- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
160

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.) - Logogryf. - Charader. - Uttydningar (från föreg. häfte, sid. 128).

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I det lilla röda huset, der Brandt och hans familj
fortfarande bodde och der det unga slottsherrskapet
nästan hvarje dag tittade in, förblef Elna qvar hos
sina föräldrar. Hon gifte sig aldrig, fastän hon
hade många tillbud, äfven de fördelaktigaste. Att
bevittna Johan Grips lycka var hennes enda fröjd,
och när de unga makarne fingo söner och döttrar bar
Elna dem på sina armar och lekte med dem, med en
fröjd, som om de varit hennes egna.

Och så förblef hon, under hela sitt lif, ett herrligt
svar på denna, en sednare skalds sköna fråga:

"Hvad är kärleken, som fordrar allt,
Mot den kärlek, som kan allt fördraga?"


*


Logogryf.



Jag är ett Vesuvius i miniatyr,
ty lågande eld i mitt sköte jag gömmer;
der kokar och porlar när morgonen gryr,
der bullrar och väsnas när aftonen drömmer;
högt bär jag min krater, fast skyn han ej når,
stolt blickar jag fram öfver skogar och vågor
och menskan jag skrämmer, när frihet jag får,
med rökmoln och dön och förtärande lågor;
derjemte åt freden min dyrkan jag ger:
en pelare är jag för hvad kring mig finnes
och mången en förmån åt menskan jag ger,
må tacksamt hon detta sig draga till minnes.
Mitt umgänge dels jag bland molnena har,
ty himmelska lågor mig ofta ha gästat,
men anspråkslös städs af naturen jag var
och derför vid äran jag föga mig fästat;
och äfven från jorden det kommer ibland
en svartrock, mitt syndiga inre att rena
och släcka min vredes förtärande brand
att den öfver skacklorna icke må skena.
Min biografi nu i korthet är gjord
och fötter så många som Sleipner jag äger,
af hvilka kan bildas en mångfald af ord,
dem här, smått förtäckta, jag läsaren säger:
det, hvari den jordiska menskan ses gå
i denna bekymrets och törnenas öken;
förnämsta figuren bland femtiotvå –
j finnen den säkert om noga j söken –
hvad stundom nog högt knappt värdera man kan
och stundom föraktligt man trampar i stoftet;
en dryck, deri mången sin aftonfröjd fann,
och till hvilkens värde man dömer af doftet;
en sköld, som än aldrig den kämpande svek,
hur slagen än föllo så täta och tunga;
en gud för bland lekar den ljufvaste lek,
som åldringen lekt och som väntar de unga;
en dotter af jord och den strålande sol,
af väpnade riddare vårdad och hägnad;
det, hvartill Susanna sig lade i fjol,
sen herrskapet länge hon varit en fägnad;
hvad hvart och ett hushåll så olika ger,
men intet försummar ändock att bereda;
det, hvari med månen man slägttycke ser,
fast ej i bevis man kan slägtskapen leda;
ett lockande mål för studenternas hopp;
en fyllig, flegmatisk och nyttig matrona;
en rese, som sträfvar mot skyarne opp
och vet sina ord att högtidligt betona;
hvad sippan består sig så väl som en ek;
en dam af det simplare slaget bland djuren;
hvad stundom man spelar och blott är på lek
och stundom man föddes till utaf naturen;
hvad nådig grefvinnan åt sällskapet gaf;
en sak, hvilken finnes bestämdt i musiken;
hvad vagga man ser öfver glittrande haf
med last från detsammas omätliga riken;
hvad torpar-mor svängde så månget ett år,
sig sjelf och de sina till gagn och till fromma;
ett halsband, som endast ett nöt sig består;
hvad skönast ju är när natur’n står i blomma;
en likmask för svärdet, som hängdes å vägg,
se’n farfar var med i den sednaste striden;
hvad allt man kan vara, fast ej man har skägg;
hvad mången förhjelpte att vandra ur tiden;
ett tal som af gammalt betydelse har;
en solskärm, som skogsguden sjelf vore värdig;
en trotjenarinna som löjtnanten bar
då han till ett grannbesök gjorde sig färdig;
det, hvarpå vi alla till himmelen stå;
hvad månen han gjorde så blygt genom rutan;
att mera prestera jag ej kan förmå,
och läsar’n nog gläds att det vara förutan.


Lea.

*


Charader.



1.

Mitt första, fastän ökadt med ett e,
Man öfver hela verlden mest får se.
Det näms i ett utaf de tio buden,
Och nyttigt är det, ända in till huden.
Mitt andra man om sönda’n spisa plär;
Hos mången det ock dagligt vankas lär.
Men, om mitt andra endast är mitt hela
Det anses tarfligt – det kan icke fela.


2.

Mitt första blott en bokstaf är,
Mitt andra likaså.
Mitt tredje är hvad flickan lär
Förr’n knappt hon lärt att gå.
Mitt fjerde, motsatsen till lugn,
Är hvad man fordrar af en ugn.
Mitt hela uti alla länder
Gör mycket ondt, hur man det vänder.


Wilhelmina.

*



Uttydning af Charaden i föreg. häfte, sid. 128, Början.

Uttydning af Rebus i föreg. häfte, sid. 128,
N:o 2, Renovationsbrist, N:o 3, Biografiskt
lexikon öfver namnkunnige män.


*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free