Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamle grekernas trädgårdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framhölls omedelbart för ögat, medan det blott nyttiga
intog bakgrunden. Grupper af rhododendron, myrten och
oleander bildade mellan köks- och blomsterträdgården
en förlåt af blommor och blad. Bland borgarne i
den demokratiska republiken bibehöllo sig länge
vissa orientaliska seder och bruk. Fönsterna i
de för "fruntimbret" afsedda rummen vette alltid
emot trädgården. När en frisk sommarmorgon den
sköna atheniensiskan, beskuggad af ambra- eller
purpurfärgade förhängen och armbågen stödd emot en
fönstergesims af hvit marmor eller utskuret cederträ,
såg ut genom fönstret, hvilade hennes blickar först
på sköna buskgrupper eller på breda vågor af päron-,
äpple- och granatblommor samt gledo derefter bort
till foten af Hymettus, det attiska biets stamort,
eller till Ilissii stränder, hvilka voro beskuggade
af plataner, ur hvars grönska hvita marmorkupoler
skymtade fram och likt nyhuggen alabaster glimmade
i solen.
En uppsats i Chambers’ Journal fäster uppmärksamheten
på en allmänt utbredd atheniensisk sed, hvilken
vittnar ganska fördelaktigt om det annars dristiga
och oroliga folket. De rika befarade så föga att
få sina trädgårdar plundrade, att de ofta läto
gångstigar föra genom sina fruktträdgårdar, vinberg
och hagar. Derjemte afstängdes icke den ena trädgården
från den andra genom höga murar eller oöfverstigliga
häckar, utan begränsades genom rader af oliver
eller plataner, mellan hvilka låg en väg om tretio
till fyratio fots bredd, eller genom lösa häckar af
doftande stenlindar med täta öppningar eller genom
renar med vilda blommor. Bland de rikaste och ädlaste
borgarne brukades till och med att inbjuda publiken
att besöka deras trädgårdar och äta af frukten. Om
äfven ändamålet med en dylik frikostighet var att
vinna popularitet, intresserar oss icke motivet
för tillåtelsen, utan det hofsamma bruk, som deraf
gjordes.
Ett talesätt, hvilket ofta förekommer i grekiska
litteraturen, har afseende på en regel, som vid
anläggningen af en grekisk trädgård oföränderligt
uppmärksammades. Vi mena talesättet: "Du har icke
kommit ut öfver rutan". För att fatta betydelsen
af detta uttryck, är nödigt känna, att man vid
lemnandet af ett grekiskt hus, för att promenera i
det fria, först kom till en rad rutväxter, hvilka
sträckte sig åt höger och venster samt betecknade
blomsterträdgårdens början. Var man väl hunnen förbi
rutan, hvilken sannolikt hade en okänd vidskepelse
att tacka för sin plats, så befann man sig midt
ibland nejlikor, nattvioler, violer, rosenbuskar
och små kullar infattade med timjan samt betäckta
med allehanda grupper af de mest välluktande
blommor, under det att man beskuggades af fikon-
och granatträd. Derefter steg man måhända ned i en
fördjupning, hvarest vattnet från en springbrunn, den
blott grekisk smak kunde mejsla så skön, plaskade,
samt bortflöt i marmorrännor, hvilka här och der
beskuggades af vackra buskväxter och i hvilka
narcisser, hyacinter och andra fuktighet älskande
växter speglade sig. Här hörde man hela dagen igenom
biens surrande, hvilka fördjupade sig i den fina
ärenprisblomman eller den hvita liljans kalk, medan
öfver dem på platan- eller cedergrenarne trädlärkan
och trasten täflade i sång. När aftonen kom, hörde man
ännu ljufvare toner i näktergalens sång, till hvilken
en af de största tragiska poeter hela nätter igenom
lyssnade och sedan låtit oss förnimma i sina verser.
