Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad som brukas nu för tiden, var visserligen belagdt
med torf och der fanns blott en enda våning,
men de höga gaflarna hade rymliga vindskamrar
och fönstren voro öfverallt stora och breda, ehuru
rutorna voro mycket små och infattade i bly. Just
derpå att huset hade glasrutor märkte man att det
beboddes af så kalladt "bättre folk", ty öfverallt i
bondstugorna sågs eljest icke annat än oljade linne-
eller pappersrutor. Ett par ofantliga skorstenar, med
vindflöjlar, föreställande drakar med vidt uppspärrade
gap, prydde, eller missprydde huset, som omgafs af ett
grönt staket med hvita knoppar, hvarinom var en liten
gård, der det växte gräs och några simplare blommor.
På denna gård stod en bänk, likaledes grönmålad,
hvarpå satt en flicka i snygg hvardagsdrägt, sådan
borgaredöttrar då plägade bära den, ehuru kanske
något vackrare och finare. Ett rödt lifstycke af
engelskt kläde med gröna bårder eller kanter af
samma slags tyg, sammanhölls öfver bröstet af en
mängd silfverhäktor och smög sig tätt efter det både
smärta och fylliga lifvet. Kjorteln var äfvenledes
af kläde, men grön, och deröfver satt en tunnare af
något lättare tyg, hvitt med stora blommor, öppen i
båda sidor och så kort, att den snarare kunde liknas
vid ett dubbelt förkläde, eller ett framtill och ett
baktill, hvilka sammanhöllos af röda bandrosor. Hoser
eller half-hoser, såsom strumpor då kallades, af
ljusgrått kläde, och låga, svarta klädesskor utgjorde
beklädnaden på de näpnaste små fötter man någonsin
ville se; långa, vida och rynkade lintygsärmar, en
liten halsduk, af något mångbrokigt tyg, samt tvänne
rader röda band kring det ovanligt rika bruna håret
fulländade den vackra drägten.
Se vi närmare på denna unga flicka så igenkänna vi
i henne den nu nittonåriga Elna, som hade blifvit
stor och vacker, ehuru långt ifrån så frodig, som
de andra flickorna i bygden. Hon var emellertid vida
vackrare än någon bland dem, fastän endast de förnäma
förstodo sig derpå; ty allmogen fann hennes fina,
skära kinder alltför färglösa och för litet runda
och kunde på intet sätt förlika sig med det drag
af djup melankoli, som låg öfver hennes mörkblå, af
ovanligt långa svarta ögonfransar beskuggade ögon. Ej
heller kunde de förlika sig med de små, fina händerna,
hvilka, i likhet med fötterna, utgjorde ett undantag
från den vanliga typen hos allmogens döttrar. "Det
synes nog, att hon ej är van vid arbete, likasom att
hon är kommen af herreslägt", plägade bondgummorna
hviska. Men Elna brydde sig icke derom: hon umgicks
ej med bondqvinnorna, och deras prat, om det ock
sqvallervägen nådde hennes öra, oroade henne nu mera
icke stort, då så mycket under de sednare årens lopp
blifvit godtgjordt och försonadt, som förr orsakade
henne mycken oro.
Elna var dock långt ifrån glad, der hon satt på den
gröna bänken med sin söm i knäet, men med blicken
riktad långt bort, i det oändliga fjerran, tänkande
på ... Ja, hvarför skulle vi förråda hennes tankar,
om vi än skulle kunna gissa till dem?
Vid hennes fötter satt ett englaskönt barn, en liten
flicka om tre och ett halft års ålder, och lekte med
blommor, hvaraf hon hade hela knäet fullt. Hon höjde
allt som oftast sina stora, talande ögon upp till Elna
och fattade då och då om hennes fötter, med sina små
knubbiga, bildsköna armar och händer. Då strök Elna
tankfull den lillas lockiga hufvud och sade henne
några vänliga ord.
"Syster!" sade lilla Maria, ty så hette barnet,
"jag har nu bundit så många kransar, att de räcka
åt far, mor och farfar; och Björn skall jag också
sätta blommor på ... det är så vackert på hans svarta
pels."
I detsamma kom en stor, lurfvig, svart hund långsamt
gående öfver gården och lilla Maria skyndade att
göra sitt beslut till handling. Hon lade sig öfver
hunden, som kastat omkull sig på gården, sträckande
sig af lättja och välbefinnande, och som i denna
ställning var vida längre än barnet. Derefter började
hon att kring djurets hufvud och hals linda en brokig
blomsterranka, hvilket Björn helt godmodigt tillät,
utan att ens göra en enda rörelse, hur litet
han än uppskattade den lyckan att bli grann.
