Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den besvurne gengångaren. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag antog hans bjudning.
Då han ringt på sin betjent och gifvit honom sina
order om frukost till nämde timme, sade han:
– Roar det dig att taga en promenad till häst?
Jag bjuder dig en äkta fullbloding, hvars make du
torde få leta efter. Sedig som ett lam och bär,
som gungade du på resorer.
– Nej tack! Jag får nog skaka på vägar och stigar,
för att jag icke skulle föredraga stillheten med en
vän, efter en så lång skilsmessa.
Frans vände sig till betjenten och sade:
– Säg till att jag icke ämnar rida i dag!
– Jag kanske hindrar dig i ett tilltänkt nöje?
– Nöje? – upprepade Frans med ett ömkande
småleende och en höjning på axlarne. – Man har inga
nöjen på landet! Men jag brukar vanligen rida
ut en timme för att fördrifva tiden och skaffa
mig appetit till middagen. Behagar du en cigarr?
Hvem nekar en cigarr? Jag tände och satte den mellan
mina tänder. Jag hade under hela tiden noga observerat
min fordne vän och akademiekamrat. Hvilken olikhet
mellan medicofilaren Frans Tidell och possessionaten
af samma namn! Arbetaren, som med frisk appetit och
friska tänder gör sin måltid af groft bröd och ett
stycke ost, och gastronomen, som, med raffinerad näsa
och gom, sköljer ner sin tryffelpastej med skummande
champagne, förete icke större olikheter.
– Våra banor hafva vida skiljt sig sedan den
tid vi följdes åt i studier, – sade jag.
– Kan icke neka det.
– Du har blifvit rik och – – lycklig?
– Om man så vill. Jag har njutit mitt lif, det är
sannt, och är glad deråt; men hvad lyckan beträffar,
är hon ej annat än en – chimêre.
– Det är en sorglig lefnadsåsigt vid dina år.
– En lefnadsåsigt, hvartill alla förr eller sednare
måste komma, och om någon undgår det, är det blott
af oerfarenhet, i brist af pröfning. Liksom vi
förlägga paradiset till en ort, som är oss okänd,
tro vi att lyckan ligger i de njutningar, som vi
aldrig erfarit.
– Du är sjuk, Frans.
– Jag mår aldrig rätt bra, då jag en längre tid
varit hemma, men jag är dock skyldig min gamla moder
uppoffringen af ett par månader om året. De äro
snart slut och jag funderar endast på hvar jag skall
tillbringa vintern, i Milano, Wien eller Petersburg.
– Om du tillsporde mig i egenskap af läkare, skulle
jag tillstyrka dig ett helt annat råd. Hvarken
Milano, Wien eller Petersburg skall göra dig godt.
– Bah, Sigfrid, du känner icke min komplexion.
Jag är alls icke sjuk på sätt du föreställer dig.
– Just så, men deremot icke på det sätt du sjelf tror.
– Hvad? Skulle du upptäckt några symptomer?
– Om icke mina antropologiska insigter bedraga mig.
– Jag ber dig, Sigfrid! Hvad fattas mig?
Hvari anser du mitt onda bestå?
– Har du aldrig hört talas om hemligen
afdagatagne personer, hvilka sedan som gengångare
oupphörligen förfölja sin mördare? De liksom ikläda
sig stundligen ett nytt lif för att aldrig lemna den
olycklige i ro. De visa sig för honom både natt
och dag ...
– Än sedan?
– Det är en gruflig hämd som öfvas af
gengångaren. Om du söker fördränka honom i rusets
dvala, så vakar han vid din hufvudgärd, för att
helsa dig vid ditt uppvaknande; om du vill
förjaga honom i nöjenas samqväm, så träffar du
honom på hemvägen gående vid din sida; vill du
undfly honom, jagande från stad till stad, från
land till land, så är han med dig på resan, ty han har
vägkarta öfver hela jorden och fri passage på alla
kommunikationslinier. Han öfvergifver dig aldrig.
Hans blodlösa tillvaro låter icke bortvisa sig
eller hans formlösa väsende besvärja sig ...
