Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdom, hade sutit utanför den usla koja hon då med
sin mor och dennes svärfar bebodde. Det var hans åsyn
som skrämde Ingrid till den grad, att hon uppgaf ett
genomträngande rop och föll afdånad ned på tröskeln;
ty hon trodde i sin enfald, att den hon såg var en
gengångare, öfvertygad, som hon länge varit, att den
hon känt under denna skepnad var för många år sedan
afliden.
Så var dock icke fallet. Mannen, hvilken till börden
var en ädling och – vi kunna gerna säga det – en
yngre broder till herr Eskil Eskilson Grip, hade,
af orsaker som rörde honom enskildt, gått in i
Alvastra kloster, som då var munk- men sedermera blef
nunnekloster. Han hade älskat Ingrid, den vackraste
flicka bland underlydande på godset Eskilsnäs, som
hade varit hans faders, men nu var hans äldre broders,
och der han sjelf, såsom yngre sonen, ej rådde om
spik i vägg, utan lefde på sin föga kärleksfulle
broders bekostnad.
Magnus Grip, så hette denne ädling, hade – ovanligt
nog för den tidens unge män af börd – alls ingen håg
för krigaryrket, men desto mer för läsa, samt för
ett stilla, kontemplativt lif. Studier och allehanda
vetenskapsrön utgjorde hans käraste sysselsättning,
hvarmed han tröstade sig öfver det kärlekslösa
bemötande han af herr Eskil rönte, samt öfver de
ständiga förebråelser han af denne fick uppbära,
för det han icke med svärd i hand, sköld på arm och
hjelm på hufvud for ut i verlden, att som krigare
vinna ära och ryktbarhet.
Som sagdt: – den stackars Magnus var nog olycklig att
förälska sig i den ringa och fattiga, ehuru vackra
och älskvärda Ingrid, som åter var nog svag att
på ett eldigt sätt besvara hans kärlek, ehuru hon
var trolofvad med Thomas’ son, den unge och raske
Simon. Förhållandet upptäcktes af hennes fosterfar,
hvilken, för att skydda flickan, som han höll så
mycket af, öfvertalade sin son att ändå gifta sig med
henne. Detta äktenskap blef olyckligt, såsom vi redan
hafva hört, och öfver rätta anledningen till Simons
död hvilade en hemlighetsslöja, den inga gissningar
och slutsatser förmådde att riktigt lyfta.
Magnus Grip, hvars kärlek till Ingrid icke var
ett flyktigt tycke, utan en djup och innerlig
tillgifvenhet, en tillgifvenhet för hela lifvet, så
ringa till börden hon än var, sörjde bittert öfver
att hon så der plåttrades på en karl, som väl hade
varit kär i henne, men som, då han ej kunde skänka
henne sin aktning, ovilkorligen skulle göra henne
olycklig. Plötsligt försvann herr Magnus från borgen
och lät sedan aldrig höra af sig. Ingen visste att
han gått i kloster – man tog för afgjordt att han
var död.
Från Alvastra flyttades bernhardinermunkarne strax
derefter till en mera aflägsen ort, då det skulle
upplåtas åt nunnor; och ingen, förutom den stackars
Ingrid, tänkte sedan på Magnus Grip. Men då, vid
Vesterås recess 1527, alla kloster indrogos till
kronan och munkarne anbefalldes att gå ut i lifvet
och göra nytta, infann Magnus sig hos konung Gustaf,
som gifvit denna befallning, och sade, att han gerna
ville åtlyda den. Han visade honom dervid en hop
skrifter och ritningar, hvarmed han i klostret flitigt
hade sysselsatt sig, sade sig hafva en uteslutande
håg för arkitekturen och anhöll att konungen täcktes
gifva honom understöd till en resa i utlandet, för
att förkofra sig i denna konst.
Gustaf, sjelf en vän af konster och vetenskaper,
tyckte särdeles mycket om den kloke och sträfsamme
munken och biföll villigt hans bön om understöd. Och
efter endast tre års förlopp återkom denne,
rikt försedd med de amplaste loford af den tidens
mästare, och det till konungens innerliga glädje; ty
den byggmästare, åt hvilken han gifvit i uppdrag att
bygga Alvastra slott, hade hastigt aflidit. Så erhöll
nu pater Joachim, såsom han i klostret kallat sig,
det hedrande uppdraget, att fullborda slottsbyggnaden,
och gjorde det till konungens stora belåtenhet. Genom
det aflagda klosterlöftet hade han en gång för alla
brutit med sin familj och bortlagt sitt adliga namn,
och genom alla klosters upphäfvande var han åter löst
från klosterlöftet. Han antog nu ett borgerligt namn,
tillika med en borgerlig drägt, uppsökte sin första
ungdoms älskarinna, som han visste vara enka, gifte
sig med henne och flyttade med henne, hennes gamle
svärfader och Elna, som han visste vara hans dotter,
till det vackra huset, som konungen skänkt honom
till bostad. – Lilla Maria var en pant af denna
lyckliga återförening.
