hon skulle vara angripen af kärleken, som är
den olycksaligaste af alla sjukdomar; ty den kan ej
botas af något. Mot den är ingen ört vuxen."
"Nej; men förnuftiga förmaningar och råd kunna dock
göra sitt till, för att frälsa en ung menniskas hjerta
från en lifslång sorg."
"Förmaningar och råd göra intet, fader; de endast
gjuta olja på elden."
"Icke om de äro rätt kraftiga, Ingrid. Jag vill, så
snart Elna blir frisk, tala förstånd med henne. Och ..."
"Och hvad vill du säga henne, gamle? ... För hvad
ämnar du förebrå henne? – För det hon i yrseln
talat om en ung adelsman, med hvilken hon lekt och
läst tillsammans! ... Rår väl en menniska för hvad
hon talar under yrseln af en svår febersjukdom,
då blodet tränger åt hjernan och förnuftet flytt
sin kos? ... Månne Elna kan minnas hvad hon nyss
sade? Jag tror det icke; och att berätta henne det
vore att väcka den björn som sofver. Det skola vi
akta oss för."
"Men, kära Ingrid, huru skola vi då bära oss åt för
att skydda henne mot en olycka, som hotar; ty att den
olyckan står på lur, derpå vill jag våga mitt gamla
hufvud."
"O, nej! ... o, nej! ... jag tror det icke –
dertill har jag redan lidit allt för mycket, under
dessa femton långa år. Den gode guden skall väl hafva
barmhertighet med mig och icke sända mig, till straff
för min svaghet, ett elände af samma slag. – Ack, det
är förskräckligt när en flicka af låg börd förälskar
sig i en herreman."
"Visserligen, min snälla Ingrid; men ändå värre, om
han tillika förälskar sig i henne; och så illa tror
jag ändå icke att det är härvidlag. Derför borde vi
i tid varna Elna."
"Nej, säger jag; vi böra tiga med hvad vi frukta."
"Tiga! ... Men hvarför det då? Du, Ingrid, som sjelf
varit i samma fördömelse, bör bäst veta att ..."
"Ack, fader! skona mig, skona mig, för helgonens skull!"
"Skona dig, mitt stackars barn! ... Ja,
det vill jag visst. Icke vill jag göra dig ledsen
... med vett och vilja, åtminstone; det vet du nog."
"Ja, fader, jag vet att du har varit mot mig så god,
så god ... ja, så riktigt englagod ... mycket
bättre än en egen far, ty en egen far hade förskjutit
mig ... kört bort mig ... då du deremot ..."
"Tala icke derom, Ingrid. Jag visste väl, att
i ungdomen är blodet hett och hjertat svagt och
menniskan vet då stundom icke rätt hvad hon gör,
när de onda andarne få makt med henne. Ty onda andar
bo i vårt eget kött och de fiender Frälsaren varnade
menniskorna för äro djefvulen, verlden och vårt eget
kött, såsom Elna har läst för oss i nya testamentet,
sedan det, genom vår nådige konungs försorg, är
tillgängligt för alla, äfven för gemene man."
"Ack, fader ... bland menniskans fiender måtte
dock verlden vara den aldra värsta; ty Gud förlåter,
men verlden förlåter icke ... menniskorna äro
oförsonliga. Du är ett undantag."
"Kanske för det du var min fosterdotter ... ett
stackars öfvergifvet barn, ett hittebarn, som min
hustru och jag haft i vår vård från det du kunde
hvarken gå eller tala. Jag höll af dig, fullt så
mycket, som om du hade varit mitt eget barn; och
derföre, i stället att hata och förskjuta, hade
jag öfverseende med dig och öfvertalade min son,
som var din trolofvade, att ändå gifta sig med dig,
fastän du aldrig hade haft något tycke för honom. Men,
så älskade han dig så mycket mera."
"Ja, förut, ja ... Men sedan! ... Han kunde
aldrig förlåta. O, det var illa, mycket illa, att
jag någonsin gick i brudstol med Simon ... Jag hade
heldre bordt gå i kloster."
"Och hvad hade det då blifvit af ditt stackars
barn? Och dessutom hade du nu varit husvill, om du
gått i kloster, då inga sådana mer få finnas. Och
Simon och du hade nog blifvit lyckliga, om folket
någonsin låtit honom vara i fred. Men – som du nyss
sade – verlden förlåter aldrig. De elaka tungorna ..."
"Tala, icke derom, fader! ... Jag förgås af blygsel,
samvetsqval och sorg."
"Se så, se så, mitt goda barn! ... icke skall du
beständigt plåga dig på det der sättet. Du har ju
gjort bot under hela din lifstid ... Nu bör du vara
lugn ... Men barnet skola vi, om möjligt, akta för
att icke ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
