Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 173 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bondbröllop i Blekinge. Rdt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

qvinnornas till och med dyrbar, stundom öfverlastad. Här,
såsom öfverallt, tager lyxen allt mer öfverhand
och det fordna välståndet förminskas i samma
mån. Allmogens "gillen" förete det största öfverflöd,
men äro icke i samma förhållande kostsamma för
värdfolket, emedan gästerna, efter ortens sed,
medhafva förning, bestående af bröd och finare
bakverk m. m. Det är ett sådant gille jag nu ämnar
beskrifva, ett bondbröllop, sådant det fordom alltid
hölls, men numera endast undantagsvis. Sannolikt
komma de att i tidens längd helt och hållet upphöra.

Blekingsbor.

Gästerna, fränder och vänner från när och fjerran,
voro församlade till ett ganska stort antal,
ty det var ett "offerbröllop". Brudens föräldrar
vankade omkring i sina sämsta kläder, mannen till
och med i skjortärmarne. Det är nämligen en sed
bland Blekingska allmogen att värdfolket, vid
större gästabud, aldrig visa sig högtidsklädda,
knappast snygga. Orsaken har jag icke kunnat
utröna. Brudstolen, hopsatt af tvänne bredvid
hvarandra ställda stolar, helt och hållet klädda
med hvita dukar, samt en likaledes med hvitt klädd
lång pall framför och prydd med grönt och blommor,
samt brudparets namnschiffer, stod der så grann, som
»Per Målares nattstuga». Äfven bruden var i ordning;
man väntade endast på brudgummen. Snart sprängde
tvänne ryttare, de så kallade förridarne, in på
gården. Det var ett tecken att brudgummen och hans
"stass" var i antågande. Förridarne emottogo en större
silfverbägare, fylld med bränvin, samt en mindre korg,
fylld med hvetebröd, och begåfvo sig åter bort, denna
gång likväl i beskedligt skridt, för att traktera
"stassen" af det medhafda förrådet. Sedan detta var
verkstäldt återkommo de till bröllopsgården, men redo
strax tillbaka igen, allt i sporrstreck. Spelmännen,
tvänne till antalet, lagade sig nu ut, för att
emottaga brudgummen. Snart hörde man skott på skott,
den sedvanliga saluten vid bondbröllop, och nu
intågade hela kavalkaden med musikanterna i spetsen
och spelande en festmarsch. Derefter kommo förridarne
på grannt utstyrda hästar; efter dem kom brudgummen
på en eldig springare, utpyntad med bringharnesk af
förgyldt jernbleck, brokigt schabrak och en rödfärgad
halmqvast mellan öronen. På hans högra sida red hans
fader och på hans venstra en nära
slägtinge till bruden, i stället för hennes
fader. Derefter följde de öfriga. – Sedan brudgummen
stigit af hästen, helsades han af "talmannen",
som sedermera ledsagade honom in till bruden och
föreställde honom såsom hennes blifvande man och
"herre", hvilken hon borde vara "underdånig", alldeles
som hade de två aldrig sett hvarandra förr, fastän de
"varit sams" i lång tid. Det torde här böra nämnas,
att vid sådane bröllop, som det ifrågavarande, hämtas
brudgummen på nyss beskrifna sätt i sitt hem, samt
att "talmannen" är en mycket vigtig person, ithy att
han, utom åtskilliga tal, äfven har sig ålagdt att
läsa till bords, när gästabudet börjas, och från
bords, när det slutas, om också flera dagar låge
deremellan. Under mellantiden få gästerna sköta sina
bordlexor sjelfva, om och så godt de kunna. Dessa tal
äro gemenligen en ömklig improviserad smörja, i tid
och otid speckad med bibelspråk, som ofta passa lika
bra tillsammans och till ämnet, som "Guds fred! –
Yxeskaft!"

Ändtligen hördes klarinetten och fiolen utföra
en marsch i den mest skärande disharmoni, men
det gick lika bra för det. Presten trädde fram för
brudstolen, släppte ned kappan, jemkade prestkragarne,
virade ena hörnet af den hvita näsduken kring högra
handens tumme, öppnade handboken och harsklade. – Nu
inträdde brudparet, hållande i hvar sin ända af en
hvit näsduk, som förmodligen skulle vara en symbol
af äktenskapsbandet, åtföljdt af "brudlomman", en
gift bondqvinna, ett slags hofmästarinna hos bruden,
samt förridarne och "brudpigorna", de förre med
en blomsterbukett i knapphålet, de sednare med
kransar af brokiga tygblommor och blad af guld- och
silfverpapper kring hufvudet. Under vigseln tog
jag brudparet i riktigt beskådande. Brudgummen,
en ung bonde, klädd i sina svarta kläder, samt
brokig sidenväst och dito halsduk och den oumbärliga
blomsterbuketten i knapphålet, såg ståtlig ut. Han var
blond alltigenom, en äkta nordens son. Bruden deremot
hade en fullkomligt sydländsk teint. Det glänsande,
svarta och af naturen krusiga håret var upplöst
och föll i rika vågor långs åt hennes rygg, nästan
ända ned till knävecken. De mörka ögonen blixtrade,
men omtöcknades under vigseln af en lätt dimma. Hon
var klädd i hvitt öfverlif af sockerduk, med fina
breda spetsar kring handlofven, lif af rödt sammet,
kjortel af tjockt, i brunt och blått

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>