Låg trädgården i staden eller närmaste trakten
af Athen, så beherrskade den en utsigt öfver
intressanta föremål, af hvilka det fanns både många
och praktfulla. På ena sidan visade sig Akropolis
med dess olympiska befolkning af hvit marmor, öfver
hvilken högt reste sig den krigiska Athenes jättestora
figur med dess på långt afstånd synbara förgylda hjelm
och sköld. Denna figur föll öfverallt i ögat, måtte
man nu komma från de söderut belägna silfverminorna
eller genom tjusande dalar nedstiga från Citherons
högslätt. Blickade man åt sjön till, varseblef man på
icke betydligt afstånd hamnen Pireus, som förenades
med staden genom en hög och bred mur, uppå hvilken
flera vagnar kunde fara i bredd. I hamnen lågo fartyg
från alla delar af den då kända verlden, hvilka för
demokratiens fötter nedlade Occidentens och
Orientens skatter medan de å andra sidan inköpte de
kostbara kärl och konstverk, i brons, guld, elfenben
och marmor, som det attiska geniet skapade med en så
lätt och slösande hand, att fragmenter ju ännu i dag
finnas i alla stater, hvilka göra ringaste anspråk på
civilisation, samt tjena de bildande konsterna till
mönster. Något längre bort reste sig ön Salamis,
namnkunnig genom förstörandet af persiska flottan
och hären, och der ute på hafvet hvilade ögat på
Aeginas klippa, krönt af Jupiters-templet, omkring
hvilket en tät befolkning trängde sig och ifrigt
dref handel. Åt höger sträckte sig i sydvestlig
riktning de höga bergskedjorna på Peloponnesus, i
hvilkas dalsänkningar lågo de gamla staterna Argos och
Mycene, der mynt först präglades och hvarifrån hälften
af alla fabler i den grekiska gudaläran ledde sitt
ursprung. Åt venster följde ögat den bugtrika kusten
ända till den höga udden Sunium (nu Cap Colonna),
från hvars klipphjessa den jungfruliga gudinnans
tempel blickade ned på vågorna.
En lång rad trädgårdar, sådane vi försökte beskrifva
dem, infattade hela vägen till Eleusis. Der bakom lågo
planteringar af oliver, hvilkas blekgröna blad nästan
ständigt susade i sydvestvinden. Längre in i landet
antogo trädgårdarne ett mera bondaktigt utseende,
voro för ett bestämdt ändamål omgifna af höga starka
murar och tjenade endast till blomsterskötsel. Längs
alla murar emot söder lupo tre rader bistockar,
från hvilka bien tidigt på morgonen flögo ut som
moln eller pelare. De svagare och trögare höllo sig
till blommorna omedelbart under dem, de starkare
och företagsammare höjde sig högt i luften samt
utbredde sig långt bort öfver blommande buskar och
ängarne vid Cephissus. Ingen trädgård ansågs för
fullständig, som icke hade sina vinrankor, hvilka
man än spalierade längs murar, än i form af hvalf
lät öfverväxa ingångarne, så att de gyllne och
purpurfärgade drufklasarne i bacchantisk yppighet
utsattes för solstrålarne. I Hellas, der man
dref allting till ytterlighet, funnos biskötare,
hvilkas kärlek till sina skyddslingar gick ända
derhän, att de, för anställande af observationer,
egnade sig åt ett ensamt lif på stilla och vilda
platser. Här studerade de författning och regering
hos dessa politiska insekter, hvilka under en monarki
njuta alla fördelar af en republik. En af dessa män,
hvilken på ty sätt hade tillbringat femtioåtta år,
antecknade sorgfälligt sina iakttagelser, och måhända
har Aristoteles i sin naturhistoria betjenat sig
af dem. Utan all fråga hafva vi personer af sådant
slag att tacka för de anmärkningar öfver väder och
vind, som hopsamlades och bildade den grekiska
bondpraktikan. De iakttogo skymningens inträde,
vissa stjernors upp- och nedgång, meteorfenomener,
daggens ursprung och verkan, fåglarnes vanor och
vandringar jemte åtskilligt annat, som väckte deras
intresse. De största tänkare delade denna kärleksfulla
betraktelse af den yttre naturen med de vanligaste
naturer, och det var blott ett af de skämt hos den
store filosofen, som man orätt uttydt, då Sokrates
yttrade, att af växter och stenar kunde han ingenting
lära. Han har i sjelfva verket lärt mycket utaf dem
och var långt före slaget vid Delium noga bekant med
sitt fäderneslands topografi.
Utan tvifvel har det aldrig existerat ett folk,
hvilket öfverträffat athenienserna i kärlek för
landtlifvet. På landet framlefde de ofta den
lyckligaste delen af sitt lif i dessa af sköna
trädgårdar omgifna, eleganta boningar, hvilka vid
hvarje fiendtligt anfall alltid först förstördes. Alla
greker hafva tillbedt landet och för den skull
är deras litteratur uppfylld af landtliga bilder,
hemtade från trädens susande, hafsvågornas plaskande
vid stranden, källornas sorl, gräshoppornas snörp,
dufvornas kuttrande, biens surrande. Ingenstädes
var jordens yta af menniskans hand mer smyckad och
förskönad. Kulturen klättrade upp på de högsta berg
och betecknade sitt spår med fina hvita kapeller
för fältgudarne, med ädla tempel, med altaren under
gamla träd, med springbrunnar och källor, infattade
i marmor. Var greken instängd i en stad, anlade han
en trädgård i sitt fönster och odlade blommor, den
rike i silfvervaser, öfverallt betäckta med scener
ur landtlifvet, den fattige i krukor eller i brist
deraf i korgar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
