Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.) - Slutligen. Lea. - Till jernvägarnes historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetskarl, föga bättre än en lifegen under detta
gods? Jag frågar vår rättvise konung om jag ej har
skäl att vredgas ... att vara ursinnig öfver ett
sådant trots, öfver allt detta onaturliga?"
"Jag kan emellertid", inföll konungen, "icke se det
ringaste onaturligt i denne redlige och kunskapsrike
mans beteende. – Han hade gifvit sig till munk: – det
hade han lof till, så länge landet var katolskt. I
och med detsamma hade han ju brutit med verlden och
slitit alla familjeband, samt afsagt sig det namn han
förr burit. Han var död för verlden. Men då den rätta
evangeliska lärans införande i riket hade till följd,
att alla kloster måste upphäfvas, uppmanades ju både
munkar och nunnor att åter träda ut i verlden och
der blifva nyttiga, gagnande medlemmar. Denne man
har, bättre än många andra, förstått hvad dermed
menades. Han är ingen Grip. ... Magnus Grip är
och förblifver död för sin slägt. Han är ej heller
munken Joachim. – Han är Adolf Brandt, vetenskapsman
och svensk borgare; har inga förbindelser mot den
adliga ätten Grip och således full rättighet att i
det stånd han nu tillhör söka sin lycka."
Under detta konungens tal hade herr Eskil flera gånger
skiftat färg; men af skyldig vördnad för landets herre
måste han lägga band på sin vrede, och åtnöja sig
med att endast kasta hätska blickar på byggmästaren,
som stod der tyst och
lugn och med vida adligare hållning än den andre,
som så högt pockade på sina anor.
"Och nu, mina vänner", fortfor konungen efter en paus,
"tycker jag vi hafva talat nog om saken. Af eder båda
väntar och fordrar jag emellertid, att ett uppträde,
sådant som det i dag, aldrig måtte upprepas, utan
att de fordna bröderna, numera ett par för hvarandra
alldeles främmande män, måtte mötas i allt lugn, utan
att den ena går den andra i vägen. – Gud befalle!"
Han gjorde med sin högra hand en kunglig åtbörd,
hvilken betydde detsamma som: gå er väg; hvarvid båda
bugade sig och gingo.
Från den dagen talades bröderna aldrig vid, utan
undveko hvarandra, om de händelsevis möttes. Aldrig
mer föll det Eskil Grip in att börja gräl med denne
stolte borgare, om hvilken han ej rätt visste hvad han
skulle tro, antingen han verkligen var hans broder,
eller endast gaf sig ut för att vara det. I båda
fallen var det försmädligt; ty han hade ju lidit ett
stort nederlag, då folket, som hört huru – lindrigast
sagdt – vårdslöst byggmästaren bemött honom, nu fick
erfara, att denne fått medhåll af konungen.
Allt detta gaf herr Eskil mycket att grubbla på och
ökade ännu mera hans redan förut tillräckligt vresiga
lynne.
(Forts. sid. 149.)
Och fröken Jaquette var visst fyrtio år,
Fast blott tjugofem hon sig utgaf att vara;
I ögat stod ständigt en känslosam tår
Och armar och hals voro ungdomligt bara;
Snörd var hon och sirlig från topp och till tå,
Men ack! inga friare kommo ändå!
Hon tog från naturen den skönaste ros
Och fäste i locken – en fjäril för vinden –
Hon tog ifrån konsten två systrar derhos
Och strödde dem lekfullt på hvardera kinden ...
Hon "perltänder" hade – ett helt garnityr –
(Ehuru dentisten var oförskämdt dyr.)
På hvarje supé var hon sjelfskrifven gäst;
Vid sällskapsspektakler hon lyste på scenen;
Om ungdomen dansade gladt vid en fest,
Hon dansade med, fast det värkte i benen,
Hon sträckte på nacke, på häl och på tå,
Men ack! inga friare kommo ändå!
Vid bröllop hon gerna bland tärnorna fanns
Och skyar af tyll hon kring knotorna höljde,
Der stod hon, ett törne bland rosornas krans,
Och spefulla blickar den djerfva förföljde,
Men hvarken hon såg, eller ville hon se,
Hon log, såg mot höjden och åt blanc manger ...
Så hann hon sitt fyrtiofemte alltväl,
Sen länge hon svärmat i solsken, likt myggen,
Men då var så när att hon sörjt sig ihjäl,
Ty verlden nu vände den envisa ryggen;
Som sagdt: först så grät hon, men se’n blef hon vred
Och sist blef hon "helig", och det med besked.
Och psalmer hon sjöng i de utvaldas krets,
Och längtade hem till den eviga hvilan,
Men nämdes en verldsträl, hon vipps var tillreds
Att nagga den syndarn med hvässade bilan;
Hon afskydde gränslöst "den gudlösa hop"
Och kom för sin helighet vida i rop.
Moralkakor gaf hon och stundom en slant
(Men verldenes barn fingo bara det första;)
I heliga lag hennes gälla diskant
Gaf råd åt en hvar, som fanns "hungra och törsta",
Men ödmjuk var blicken och minen också,
Och blef så alltjemt – fast det kostade på ...
Till slut fann de heligas pastor sig rörd
Af all denna fromhet han såg och han hörde;
Till altaret alltså vår fröken blef förd
Och David han hette, den arme förförde ...
Väl sägs att sitt kors han med tålamod drog,
Fast stundom, likt namnen, "sin harpa han slog."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
