Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Allra nyaste högstammiga Fuchsier.
- Om nordiska lekar och danser.
- Det falska håret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bladens rikedom erbjuder en angenäm
sommarprydnad. Denna sköna byggnad är behängd med
otaliga förtjusande blommor, af hvilka hvar och en
rör sig i det fria omkring stammen, liksom en liten
klocka, så att det hela bildar en företeelse full
af älskvärdhet och förtrollande behag. Vi hoppas
i blomstervännernas intresse att de svenska
blomsterhandlarne snart måtte utbreda denna växt i
vårt land.
*
Om nordiska lekar och danser.
När det någon gång händer, att gäster komma
tillsammans utan att kunna lemna särdeles bidrag till
nöjet, är det roligt, om en eller annan maître de
plaisir framträder och nedbryter skrankorna mellan
den yttre tonen och den inre åtrån efter gemensam
fröjd och gamman, så att glädjen står att läsa i
allas ansigten.
Fordom var det annorlunda, naturligtvis! Förr var
ju allt annorlunda. Visserligen var icke då allting
bättre, men det torde dock anses som ett företräde,
att man mindre ansträngde sig med dessa moderna jeux
d’esprit, som, sanningen att säga, ofta endast hade
litet i sig af "jeu" och alls intet af "esprit",
och som derför i deras vanliga skick kunna betraktas
som krystade försök. Nu för tiden sträfvar man att
vara qvick, i det man brukar lekar, som göra anspråk
på hjerta och förstånd, under det kritiken ödmjukt
drager sig tillbaka.
Dock är ännu i dag på åtskilliga ställen i Sverige
och Norge de seder och bruk, som för länge sedan i
vårt brödrarike Danmark äro föråldrade, någorlunda
vidmakthållne.
Nordboarne hafva icke allenast verkliga folkdanser
och folklekar, utan vi hafva dem ock på ett annat
och fylligare sätt än söderns folk. När sjöngs och
dansades i den forntid, som kallas den klassiska? Det
var när presterna dansade framför arken, det var när
Olympens gudar firades under musernas och gratiernas
anförande. Den grekiska tragediens kör skulle ju icke
allenast sjunga, den hade sig tillika ålagdt att dansa
– i "Orchestra", som det derför kallades, då ordet
betyder dansplats. Men annorlunda blef det sedan,
då Bacchus icke längre dyrkades genom trilogier,
utan genom Horatiska öder. Romaren sade: "Ingen
dansar (offentligt), utom när han är drucken." Det
verldseröfrande folket fruktade dansen, som icke
längre stod i religionens tjenst; men när Terpsichore
det oaktadt slog sig lös i en njutning, som var så
häftig, som blodet rullar varmt i sydländarens ådror,
så uppstod dessa italienska och spanska folkdanser,
hvilkas hvirflande taktslag gör
oss andtrutna, under det vi berusas af den snabba
farten, kastagnetternas klang och den köttsliga
lusta som uttrycker sig i toner och rörelser.
Annorlunda var det här hemma. Det är sannolikt, att
till Asarnes dyrkan hörde kroppsliga rörelser; det
är också troligt, att sånger och rythmiska rörelser
hafva utgjort en del af gudstjensten, åtminstone
vid särskilda fester. Till och med i Eddasångerna
synas några tyda på ett slags dramatiskt utförande,
som skulle hafva ägt rum vid religiösa fester. Men
säkerligen utgjorde dansen ingen väsendtlig del af den
hyllning som bragtes krigslifvets idealer; och icke
heller medgaf klimatet, folkets medfödda temperatur
och sedvanor sådana danser komma till, som Tarantellan
på den vulkaniska jorden vid Neapels golf. Deremot
ljödo drapor till harpolek, och vid gladare samqväm
nyttjades så småningom föredraget af episka qväden för
att leda stämningens lättare uttryck, på samma sätt
som fordom de Homeriska dikterna hos Rhapsodisterna,
– men här i norden inom lykta dörrar och tid efter
annan med mera utpreglad öfvergång till den egentliga
romansen, kämpevisan och leksångerna.