Denna älskliga grupp: det sköna barnet och den fromma,
trogna hunden, skulle utgjort ett ämne för den
skickligaste genremålare, om någon sådan då funnits
här i Sverige.
Från skogssidan kom nu in genom gårdsgrinden en
tarfligt men snyggt klädd gammal man, som, då han fick
sigte på barnet och gamle Björn, med ett innerligt
välbehag ställde sig att betrakta dem. Derefter böjde
han sig ned, tog lilla Maria på sina armar och kysste
henne, hvarefter han lade henne tillbaka till sin
svartlurfvige lekkamrat på den mjuka gräsbädden.
Den gamle känna vi likaledes. Det var fader Thomas,
som nu hade ett helt annat utseende än för fem år
tillbaka. Lika utmärglad som han då var, lika frodig
var han nu; han bar sitt hufvud högre och den skygga
blicken var alldeles försvunnen. Tvärtom hvilade öfver
det gamla anletet, som snarare syntes föryngradt än
föråldradt på de sista åren, en stilla frid och en
glad förnöjsamhet, vittnande om i allo förbättrade
lefnadsomständigheter.
Thomas gick nu att sätta sig bredvid Elna och
började med henne ett samtal om väderleken, som
var så förtjusande vacker, då en välklädd matrona,
fet och med ett friskt och belåtet utseende,
kom ut ur byggningen, åtföljd af tvänne pigor,
som buro en stor korg med nyss tvättade kläder och
åt hvilka hon utdelade sina befallningar, angående
upphängningen till torkning, hvilken dock måste
verkställas derborta på andra sidan, så att det ej
måtte synas från slottsfönstren, hvilket alldeles
icke gick an, ty det höga herrskapet, som det hette
– konungen och drottningen med hela sitt hof –
vistades för närvarande vid Alvastra. Slottet var
väl icke alldeles färdigt, men de bodde der ändå, så
godt de kunde, emedan hans nåde konungen så mycket
älskade denna natursköna trakt och tillika ville,
då han på en kortare tid kunde göra sig ledig från
regeringsomsorger, sjelf öfvervaka ordnandet af
vissa rum, hvilkas väggar skulle prydas med stuckatur,
samt rundt omkring taken med konstiga friser.
Man kan väl icke genast i denna fina och till
utseendet så lyckliga borgarhustru, ty ungefär
en sådan var det, igenkänna den förr så bleka och
sorgsna Ingrid, hvars vissnade kinder, förgråtna
ögon och nedslagna min gjorde henne till ett
medlidandets föremål. Nu var det en annan min och en
annan hållning; nu led hon ingen brist och behöfde
icke öfveranstränga sig med tungt arbete. Hon hade
tjenstehjon att befalla och hela hennes besvär var
att som värdinna styra i ett förmöget hus.
Men, hvad i all verlden kunde det väl vara, som med
denna förr så fattiga och beklagansvärda familj hade
vållat en sådan lycklig förändring?
Orsaken dertill visar sig i och med detsamma, till
kompletterande af den glada familjetaflan.
In på gården, genom samma grind, der gubben Thomas
nyss hade kommit, inträder en man om några och fyratio
års ålder, klädd i en förmögen borgares drägt: hoser,
burgundiska byxor samt jacka af mörkt kläde, bärande
på hufvudet en svart mössa af besynnerlig fason, nedåt
rund, uppåt trekantig, och försedd med ett slipadt
stålspänne. Dertill hade han en liten kappa af ljusare
kläde löst hängande öfver axeln, som gjorde hans drägt
till ett mellanting af borgare- och herremansdrägt.
Mannen var lång och smärt och hade en äkta
aristokratisk både ställning och ansigtstyp. Det
långa svarta håret, som var väl kammadt och föll i
rika lockar öfver den breda hvita skjortkragen, samt
skägget, lika svart och lika rikt, samt utomordentligt
väl putsadt, tydde på finare lefnadsvanor. Ögonen voro
mörka och hade en förunderlig likhet med Elnas; munnen
var välbildad, men kinderna mycket bleka, liksom af
en långvarig sorg eller ett långvarigt umbärande.
Vi hafva en gång förr sett denne man, ehuru blott
helt hastigt, och då klädd i bernhardinermunkarnes
drägt. Det var den munken, som hade stått framför Elna
en gång för fem år sedan, då hon, ännu konvalescent
efter sin långvariga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
