Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den besvurne gengångaren. Af Sophie Bolander. - Hagakyrkan i Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hennes son. Frans kunde aldrig tala om honom
och det lefnadssätt modern förde i hans hus annat
än med harm eller hån. Man åt t. ex. vid bordet med
tvåuddiga stålgafflar och knifvar, som af ålder och
nötning voro spetsiga som sylar, och hvilka,
då anrättningen bestod af sådane rätter som spenat,
gröna ärter, stufvad surkål och dylikt, voro högst
olämpliga. Han liknade då sitt och sin moders öde vid
räfvens, när storken bjöd honom på kalas ur krukan med
den långa smala halsen. Morbrodern hjelpte sig sjelf
tillrätta genom begagnandet af sked, men det ansågs
af hans bordsgäster som ett oskick, hvilket för dem
ej var tillåtligt. Han hade dessutom en mängd idéer,
sådane, som endast kunna uppstå i en gammal ensidig
och despotisk ungkarls torra hjärna. Så t. ex. trodde
han att sjukdom i allmänhet icke var annat än pjunk,
och att läkarne endast förstodo konsten att bringa
menniskor i grafven.
Kort efter det Frans afgått från elementarläroverket,
och just då han befann sig i detta kritiska tidskifte
af en ynglings lif, då han skall välja sin bana för
framtiden, hände det sig, att hans moder allvarsamt
insjuknade. Det onda tilltog med fruktansvärda
steg. Frans, som icke älskade något högre än henne,
såg det med oro. Sedan hans morbroder, annars benämd
patron Lundbom, eller rätt och slätt "patron", såsom
allmännast var, länge tillstoppat sitt öra för både
hans och den sjukas böner att få eftersända en läkare,
fattade han sitt parti. Han inträdde tidigt en morgon
i morbroderns rum, der gubben satt, med en liten
snugga i munnen, framför ett öppnadt, jernbeslaget
schatull, hvilket han genast vid dörrens öppnande
igenslog och sköt under sin säng.
– Hvad vill du? – frågade han vresigt och med
förgrymmad min, då han blef Frans varse.
Denna ton och uppsyn, hvarför Frans så många gånger
darrat, gjorde nu icke på honom det ringaste intryck;
han steg djerft fram och sade:
– Morbror, vill ni hafva er systers död på edert samvete?
– Hvad säger du gosse? Passar det dig att tilltala
din morbroder och välgörare på detta sätt?
Skall jag få min systers död på mitt samvete?
– Ja, det skall ni, ty om ni icke vägrade att
tillkalla en läkare skulle hon räddas; nu låter ni
henne i dess ställe dö, för att spara edra hästar
mödan att gå till staden och egendomen förlusten af
ett dagsarbete. Men ur den öppnade grafvens famn
skall ni höra henne anklaga er för sin död.
I stället att vredgas öfver dessa ord, syntes den
gamle smulgråten intagen af förskräckelse.
– Du tror ... du tror ... stammade han.
– Att ni skall ångra eder då det blir för
sent. Ni skall då finna att det varit bättre om
ni skickat edra hästar till staden efter en läkare,
än se dem draga eder syster till kyrkogården och
bland begrafningsgästerna kanske höra hviskas mången
beskyllning, som skall falla tung på edert hjerta.
Antingen hans hjerta rördes eller tanken på
begrafningskostnaden tilltalade honom, allt nog,
han affärdade ett bud till staden efter en doktor. Då
detta var gjordt, tycktes han ångra sig och förklarade
sig hafva begått en dumhet, emedan doktorerna endast
voro fuskare i vår Herres handtverk och ännu aldrig
satt lif i någon, som varit till döden lagd.
Emellertid anlände läkaren och fann elfte timman vara
inne för menniskoförmågan att bringa räddning. Han gaf
dock föreskrifter för den sjukas behandling och vände
sig förnämligast till Frans med sina instruktioner.
Då patronen fick se receptet, på hvilket budet, som
återförde läkaren, skulle hemköpa medicin, syntes dess
längd honom ruinerande, hvarföre han afklippte det på
midten. Lyckligtvis upptäcktes det i tid af doktorn,
som återställde det till dess ursprungliga form,
och således förekom den äfventyrliga verkan af det
ekonomiska experimentet.
Den föreskrifna medicinen, i förening med Frans’
trägna vaksamhet vid sin moders sjukbädd, bidrogo
att snart återgifva henne helsan och krafterna.
Då patronen sedermera skulle honorera läkaren och
denne uppskattade mödan af sitt besök och sin derefter
förda korrespondens med Frans till femtio riksdaler,
blef den gode patronen utom sig. En sådan summa för en
sådan lapprisak, det var oerhördt! Förr skulle han dö,
än ännu en gång kalla en läkare.
– Om jag ej vore för gammal – sade han – skulle
jag i denna dag slå mig på att studera medicin,
ty ingen kan lättare än en läkare komma åt folks
penningar. Skada att det är för sent för mig att
göra lycka i den vägen. Men du – återtog han efter
kort betänkande, vändande sig till Frans – du skall
göra det. Läkare skall du blifva, det är afgjordt,
så mycket du vet. Men vid akademien får du icke
uppehålla dig längre än hvad nätt och jemt nödigt
är, för att gå igenom kursen. Jag ämnar der icke
underhålla någon latläsare. Nu vet du hvad du har att
rätta dig efter. När du kommit i praktiken skall du
godtgöra mina omkostnader för dig.
Jag anför dessa, af min vän mig ofta meddelade,
underrättelser, för att motivera den förändring som
försiggick i hans karakter, på samma gång som i hans
öde. Ytterligheterna beröra ofta hvarandra, och den
dygd som med jernstift inristas i vår själ, utraderas
ofta af det motsatta felets öfverdrifter. Frans kunde
icke uträkna om inom den förbenade kärfheten af den
gamle ungkarlens väsende, det verkligen fanns en
gnista af kärlek för honom eller ej. Han höll honom
alltid genom sitt sträfva väsende på respektens
kalla afstånd, men råkade Frans i någon fara,
träffades morbrodern alltid af oro. En gång då hans
favorithund bet systersonen i kinden, gaf han honom
med egen hand en kula genom hufvudet. Vid akademien
sparade han hvarken på böcker eller instrumenter,
som voro honom af nöden, men vid hvarje termins slut
förevisade han honom, på öret, hvad han kostat honom,
samt den minskning i kapital och ränta, som det år
efter år kostade honom.
En dag, just under en tid, då Frans som ifrigast
ansträngde sig med studier, ankom ett bref från hans
moder med svart lack i förseglingen. Det innehöll i
korta ordalag underrättelsen om att hans morbroder
helt hastigt aflidit och en önskan att han så snart
som möjligt måtte komma hem, för att biträda modern
vid de bestyr och anordningar, som för tillfället voro
af nöden. Han dröjde icke att ställa sig denna önskan
till efterrättelse. Ännu samma afton packade han in
sina svarta kläder, lät sätta flor på sin hatt och
gjorde sig färdig att följande morgon anträda resan.
Till hans berömmelse bör jag säga, att om hans
sorg icke var af det djupgående slaget, så var det
åtminstone icke af några egennyttiga beräkningar
han lät trösta sig, ty jag hörde honom med verkligt
bekymmer säga: – Huru skall det gå med min stackars
moder om morbror icke kommit i håg henne med något
legat, hvilket jag verkligen fruktar, ty icke
har han unnat oss, som han kostat så mycket på i
lifstiden, något af sin kära förmögenhet efter döden?
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
