Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bondbröllop i Blekinge. Rdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skiftande siden, samt förkläde af rosigt ljusrödt
sådant. I bröstet bar hon en stor emaljerad
guldbrosch, sådan som fruntimrens kråsnålar i fordna
tider; tvänne fina guldkedjor, försedda med hvar sitt
guldhjerta, hängde i flera hvarf kring hennes hals
och föllo i länkar, den ena större, än den andra,
långt ner på bröstet; fingrarne på båda händerna
voro fullsatta med mer och mindre dyrbara ringar;
hon höll en blomsterbukett i venstra handen,
medan den högra ännu fasthöll ena ändan af den
förutnämda näsduken. Hade till denna drägt varit
fogad krans och krona af myrten, skulle den kunnat
kallas förtjusande; men så var icke förhållandet. På
hufvudet bar hon en stor krona af genombrutet,
förgyldt silfver, med löst hängande blad af samma
metall, samt infattade slipade glasbitar i alla
regnbågens färger. Denna krona hvilade på en krans
af tygblommor och var inflätad i håret. En lång grof
silfverlänk gick från den ena sidan af kronan till
den andra. I denna länk måste hon hålla vid hvarje
hastigare rörelse, således äfven under dansen, för
att dervid icke blifva alltför mycket "hårdragen"
af sin krona. Hennes lif omslöts af ett bälte af
ofantliga pressade och förgyllda silfverbucklor. Båda
dessa sistnämda prydnader, om de så kunna kallas,
skämde bort hela bruddrägten; de gjorde den tung och
smaklös. Likväl var det ett ståtligt brudpar, der
de så stodo bredvid hvarandra. Jag ville likna dem
vid natt och morgon.
Vigseln var slutad; talmannen
hade hållit sitt "lyckönsknings- och förmaningstal",
som han sjelf kallade sin ohjelpliga utgjutelse;
lyckönskningarna, meningsfulla eller meningstomma,
och hvarunder brudparet tycktes stå som på nålar,
voro lyckligt afslutade; hvar och en hade för
brudparets välgång tömt sitt glas rom, tillblandadt
med ättika och sirup, – detta kallades mallaga –
och de utanför församlade åskådarne, bestående af
allehanda folk, män, qvinnor och barn, till en skara,
den man knappt räkna kunde, hade fått sin finkelsup
"med tilltugg", och nu skulle dansen börja. Bruden
började med presten, som icke kunnat undandraga sig
att med henne taga ett par svängar, i all maklighet
förstås, och brudgummen med prestfrun. Derefter
fortsattes med brudparets föräldrar, brudlomman,
förridarne, brudpigorna, de närmaste anförvandterna,
bjudna vänner och bekanta och sist med dem, som icke
hade bröllopskläder, huru mycket och mången af dem
stretade emot, dels på fullt allvar, dels "för att
det skulle så vara". Sedan skyldighetsdansarne voro
fullgjorda, började "fria valet", det vill säga man
dansade med hvem man behagade. Vid dessa tillfällen
sker uppbjudningen sålunda, att "heren" går fram
till den "däka", som han vill dansa med, och helt
enkelt fattar henne i handen och leder henne åstad,
utan att säga ett ord. Vill deremot en däka dansa
med en here, närmar hon sig honom och klappar i
händerna och saken är uppgjord. Der brukas hvarken
annotationsböcker eller uppbjudning på förhand. Man
dansar visserligen quadrille, hvilken dans tager sig
ut som om hela sällskapet hoppade kråka; men vals
och polska äro dock de mest omtyckta danser. Det är
isynnerhet i den sednare, som blekingsbons lifliga
lynne uppenbarar sig. Hui, hvad det går! Än stampas
med foten i golfvet; än kastas hälen upp till den
kroppsdel, som synes högst, när man plockar spånor;
än slås händerna tillsamman: här ropas "tjo!" der
"hej!" och "hopp!" Korteligen: de dansande snurra
omkring, som vingarne på en skenande väderqvarn. I
valsen deremot rör man sig, så att säga, mera
högtidligt. Under tiden trakteras, både inne och ute,
med fradgande öl ur stora silfverbägare. Den som
så önskar kan vid i särskildt rum dukadt bord äfven
få sig en snapps med tillhörande munförråd, och det
rummet saknar hvarken besökare eller beslagare.
