- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
170

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den besvurne gengångaren. Af Sophie Bolander. - Vetenskaps-Akademiens palats i Stockholm. Th.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samlingarne och 6) den mineralogiska. Dessutom äger
akademien den af professor P. Bergius år 1764
till henne testamenterade egendomen Bergiilund
i Carlbergs-allén, ämnad till en skola för
trädgårdsskötseln. Under vissa månader af året
hållas af akademiens fysiker föreläsningar i
naturvetenskaperna kostnadsfritt för allmänheten,
och till hvilka kommerserådet S. Tham donerat en
fond, hvarföre dessa föreläsningar kallas de Thamska.

Th.

*


Den besvurne gengångaren.



(Forts. fr. sid. 167.)

Efter någon tid kom Frans tillbaka, för att fortsätta sina
studier, dock under helt andra förhållanden än förut.
Hans morbroder hade aflidit helt hastigt till följe af en
slagattack, som genast beröfvat honom medvetandet och förmågan
att tala, hvadan han ej haft någon tid på sig att ordna om sina
jordiska ägodelar, ifall han annars någonsin tänkt derpå. Menniskor
af hans sinnelag försumma ofta sådane angelägenheter. De
tro sig alltid hafva tid nog för dem, och skjuta gerna bort tankarne
på skilsmessan från deras samlade skatter. Lyckligtvis,
för henne sjelf, hade Frans’ moder den omtanken, att genast
vid hans död, i inspektorens och flera af husfolkets närvaro,
försegla hans papper och böcker jemte de nycklar,
inom hvilka man kunde förmoda att han hade penningar eller
andra saker af värde förvarade. När allt sedermera kom till gode
mäns undersökning och behandling, befanns hvarken testamente
eller dispositioner vara gjorda, hvilka kunde göra systerns
odelade arfsrätt henne stridig. Den dödes egendom var större
än man trott. Det låg en hel förmögenhet endast i reverser
och kontanter, förvarade i det jernbeslagna kassaskrinet, hvarom
vi förut en gång talat. Alltså befann sig den fattige studenten
på en gång förbytt till en rik arftagerskas son. Var
förändringen lycklig? Kortsyntheten skall svara ja! Ungdomen
är alltid kortsynt, och i ungdomens eviga stad blef alltså Frans
helsad som ett lyckans skötebarn. Vännerna förökade sig som
svampar efter regnväder. Han var för oerfaren att misstänka
skälet. Jag vill icke säga att vänskapen oss emellan blef bruten,
men vi blefvo skilda på vägen. Det hårda tvång, hvaraf
han känt sig bunden, gaf hans frihet ett obegränsadt värde,
och den sparsamhet, som blifvit honom inlärd som en dygd,
syntes honom nu som en last, hvilken förvandlade menniskan
till en mullvad. "Leben und leben lassen", var inskriften på
den flagga, hvarunder han, som egen styrman på sin lyckas
skuta, stack ut på lifvets seglats. Vi följdes icke längre åt
på studiernas bana. Han beklagade, att jag så ihärdigt nödgades
arbeta. Han ville öfvertala mig att i stället "njuta en
smula". En liten rast på vägen skulle göra mig så godt, och
han ville gerna bekosta den. Sedan skulle det gå dubbelt
lätt att återtaga boken.

Så gingo ett par terminer, hvarunder min käre Frans
gick framåt i mycket utom i – kunskaper. En dag fick han
bref från sin moder, deri hon beklagade sig öfver alla de bekymmer
som åtföljde besittningen af en så stor förmögenhet.
Än kom en skuldenär och infriade en revers – hvar skulle
hon nu med säkerhet placera de inlupna penningarne? En
annan försummade att betala – huru skulle hon af honom
utfå sin rätt? Inspektoren, som af gammalt var van att rapportera
alla förefallande händelser till sin patron och inhämta
hans order vid allt sitt görande och låtande, fann sig hafva
samma förbindelse till sin patronessa och lemnade henne ingen
ro för egendomens ekonomiska angelägenheter. Än var det
fråga om en stackars torpare, som icke förmådde utgöra sina
skyldigheter, skulle vräkas; än huru mycket som borde hållas
inne på stalldrängens lön för det han brutit skaftet af nya
vagnspiskan; än hade några oxar kommit in på ett klöfvergärde
och ätit ihjäl sig af frossande glupskhet; än hade fyrfotingarne
fått dynt och fåren lungsjuka; än skulle en qvarn
ombyggas eller ett tröskverk anskaffas; det blef aldrig slut
på ekonomi och bestyr. Det var ej att tänka på ro och lugn!
Hon önskade att Frans slagit sig på landtbruk i stället för
medicinen. Det skulle varit så lugnt att få lägga omsorgerna
i hans hand och vara qvitt alla bekymmer och allt bråk.