– Hvartill denna målning för mig? Hvilket sammanhang
deremellan och min belägenhet?
– Ett stort, ett ganska stort.
– Ursäkta mig, men gycklet är icke här på sin plats.
– Du bedrager dig; jag talar allvarligt om
det onda som plågar dig.
– Denna gengångare?
– Just han.
– Jag en mördare?! Du är vansinnig, Sigfrid, eller
du vill bringa mig att blifva det. Hvem skulle
jag väl mördat? Min morbroder kanske? Om än lögnen
och illviljan kunnat uppfinna något sådant, borde jag
i dig väntat en försvarare. Du borde förstå om jag
kunnat hafva någon del i hans hastiga död, och min
goda, min ädla moders förfarande vid det tillfället
borde ytterligare afvända hvarje möjlig misstanke.
– Förifra dig icke, kära Frans! Hvem har
misstänkt dig för detta?
– Denne gengångare – – Hvilken beskyllning innebär
det ej?
– Du har rätt! Men hvem f–n har sagt att du
mördat din morbroder?
Min vän betraktade mig med en blandning af förvåning
och fasa, och frågade halft spefullt, halft
allvarsamt, liksom för att pröfva i hvilken
författning mitt förstånd befann sig:
– Och hvilken är då denne mördare, som ej
lemnar mig i ro?
– Tiden, – svarade jag. – Du mördar den dag för
dag, timme för timme, och den kommer lika ofta
tillbaka att anklaga dig för ditt mord ...
– Bah, icke annat! Man brukar dock icke kalla en
person mördare, derför att den tager sig friheten
använda sin tid efter eget behag.
– Emedan man icke alltid brukar att benämna sakerna
vid deras rätta namn. Från min ståndpunkt tager
jag mig friheten kalla det ett dubbelmord, emedan
man med tiden äfven del för del mördar sig sjelf,
det vill säga sin inre, bättre menniskas kraft. Vill
du komma till friskhet och lifvets glada njutning, så
egna dig åt en nyttig verksamhet. Ingenting befordrar
mera både kroppens och sinnets friskhet.
– A la bonheur! Men hvad skall jag göra? Egendomen
har min moder och jag, i samråd, öfverlemnat att
skötas af inspektoren, som var här i min morbroders
tid, och som af gammalt känner till folket och
förhållandena. Att dela befattningen med honom
passar mig icke och att öfvertaga den vore en dårskap,
enär vi hafva fullt skäl till belåtenhet med honom.
– Har du varit i dina underlydandes hemvist? Har du
gjort dig bekant med deras belägenhet och
skäl till belåtenhet?
– Nej, det har aldrig fallit mig in.
– Nå väl! Gör det, gör det i denna dag! Och – –
dock hvad skulle jag vidare säga? För dig äro alla
kommentarier öfverflödiga.
Frans brukade förstå halfqväden visa.
Betjenten kom i detsamma, att säga till om
frukosten. Den bestod af idel delikatesser, och skulle
hafva tillfredsställt den argaste gastronom. Frans
vädrade med en kännares näsa på hvarje rätt och lät
nästan ingen gå utan någon anmärkning.
– Förgät icke, – sade jag, då han utdömde de svenska
legymerna vid jemförelsen mot de franska, – att till
ditt löfte också hör att göra dig underrättad om
dina arbetares matordning.
Han tycktes förstå mig och ombytte samtalsämne. Jag
reste strax efter måltiden. Efter något år erhöll
jag följande bref:
"Högtbeprisade herr lifmedikus, hedersbroder!
Tacksamheten aftvingar mig dessa
rader till erkännande af den tjenst du visat
mig. Du har funnit orsaken till den ohelsa,
hvaröfver jag klagade, och med den är äfven den
andra försvunnen. Jag känner mig frisk både
till kropp och själ. Den mördade är försonad,
gengångaren besvuren. Kom sjelf och öfvertyga dig
om verkan af din underkur! Kom! beder ännu en gång
vännen
Frans Tidell."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