Sådan är nu nyckeln till gåtan.
Hela familjen var nu ganska lycklig, med undantag af
Elna, som aldrig kunde blifva det i detta lifvet,
men som dock gjorde allt för att insöfva
sina älskade anhöriga i tron, att hon var det.
Endast Gud och den tysta natten visste rätt
hvad hon led, så trodde Elna. Men äfven hennes,
mor visste ... anade det åtminstone, och detta
utgjorde det enda molnet på Ingrids eljest så
klara himmel. Hon talade ofta derom med den gamle
fosterfadren Thomas och de funderade tillsammans
om sättet att kunna bota Elnas hjertsjukdom;
dock, efter hvarje samtal, om än aldrig
så långt, stannade det vid blotta förslager, dem de
båda välmenande sjelfva funno alldeles outförbara.
Ingrid visste sjelf bäst, genom långa års erfarenhet,
huru svårt, om icke omöjligt det är att
bota en från barndomen inrotad olycklig
kärlek och hon uppgaf således allt hopp, att
någonsin se sin älskade dotter glad och lycklig.
Emellertid sade hon intet ord derom till sin man; dels
för att icke oroa honom, dels för att icke i hans
ögon nedsätta.Elna, hvilken hon nu satte så högt,
menande att bland alla flickor i verlden funnes
icke hennes like, i fråga om förstånd, klokhet och
eftertanke. Men ingalunda – det måste ju Ingrid
medgifva – visade det mycket förstånd eller klokhet
att Elna hängaf sig åt en helt och hållet obesvarad
kärlek, ty det var hennes, hon visste det bäst
sjelf. Johan Grip, som i alla fall var hennes
syskonbarn, något som hon omöjligen kunde ana och
ej heller fick veta, och hvilket förhållande, enligt
den tidens begrepp om slägtleder och blodsband, skulle
dem emellan hafva upprest en oöfverstiglig skiljemur,
om ock icke den olika samhällsställningen redan hade
bildat ett svalg, större än något annat i verlden.
Johan, säga vi, hade aldrig hyst någon kärlek till
Elna, aldrig visat henne någon annan känsla än
denna lugna, ehuru varma barndomsvänskap, som en
gosse kan hysa för en lekkamrat af andra könet och
som kom honom att vid alla tillfällen omfatta henne
med det innerligaste deltagande. Icke visste han,
att han derigenom hos henne uppväckte en känsla,
som störde hela hennes lefnads frid, lade sig som ett
kylande snölager öfver hennes ungdoms blomsterfält
och gnagde lik en dold mask på hennes lifstråd.
Då Johan reste ut i främmande land hade han tagit
ett varmt och hjertligt farväl af Elna, så väl som
af hela familjen, hvilken då redan längesedan var
försatt i dessa lyckliga omständigheter, hvari den
nu befann sig. Han hade stått fadder åt lilla
Maria och i faddergåfva skänkt henne en ofantlig
silfverdryckeskanna i drifvet arbete, på hvars
invändigt starkt förgyllda botten lågo tjugofem
rosenobler, hela hans sparkassa sedan barndomen.
Denna kanna hade han sjelf fått i faddergåfva och
den tillhörde således icke hans rike herr fader. –
Han hade vid afskedstagandet, då han, glad, förtjust,
ja öfverlycklig att få lemna hemmet och komma
ut i verlden, tagit ett hjertligt farväl af den
fordna kojans, nu det vackra husets invånare, som
lyckönskande och välsignande slöto en krets
omkring honom. Han hade – ty han visste
ej ens hvad högdragenhet var – skakat hand med dem
allesammans och hållit Elnas hand, längst af allas,
uti sin, önskande henne all upptänklig lycka; men
ingen enda blick ur hans öga hade talat om någon
särskild saknad af henne, mer än af de öfriga, dem
han önskade att få återse, glada och lyckliga,
allesammans, då han efter några år återkomme, rik
på erfarenhet och kunskap, såsom han sjelf sade.
Han gick ända derhän, att till Elna yttra, det
han önskade att vid sin återkomst se henne förenad
med en henne värdig make, som förstode att
rätt uppskatta hennes värde och göra henne
lycklig. "Dock", hade han tillagt, "hvar fins väl
en sådan här på orten? Bland alla de unga karlar,
som härstädes bygga och bo, fins ingen, åt hvilken
jag skulle unna min fina och känsliga Elna,
min barndoms lekkamrat. Här måste komma någon
bra karl utomlands ifrån, liksom till hennes mor,
och erbjuda sitt hjerta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