Frans lät icke säga sig detta två gånger. Han tog
farväl af akademien och reste hem för att sköta
affärerna. Jag såg honom icke sedan på flera år, men
hörde, att han det följande reste utrikes. Under en
vetenskaplig resa, som jag några år derefter företog,
spårade jag honom här och der i de större städer,
der jag uppehöll mig. Så fick jag i Paris höra att
han der tillbringat trenne vintrar och lefvat ganska
högt, under det han om somrarne rest från den ena af
de större badorterna i Tyskland till den andra, och
öfverallt fortsatt sitt friska lif. Begåfvad med ett
fördelaktigt yttre, ett godt hufvud och ett intagande
sätt att vara, kunde han icke undgå att göra lycka
hos fruntimren och vinna vänner bland sitt eget kön,
helst nämda egenskaper uppburos af en god kassa och
en öppen hand. I Berlin sade man mig att han hade
utmärkt sig som en elegant ryttare på promenaderna
och i London att han extravagerat på hundar.

Jag förmodade att hans moder icke behöfde sörja för
placerandet af sina inhändigande räntor och fordringar
sedan hon lemnat omsorgen derom till Frans, och jag
lärer icke bedragit mig deri.

Efter några år blef jag utnämd till
provincialläkare. Inom mitt distrikt låg äfven
Storeby. Under en epidemi, som häftigt graserade
på godset, liksom i trakten deromkring, blef jag
beordrad att undersöka tillståndet der. Jag kunde
icke vara så nära min fordne vän och resa hans dörr
förbi. Jag for fram till herregården för att helsa på
honom. En betjent ville anmäla mig, men jag undanbad
mig formaliteten. Jag lät säga mig hvar min väns
rum var beläget och gick utan krus ditin. Jag fann
honom liggande på en hvilsoffa, klockan var nära 12
förmiddagen, iklädd en ljusblå nattrock af finaste
lamatyg, fodrad med cerisfärgadt siden, en turkisk
rökmössa på hufvudet, dito tofflor på fötterna och en
cigarr, af finaste arom, i munnen. I en emma vid hans
hufvudgärd satt en stor brun och hvit rapphönshund
och bredvid honom en annan af king-charles race. Vid
mitt inträde reste han sig i maklig vårdslöshet och
frågade om betjenten verkligen gjort sig skyldig
till den försummelsen, att icke införa mig i nedra
salongen i stället att visa mig hit.

– Din betjent är utan skuld – sade jag. – Gammal
vänskap försmår formaliteternas hinder. Jag har
icke lång tid att dröja här och ville icke förspilla
den på etikettsbruk.

– En vän? – afbröt Frans. – Namnet? Det är
förmodligen länge sedan vi träffade hvarandra?

– I Upsala, 1848. Sigfrid Bring.

– Ah, Sigfrid! Mycket välkommen! Hvad
tillskyndar mig denna glada syrpris? – Och
öfver hans ansigte, som blifvit slappt och liflöst,
spred sig en flyktig glans af glädje.

– Det är mycket sjukt bland dina underlydande,
hvilket du naturligtvis känner, och har jag varit på
en rundresa för att underrätta mig om tillståndet.

– Jaså. Det är mig mycket kärt att få se dig.
Du stannar väl någon dag hos mig?

– Omöjligt! Vi hafva mycket sjukt, och jag har
mitt lif och min varelse, snart sagdt, i kareten.

– Men till middag åtminstone?

– Om dermed ej kommer att dröja länge. Huru dags ätes här?

– Klockan fyra vanligen.

– Klockan fyra! Nej tack, min broder! Klockan
fem måste jag vara två mil härifrån.

– Nåväl! En dejeuner klockan half två? Du hinner då
till din bestämmelse i laga tid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free