Kämpevisan – eller riddarevisan – försvann med
medeltiden, men lekdanserna höllo sig ännu
i århundraden. Om de än nu för tiden sällan
förekomma, så förekomma de dock, särdeles vid
jultiden. Värdefulla samlingar och beskrifningar hafva
sökt att rädda dem från fullständig glömska genom att
bevara dem åtminstone i böcker. Vår tidskrift meddelar
i dag ett litet bidrag i detta hänseende i en teckning
af J. W. Wallander. Den föreställer en "friaredans",
och denna utföres med sång, som lyder ungefär så här:
Ack om ni visst, hur roligt det var
Den heliga juledag;
Alla våra flickor de ställde sig i ring
Och se’n bådo de mig att komma derin
Och välja mig rätt en mö.
*
Det falska håret.
I Europa var det den helige Ludvig, som först ersatte
sitt naturliga hår, hvilket han förlorat i Palestina,
med falskt. På grund af detta beundransvärda infall
har också den äran vederfarits honom att blifva utnämd
till alla perukmakares skyddspatron. Då drottning
Bianca återsåg den olycklige och helige fursten med
skalligt hufvud, förtröt det henne visserligen,
men när var väl en qvinna någonsin förlägen om
medel? Strax fattade hon en sax och afklippte utan
vidare på hvarje hofkavaljer, som hade något så när
likt hår med hennes son, en lock och dessa lockar
hopsydde hon till en beundransvärd peruk för konungen;
skada att denna relik icke längre existerar! I våra
dagar äro de fina damer, som nöja sig med sitt eget
hår, ännu sällsyntare än de, hvilkas tänder vuxit
i det egna tandköttet. Såväl i Danmark, som i vårt
kära Sverige finner man sedan några år tillbaka ett
antal hemlighetsfulla agenter, hvilka, försedda med
en varupacka, inställa sig i bondgårdarne, när männen
äro ute. De börja med de enfaldiga bondqvinnorna en
liflig diskussion, under hvars förlopp dessa lösa
upp sitt hår och i rik yppighet låta det falla kring
axlarne. Den hemlighetsfulle småler vid denna anblick,
inpraktiserar behändigt mellan sina otåliga fingrar
en skarp sax bjuder ägarinnan af håret två
bengaldukar, samt börjar och afslutar hastigt sin
skörd. Det så att säga ännu lefvande håret stickes
derefter i en linnepåse, som utgör den gemensamma
grafven för den största prydnad en mild natur
förlänat qvinnan. Är påsen full, levererar han till
"grosshandlaren", hvilken sorterar och genom sex eller
sju operationer efter hand appreterar håret. På det
sättet återuppträder detta hår, hvilket för landets
enkla dotter gick förlorat, blondare, finare och mer
glänsande än någonsin på ett ofruktbart hufvud, liksom
man utbreder frisk och saftig grästorf från god jord
på torr eller utsugen mark. Huru många förälskade
blickar skola icke fästas på alla dessa chignons
i landsflykt, huru många förstulna glödande kyssar
komma icke att under distractionen af en ljuf rörelse
tryckas på dessa lånade flätor, hvilka naturligtvis
måste vara helt förvånade öfver en så plötslig,
oväntad lycka! Hvem skänkte dem sin uppmärksamhet,
då de ännu lefde sitt naturliga lif? Ja, sannerligen
kunde man icke skrifva en hel bok, innehållande
såväl den enkla bondflickans historia, som en dams
af verld äfventyr och det med den pikanta titeln:
"Historia om ett hufvud utan hår och en bundt hår
utan hufvud." Det finnes hår för alla möjliga behof,
för alla slags koketter, af hvarje färgnyans och
längd. Det korta håret kokas i en kittel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0182.html
