Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en husfrus hela makt och myndighet, så länge
han förblifver ogift. På samma gång
anförtrodde fru Ebba Wasa henne vården öfver
sina unga döttrar, de tre som vistas i brodrens
hus, sedan den äldsta, Brigitta, hvilken du känner
lika väl som jag, blifvit gift med Gustaf Stenbock."
"Jaha ... jag mins att jag har hört det", sade Johan.
"Hon blef bra ung gift, hon."
"Ja, om man så vill; hon var nitton år", svarade Svante.
"Hm! ja ... Hon var väl bra vacker, hon", återtog
Johan; "jag mins henne endast som en liten flicka,
nästan så liten som jag, fastän tre år äldre; men
jag förmodar, att hon som fullvuxen måtte vara skön."
"Nå, ja, det är hon", medgaf Sturen; "dock, hvad är
i alla fall Brigitta emot Margreta?"
"Margreta? Har hon blifvit vacker? Icke var hon det
som barn, efter hvad jag vill minnas."
"Då hade du inga ögon, Johan. Se henne nu och jag
tror att du skall fälla ett annat omdöme."
"Det är möjligt", sade den unge Grip, helt
likgiltigt. "Emellertid undrar jag när Anna, som
är förlofvad med Axel Bjelke, kommer att fira sitt
bröllop. Hon måtte vara sjutton år, hon."
"Ja, hon är sjutton och Margreta är fjorton. Jag
vet icke när Annas och herr Axels bröllop skall stå,
ty hon är ju ännu bara barnet och hennes fru moder
tycker henne vara alldeles för yr och barnslig, att
på sina ännu så svaga skuldror taga det tunga oket
af en makas och husmoders vigtiga och ansvarsfulla
kall. Detta är fru Ebba Wasas egna ord, dem jag hört
henne uttala."
"När och hvar yttrade hon dem?"
"På Ekeberg, för några månader sedan; ty, som du vet,
så vistas jag ömsom der och ömsom på hofvet, så att
jag är på intet sätt obekant med förhållandena inom
Lejonhufvuds familj."
"Men fru Ebba vistas ju beständigt i Vreta kloster?"
"Ja, men hon gör ibland resor derifrån och till sitt
fordna hem, der hon under mannens lifstid fann sig
så lycklig. Fastän vägen mellan Vreta och Ekeberg är
temligen lång, färdas den sjukliga och klena qvinnan
den ändå, minst fyra gånger om året, för att se till
sina barn, som äro henne så kära. Också resa de allt
emellanåt till henne."
"Men, hvarför skall hon bo i klostret?"
"Det vet du så väl som jag, om du blott tänker
efter. Fru Ebba Wasa kan ju aldrig förmås till
antagande af den nya läran, som är och blir henne en
styggelse, huru mycket hon än älskar och beundrar
honom, som i landet infört densamma. Och då Vreta
är henne det käraste ställe på jorden, alltsedan
den förfärliga dag, då underrättelsen om hennes mans
olyckliga död på stupstocken först nådde hennes öron,
och hon måste prisa sig lycklig, att i detta kloster
finna en fristad för sig och de faderlösa, gråtande
små, så har hon nu ock sjelfvilligt valt det till
bostad för sina återstående dagar, fastän det icke
längre är något kloster."
"Jaså; men, kära Svante, säg mig nu några ord om
lilla Märtha; det var en pigg tös, vill jag minnas."
"Ja, det är hon ännu; men hon har vuxit, så att du
skall visst icke känna igen henne. Betänk, att hon
har fyllt sina tio år redan. Hon och den tolfåriga
Cecilia Rosenstjerna, som också är en yrhätta,
äro de bästa vänner i verlden och aldrig åtskilda,
hvarken natt eller dag."
"Det var också en förfärlig rad med flickor",
utbrast Johan, något harmset. "Mig tyckes, att det
sålunda skall bli mindre roligt. Man kan ju knappt
komma ur fläcken för idel kjortlar. Äro der då inga
ungherrar i huset?"
"Jo visst. De båda Bjelkarne, Nils och Axel,
äro der. Och så fins der en liten munter pilt, en
femtonåring, som du skall få mycket roligt af, ty
han har en hop tokroliga infall och lustiga upptåg
för sig, det ena besattare än det andra."
"Hvad är han för en? Hvad är hans namn?"
"Arvid Stålhjelm; en systerson till fru Rosenstjerna."
"Såå? ... Nu lättas mitt sinne", yttrade Johan Grip,
skrattande. "Jag började just bli litet ängslig vid
tanken på de många jungfrurna."