Midnattstimman var slagen. Dansen upphörde och man
satte sig till bords, rikligen förtärande af de
många Guds gåfvor, hvarunder borden svigtade. Der
helades, halfvades, tersades, perlades, togs
"kaksupen" och så vidare. Sedan detta, efter ett par
eller tre timmars förlopp, var undanstökadt, börjades
åter dansen. Men nu blef det en annan dans. Kronan och
bältet aftogos bruden och hennes rika hår sammanhölls
af en krans. Brudpolskan speltes åter upp och alla
qvinnorna, gifta och ogifta, bildade en så stor ring, som
rummet tillät, omkring bruden. Midt i dansen rusade
de gifta fram och grepo henne; de ogifta likaledes,
för att försvara henne. De förra skulle nämligen
eröfra henne från de sednare. Man slets tappert om den
stackarn. Värre blef det när samma uppträde förnyades
af karlarne med brudgummen. Den striden gränsade
till vildhet och syntes, under några ögonblick, som
skulle den öfvergå till allvar, och en och annan gick
derifrån, om icke med svullen näsa och blåa ögon, så
åtminstone med rifna kläder. Efter gjorda eröfringar
dansades åter en stund, hvarefter brudparet skulle
"spelas i säng". Musikanterna öppnade prosessionen;
derefter kom brudparet och sedan så många af
gästerna, som hade lust att åskåda detta verkligen
komiska uppträde. Jag försummade mig naturligtvis
icke. Nå väl! Musikanterna ställde sig på hvar sin
sida om dörren till brudkammaren, dit brudparet,
brudlomman, förridarne och brudpigorna inträdde,
äfvensom talmannen, hvilken nu med ett tal invigde
äktenskapssängen, den han "enfaldeligen förehöll
dem att hålla obesmittad." – "Och de lade sig?" –
"Ganska säkert! jag såg det sjelf." – "Och alla sågo
det?" – "Helt visst!" – "Fy, så ohyggligt!" – "Kan
icke säga." – Allt tillgick mycket ärbart, ty de –
klädde icke af sig, åtminstone icke så länge någon var
närvarande, utan hoppade helt ogeneradt upp i sängen,
med kläderna på. Huru de sedan buro sig åt, vet jag
icke; men jag förmodar, att de åtnjöto en lugn natt,
ty de hade icke saknat motion, som plägar befordra
god och vederqvickande sömn.
När den förutnämda måltiden var slut, inbjöd
talmannen, på värdfolkets vägnar, samteliga gästerna
att "hålla dem till godo", värden och värdinnan
nämlingen, "på frukost följande dagen, som skulle
börjas klockan tolf." Så skedde ock; men det var en
frukost som förslog, en riklig frukostmiddag. Nu
gällde att vara stadd vid tillräcklig mage,
tillräcklig kassa och tillräckligt tålamod. Alla
tre behöfdes ganska väl. Den förstnämda, för att
kunna mottaga och vederbörligen smälta skinka,
bringa, tunga, korf, soppa, stek, ett par sorter,
pudding, tårta, m. m. m. m., som icke så noga kan
specificeras. Det förstås, att den gamla svenska supen
och det starka, hembrygda ölet, i flera omgångar,
förutom ett fluidum, som hade fått namn, heder och
vedervärdighet af portvin och madeira, icke fingo
försummas. Kassan erfordrades, för att kunna med heder
deltaga i den stundande offerfesten och tålamodet
behöfdes, för att icke ledsna vid alltihop. – Nu
uppträdde brudparet såsom betjenande. Bruden var
iklädd sin "ungmorsdrägt", d. v. s. bruddrägten,
med undantag af kronan och bältet. Håret hängde icke
mera utslaget nedåt ryggen, såsom dagen förut, utan
var uppfäst, under en liten, nätt bunden och stärkt,
hvit hufva, som var snarlik de små brudmössor,
hvilka förr brukades i en och annan provins i det
mellersta Sverige och fullt lika näpen och inbjudande,
som någonsin damernas "kom-och-kyss-mig-hattar". När
"kakorna", – de voro af många slag – skulle ätas,
börjades "offringen". Först inburos brudgåfvorna
från föräldrar och slägtingar. Dessa bestodo i
silfverpjeser, såsom större och mindre bägare,
bordsilfver, o. s. v. Derefter gjorde en stor
kopparskål sin rund kring bordet. I denna offrades
penningar, helst silfvermynt, om man så hafva
kunde. När detta var fullgjordt och skålen tömd,
återkom densamma, åtföljd af en mindre. Dessa skålar
föreföllo mig som en moder med sin dotter, stadda på
tiggarefärd. Det skulle nu insamlas till betalningen
åt prest och klockare. Så kom en skål för socknens
fattige; derefter en för länslasarettet och sist en
för spelmännen. Under hela offringen, som bestämdt
upptog ett par timmar, höllo spelmännen ett förfärligt
musikaliskt oväsen, isynnerhet när deras egen skål
gjorde sin rund, och för hvarje skål höll talmannen
en qvarterslång "sermon". Gåfvorna till brudparet
voro af högt värde och den kontanta insamlingen ganska
betydlig. Efter måltiden dansades åter.
Så kalasades i dagar fyra och dagar fem och sedan
var jag icke med längre; men bröllopet varade till
söndagen, då de nygifta af de qvarvarande gästerna
ledsagades i kyrkan.
Rdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
