Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, och att de äro små barn, som hafva lefvat här
på jorden och blifvit döda och kommit upp till Gud
... och sedan så fara de hit ned igen, för att hålla
vakt kring små barn och bevara dem ... och stå kring
deras säng då de sofva ... Men ingen ser dem. Jag
har också en sådan der liten engel, som bevarar mig,
men jag ser honom icke."
"Alldeles riktigt", sade Elna och kysste henne. "Du är
en riktigt snäll flicka. – Och nu skall jag säga dig,
att det fins många englar, som icke ville vara goda,
såsom Gud skapat dem från början, utan de blefvo
elaka; och dem kastade Gud ned till jorden, så att
somliga kommo bland bergen och blefvo bergstroll,
somliga in i skogen och blefvo skogsrån, somliga ned
i sjön och blefvo sjörån. Sådana äro ännu beständigt
elaka och menniskorna, framför allt de små barnen,
göra rättast i att undvika dem."
[1]
Elna talade ännu en hel hop i samma ämne och den
lilla lyssnade uppmärksamt, då i detsamma ett skri
hördes. Det var ett genomträngande skri, ett nödrop,
så förfärligt, att man tyckte det skulle kunnat
uppmana både himmel och jord att skynda till hjelp.
I ett nu var Elna framom skogsdungen och såg nu
drottningen, som med förtviflans åtbörder pekade åt
sjön och stammade: "Prinsen! ... Mitt barn!"
Och utan ett ögonblicks besinning rusade den unga
flickan ned i vattnet, hvilket väl skulle varit ett
bland de orimligaste vågstycken i verlden, i fall
det varit djupt, då hon naturligtvis ej kunde simma –
ty hvilken qvinna kunde det på den tiden?
Det hade tillgått så, att drottningen kallat på
sköterskan och befallt henne lemna prinsen till dess
moder, samt åter aflägsna sig ett stycke. Hennes nåde
var nu lugnare och sade sig sjelf vilja se efter sin
son. – Men, hon gjorde det icke bättre, vid det hon
ånyo försjönk i betraktelser öfver sitt olyckliga öde,
än att då lille Erik, som aflägsnade sig några steg
ifrån henne, sträckte armarne nedåt den sluttande
stranden, förmodligen efter någon blomma eller snäcka,
han bums rullade ned i vattnet.
Lyckligtvis var der temmeligen grundt, så att Elna,
då hon kom ned, kände sandbottnen under sina fötter
och genast fick tag i den lilla konungasonen,
ännu sprittande af lif och icke ens afsvimmad af
skrämseln. Han blott skrek och sträckte sina små
armar mot sin klagande och jemrande moder.
Sköterskan hade emellertid med förtviflans skri
sprungit ett stycke bort åt vägen, der hon mötte ett
par karlar, hvilka genast lossade en båt bland de
många som lågo der vid bryggan, ett par stenkast från
det ställe, der drottningen befann sig, skyndade ut
och upptogo Elna, som stod der med hufvudet öfver
vattnet, ur stånd att komma upp, ty stranden var
hög och brant, och höll på sina armar den gråtande
lille prinsen, som hon lyfte högt i vädret, men som
drottningen ej kunde taga emot, utan att sjelf störta
i vattnet.
Ändtligen voro nu både Erik och hans rådiga och
behjertade räddarinna på det torra, dit förda af
båten, som landade vid bryggan. Alltsammans hade
varit ett ögonblicks verk.
Men nu samlades der en hop folk, dels från slottet,
dit man hört jemmerropen, dels öfverallt ifrån, så att
hela stranden snart hvimlade af nyfikna och bestörta
menniskor; deribland konungen sjelf, som gjorde sig
väg genom hopen och rusade till stället. Han var
blek som ett lik, då han tog barnet på sina armar,
tryckte det till sitt bröst och kysste det, gång på
gång. Aldrig förr hade prins Erik fått och aldrig
mera fick han sådana ömma smekningar af sin fader.
Derefter slog Gustaf sin ena arm omkring drottningen
och hon gret vid hans bröst, medan han ännu höll den
lille sonen i famnen.
Det var en vacker familjetafla, som en hvar under
djup rörelse betraktade. Somliga greto. De goda gladde
sig deråt, emedan det var allmänt bekant, att de höga
makarne ej lefde på den bästa fot med hvarandra.
Elna, hvars kläder voro alldeles genomblötta, sökte
draga sig undan, för att kalla på sin lilla syster
och begifva sig hem; men konungen märkte att hon
aflägsnade sig några steg och ropade henne tillbaka.
"Kom hit, min raska flicka", sade han. "Hvem är du?"
"Mitt namn är Elna, ers höga nåde", svarade den
tillfrågade. "Jag bor icke långt härifrån och Adolf
Brandt är min styffader."
"Ha!" sade konungen, "min präktige Adolf
Brandt! ... min skicklige byggmästare! ... Han
har ju en alltför älsklig styfdotter."
Men drottningen ryckte från sin hals ett dyrbart
smycke, som hängde på ett band, och lemnade det med
egen hand till Elna, sägande:
"Tag detta till minne af din drottning, du modiga
flicka. Drottningen förmår ej belöna dig, så som hon
skulle vilja, men modershjertat kan bedja för din
lycka. Gud välsigne dig!"
I detta ögonblick var Katarina både skön och ädel;
alla tyckte det. Ett rop af beundran höjdes.
Djupt rörd tryckte Elna det erhålla smycket först
mot sina läppar, sedan mot sitt hjerta, och gömde det
sedan i den lilla, grannt utsydda lomman, som hvarje
qvinna på den tiden, så hög som låg hade hängande på
en kedja vid bältet eller förklädesbandet å venstra
sidan.
Nu vinkade konungen henne till sig, drog upp sin börs
ur fickan och ville gifva henne några guldmynt.
Men Elna gjorde en afvärjande rörelse med handen och
tog några steg tillbaka, i det hon, djupt nigande, sade:
"Nej, för Guds skull, ers höga nåde, värdes
tänka mindre lågt om mig, fastän jag är blott en
flicka af ringa stånd. Jag har räddat prins Erik,
icke för det han var prins, utan för det han var i
lifsfara. Jag skulle gjort detsamma åt det trasigaste
tiggarebarn. Peningar tager jag icke för min handling,
som var ingenting annat än hvad en rätt kristen bör
göra."
"Du är en bra flicka och jag tycker om dig", sade
Gustaf, blickande med särdeles välbehag på den vackra
unga flickan. "Begär vid något tillfälle af mig hvad
som helst, så vida det är billigt och rimligt, och
jag lofvar på mitt konungaord att bevilja dig det."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