"Du är en björn", sade Svante och de fortsatte ridten
tigande.
Ändtligen kom, efter behöriga raster och under vägen
på flera ställen intagen förfriskning, samt till de
båda sextonåringarnes synnerliga glädje, det resande
sällskapet allt närmare Ekeberg. Knappast hade de dock
fått det i sigte, förr än de sågo en trupp ryttare
komma emot dem, ur ett moln af dam. Det var herr
Sten sjelf, som, omgifven af sin blifvande svåger,
Axel Bjelke, och dennes yngre broder, jemte den unge
Stålhjelm, hade ridit emot de främmande och nu med
skyldig vördnad helsade konungen. Utkiken från det
torn, som vette åt stora landsvägen, hade medelst
några väldiga hornstötar förkunnat, att resande af
ett visst anseende vore i antågande. Då hade herr
Sten skyndat sjelf upp i tornet, för att se hvad det
kunde vara för slags herrar, och han hade då, ehuru
på så långt afstånd, igenkänt Gustaf Wasa, så väl på
växten och hållningen, som på den häst han red.
Framkomna till slottet möttes de af fruntimren,
nämligen fru Carin Sjöblad och de fyra
flickorna. Bland dessa sednare blef det, vid åsynen
af Svante och Johan, en glädje, hvars utbrott dock
återhölls af konungens närvaro, eljest hade den väl
blifvit lika högljudd, som den var innerlig. Ett par
kinder brunno dock af en lifligare rodnad och ett
par ögon tindrade klarare än de öfrigas, då den unge
Sturen nalkades, eller blott talade ett ord. Vi gissa
lätt, att det var Margreta Lejonhufvuds kinder och
ögon, som sålunda förrådde den inneboende glädjen.
Gustaf Wasas ögon hvilade ofta och med innerligt
välbehag på den fjortonåriga Margreta, som var lång
och välväxt och förde sig med den anborna stolthet
och värdighet hon sedan intill döddagar bibehöll. Hon
såg ju derjemte så innerligt god och oskyldig ut, på
samma gång som hon var stilla och tillbakadragen. Allt
hvad hon yttrade var förståndigt, och drag af mildhet
framlyste som oftast i hennes tal och åthäfvor,
särdeles mot tjenare och andra underordnade. Dessutom
var hon ju så skön, eller snarare intagande; ty en
skönhet blef hon först när hon blef fullvuxen. Det
rika blonda håret var så mjukt, och de stora blå
ögonen voro så klara, att man genom dem tyckte sig
kunna blicka ända ned i djupet af hennes själ.
Utan att hon märkte det gaf konungen som oftast akt
på henne och tänkte dervid: "Det var en ovanligt
älsklig flicka."
Men något mer tänkte han naturligtvis icke då.
Att Svante Sture tänkte, icke blott detsamma som
konungen, utan ock oändligt mycket mera, det var och
förblef länge och väl en hemlighet för den store Wasa,
enligt hvad häfden påstår, åtminstone. Vi våga dock
ingalunda ansvara för sanningen af det påståendet,
att Gustaf, äfven då han för andra gången gaf sig ut
på giljarefärd, var fullkomligt okunnig om Svantes
och Margretas kärlek; men hvad som dock är säkert,
är, att – icke anade han den nu, vid detta besök
på Ekeberg, som varade endast öfver en dag och två
nätter, hvarefter han begaf sig vidare nedåt landet,
qvarlemnande Svante, jemte Johan, den han lofvade att
på återvägen hemta, för att, som han uttryckte sig,
sjelf återlemna det dyrbara lånet i långifvarens
händer.
Först sedan konungen med de båda hofmännen aflägsnat
sig fingo de unga rätt innerligt roligt. Från morgon
till afton voro de tillsammans och roade sig, än med
dans, än med bollspel, än med lekar och språng i det
gröna. Äfven gjorde de lustridter och båtfärder till
närbelägna natursköna ställen. Fru Carin var ingen
trumpen och onödigt sträng fostermor för de unga
flickorna, utan en huld och lefnadsglad matrona, som
hjertligt gerna unnade ungdomen dess korta fröjd, väl
vetande hur hastigt öfvergående den plär vara. "Tids
nog kommer deras tid", plägade hon säga, och hon
menade dermed, att snart nog få de fullt upp af detta
lifvets bekymmer och sorger, då glädjens blommor växa
glesare och nöjenas genier begifva sig på flykten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
