Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- August Sohlman. -k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hafva här i få, ofullkomliga drag sökt
karakterisera Sohlmans offentliga karakter, och litet
hvar känner att det ingifver trygghet och förtroende
att se sådana män som han i spetsen för vår press.
Vi anse oss slutligen till hans förtjenster böra
lägga en annan egenskap, nämligen hans sträfvande att
höja den offentliga diskussionen till den värdighet i
åsigter, tankar och uttryck, som en större offentlig
organ måste iakttaga, om den vill bilda och odla sina
läsares omdöme och smak. Hvad det enskilda lifvets
helgd angår, är det ej lätt att uppdraga gränsen,
der offentligheten bör börja eller sluta. I dessa fall
hyser dock Sohlman stränga åsigter samt ser städse med
ovilja hvarje missbruk, som kan skada tryckfriheten.
Att ingå i någon närmare redogörelse för de många
samhällsfrågor, åt hvilkas lösning Sohlman egnat
sina krafter och sin bästa tid, är ej ändamålet med
denna korta uppsats. Den verksamma del han tagit i
representationsfrågans väckande till lif och slutliga
seger utgör ett så ärofullt moment i hans lif, att
detta ensamt tillförsäkrat honom sina medborgares
aktning. De ord, hvari han uttalade sina tankar
och känslor i det högtidliga ögonblick, då han
mottog underrättelsen om ridderskapets och adelns
högsinta uppoffring af hundraåriga privilegier lägga
hans karakter såsom publicist i öppen dag, på samma
gång de låta oss skåda in i en själ, som i alla sina
handlingar ledes af den varmaste fosterlandskärlek. Vi
tillåta oss citera följande rader ur Aftonbladet för
den 8:de December förlidet år:
"Om vi söka efter något yttrande, som i största
korthet kunde uttrycka våra känslor, våra
förhoppningar, våra önskningar i detta för vår
nation vigtiga ögonblick, så kunna vi näppeligen
finna något som så sammanfattar allt, som den helgade
jubelhelsningen:
Ära vare Gud i höjden och frid på jorden,
menniskorna en god vilje!
Vårt hjerta genomtränges af djup och innerlig
tacksamhet, för det att han låtit oss upplefva denna
glädjens dag, för det han förunnat vårt älskade
fosterland den lyckan att med bibehållande af lugn,
ordning och lydighet och utan att ett hår blifvit
krökt på någons hufvud, genomföra en af dessa
stora, af civilisationsutvecklingen nödvändiggjorda
omskapningar af alla samhälls-institutioner, som på så
många andra ställen kräft de våldsammaste skakningar
och kostat stora offer af blod och tårar. Derför du
svenska folk! låt öfver hela riket, ända bort i de
aflägsnaste vrår af vårt land endrägtigt ljuda: lof
och ära och pris åt Herren, den allsvåldige ledaren
af menniskornas och folkens öden.
Må frid och endrägt nu herrska inom vårt folk! all
ståndssöndring, allt gammalt split vara i denna
högtidliga stund jordade så djupt, att de aldrig
må kunna manas fram ur sina grifter. Allt hvad
under kampens ifver från den ena eller andra sidan
framkommit, som kunnat alstra bitterhet och fiendskap,
bör lemnas åt glömskan och betraktas såsom hörde det
till en förgången tid.
Och må den goda viljan ej saknas! Må ingen, till följd
af de meningar han förut uttalat, sjelfmant draga sig
undan från det offentliga lifvets skådeplats, för så
vidt han äfven under nya förhållanden kan gagna det
allmänna. Må, sedan striden är lyktad, intet sådant
rätthafveri uppenbara sig, som sätter ett slags
heder uti att vänta uppfyllelsen af onda profetior,
utan må hvar och en efter måttet af sina krafter
sträfva att afvända allt menligt, och må alla förut
splittrade krafter enas för det gemensamma målet:
fäderneslandets bästa."
Den festlighet som gafs för Sohlman kort efter den
stora seger, som vanns den 8 December, en af de
betydelsefullaste dagarne i vårt lands historia,
var en vacker hyllning åt en man, som i denna segers
tillkämpande gjort sig väl förtjent af vår erkänsla.
Innan vi öfvergå till några få korta biografiska
notiser ur Sohlmans lif, må det tillåtas oss yttra
några ord om publicistens ställning i vårt land.
Kastar man en flyktig blick tillbaka på pressen för
30 år sedan, finna vi att den, liksom allt annat,
utvecklat sig
med snabba steg. För 30 år tillbaka var Aftonbladet
mindre än den minsta af sina nuvarande colleger i
landsorten, och allmänheten hade då icke särdeles
stora anspråk på en tidning. Huru hafva ej alla dessa
förhållanden förändrats under en half mansålder?
Folket har nu lärt sig fullt uppskatta tryckfrihetens
värde och välsignelser, men i samma mån som insigten
om dess stora makt och betydelse vunnit insteg i
folkmedvetandet, hafva anspråken på en stor tidning så
tilltagit, att de bästa krafter och talanger numera
knappast förmå fylla den. Man fordrar icke allenast,
att den skall meddela de vigtigaste tilldragelserna
för dagen, innehålla bildande läsning för alla
klasser, följa alla landets angelägenheter och
utöfva kontroll öfver maktmissbruk af embetsmän och
myndigheter samt bevaka alla allmänna och vigtigare
enskilda intressen, utan äfven derjemte att den skall
vägleda nationen under dess framåtskridande samt föra
stora idéers talan. Anspråken äro sålunda nästan utan
gräns och publicistens ansvar stort.
Men hvad bjuder man honom tillbaka för ett helt lifs
sträfvande i det allmännas tjenst? Man visar honom
föga tack. Stående främst i ledet, då någon strid
skall utkämpas, är han ständigt utsatt för anfall
och tadel ej blott af sina motståndare, utan äfven
ganska ofta af egna anhängare. Hvad han gör klandras,
och hvad han underlåter att göra blifver föremål för
ännu större ogillande.
En utmärkt konstnär skördar applåder och guld, men
en talangfull publicist intetdera. Fruktad i samma
mån som han fullgör sin skyldighet, undvikes han
af alla som stå på maktens höjder, af byråkratien
och alla dem som kunna blifva föremål för hans
penna ses han med ovilja, och den stora mängden
bemöter honom äfven med likgiltighet. Lägger man
härtill, att han vanligen ännu i sina bästa år genom
öfveransträngningar och den starka själsspänning,
hvari han ständigt lefver, blifver utarbetad samt att
ingen anställning, då han måste draga sig tillbaka,
står honom öppen, hvarigenom han kan beredas en lugn
ålderdom, så måste man medgifva, att det icke fordras
ringa mod och stort intresse för det allmänna att
beträda publicistens mödosamma bana, då man genom de
egenskaper och talanger man äger, använda i en annan
verksamhetssfer, kunnat förvärfva sig en lysande,
aktad och oberoende samhällsställning. Såsom publicist
har Sohlman dock varit lyckligare än de flesta. Genom
sina kunskaper, sina talanger och sin fasta karaktär
har han förvärfvat sig stort anseende samt derjemte
lyckats arbeta sig upp till en i ekonomiskt hänseende
oberoende ställning.
*
August Sohlman är född i Svennevad i Nerike den 24
Maj 1824. Detta data har varit betydelsefullt i hans
sednare lif. Hans bröllop stod på samma dag, och ett
af hans barn är, om vi ej misstaga oss, äfven födt
den dagen.
Efter att hafva genomgått latinskolan i Örebro
samt Strengnäs gymnasium, tog han studentexamen vid
Upsala akademi i Februari 1843, således vid 19 års
ålder. Några månader sednare kom han i tillfälle att
öfvervara en händelse, som gjorde ett djupt intryck
i hans eldiga själ och energiska snille. Det var ett
andligt dop som ynglingen undergick och som genast
gjorde honom till en tänkande man samt riktade hans
krafter på ett bestämdt mål.
Annandag pingst den 5 Juni på middagen landade
ångbåten "Najaden" vid Fyris strand, medförande kära
gäster till den gamla lärostaden. Det var det första
studenttåget. Bland de Upsala-studenter, som väntade
på stranden att välkomna de lundensiska, norska,
danska och finska bröderna, befann sig äfven den
nittonårige Sohlman, och i detta ögonblick föddes hos
honom en idé, åt hvars förverkligande han sedan egnat
ungdomens känslor och mannens kraft. Tron på nordens
enhet, såsom vilkoret för brödraländernas framtida
sjelfständighet och ära, blef för honom lefvande. Det
var åtminstone en gnista, väckt i ett sinne, mäktigt
af mycken entusiasm och som ej skydde någon möda att
gå till botten med saken. Hos Sohlman medförde detta
studentmöte icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0135.html
