Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tant Fridas minnesblad.
Läsaren kan aldrig tro hvad tant Frida var för en liten
rar gumma! Hon såg riktigt fin ut; liten och ljus
som en elfva, rörlig och liflig och framför allt god –
o, så innerligt god!
Hennes blotta leende fångade hjertan, dem hennes
redbara karakter sedan bibehöll för lifstiden. Hennes öga var
på en gång djupt och mildt; man kände ovilkorligt vid en
blick deri att hon pröfvat mycket, lidit mycket – och
behållit mycket; ingen händelse i hennes lif hade gått henne
spårlöst förbi: af allt hade hon hämtat någon lärdom; hon
var i detta hänseende lik biet, hvilket samlar honing af hvarje
blomma, äfven af den giftiga, men i ett annat hänseende hade
hon ingen likhet med sagde insekt: ingen hade någonsin hos
henne märkt en tillstymmelse till gadd.
Hon måste hafva varit vacker i sin ungdom. Hennes
drag voro fina och regelbundna och hennes hy ännu vid fyllda
femtio år klar och ren. Dessutom var hon ytterst omsorgsfull
i vården om sin yttre menniska: en fin spetsmössa smög
sig tätt till randen af det ännu yppiga, fast något gråsprängda
håret och öfverensstämde så väl med den svarta sidenrocken,
som alltid utgjorde hennes hvardagsdrägt. Hvitare tänder
och med mera omsorg skötta naglar än hennes kunde ingen
uppleta, och den lilla foten, då den någon gång stack fram
under klädningsfållen, var beundransvärdt vacker.
Dessutom fanns i hela hennes uppträdande, hennes sätt
att röra händer och armar, böjningen på hufvudet, jemte
mycket annat, ett visst något, som annonserade själsadel, ty
det märktes tydligt att allt detta vackra, behagliga yttre hade
sin grund inifrån; hon kunde icke säga ett motbjudande ord,
icke utföra en tvär eller häftig rörelse, icke sända en ovänlig
blick, emedan allt inom henne var kärlek, ljus och harmoni,
hvilken sednare äfven framlyste i hennes sätt att ordna allt,
ända till den minsta småsak i hennes hem, hvilket utmärkte
sig egentligen för tvenne saker: enkelhet och smak.
Jag var alldeles betagen i tant Frida – det är en känd
sanning att ju kontrasterna hafva till hvarandra en märklig
dragningskraft – och kunde aldrig få ur mitt hufvud att icke
hon, utom sin själsadel, hvarom intet tvifvel kunde uppstå,
äfven ägde en – hvad skall jag säga? – jordisk sådan, en
vapensköld, långa anor och ett klingande namn, fastän
omständigheterna tvungit henne att insvepa alla de der herrligheterna
i de tunga vecken af förtegenhetens draperi.
Jag kunde ej underlåta att ibland gifva henne del af
dessa mina funderingar.
Då log hon litet hemlighetsfullt och sade, liksom så många
gånger förut:
"Du skall en gång få se i mina minnesblad."
"Men när, söta tant?"
"Framdeles, när du sansat dig litet. Ser du, min flicka,
hvar menniska är till en början alldeles som tébladen vi
köpa hos kryddkrämaren: somliga äro superfina, andra
ordinära, andra måste blandas för att bli något, åter andra äro
helt enkelt inhemska, oskyldiga smultronblad, men alla äro de
då de komma ut i verldshandeln torra; det är först det heta
vattnet, hvari de få "stå och dra’", som gör att de blifva det,
hvartill de äro ämnade: en njutbar, angenäm dryck. Så ock
med oss: alla hafva vi väl något inombords, men alla
behöfva vi ändå en större eller mindre qvantitet af pröfningens
heta vatten, för att detta något må blifva mera, blifva mycket
... du är just ett sådant der litet téblad, barn!"
"Åh, tant!"
"Jo, jo men du! gå nu hem och sy åt dockorna. Vid
femton års ålder är man alls icke för gammal till det."
Jag suckade och gick, efter att först hafva omfamnat
den kära tant Frida, på hvilken man ändå aldrig kunde
vredgas.
Och likväl var det icke utan att en och annan hviskat
(så högt att jag kunde höra det) om min likhet med "en
rosenknopp", och så kommer den obarmhertiga tant Frida och
säger att jag är bara ett torkadt blad, som dertill skall nära
nog skållas, för att kunna blifva något användbart. Icke var
det smickrande just, men någonting inom mig sade mig
ändå att hon kunde hafva rätt, och hur det var, önskade jag mig
nästan några droppar af "pröfningens heta vatten" – för att
blifva god, tror läsaren? – ack nej! för att få titta i tant
Fridas minnesblad; åtminstone var detta hvad jag närmast
tänkte på – jag var blott femton år och mycket nyfiken.
Kanske skall det intressera någon att höra huruledes jag
gjorde tant Fridas bekantskap?
Jag var då ungefär tretton år och en dag bortbjuden till
en af mina skolkamrater, hvars mor var en af tant Fridas
närmare bekanta. Der såg jag henne för första gången och
fängslades genast af hennes vänliga blick. Jag tyckte det
skulle vara så roligt om hon talade till mig.
Bland andra lekar som vi barn den aftonen lekte, var
äfven den så kallade underleken.
En af skolkamraterna, känd för sin inskränkthet, satt
på understol, en tålig skottafla för våra qvickheters knallhattar.
"Hvad är du lik?" frågade en näbbig elfvaåring, som
bar upp undren.
"Men den stackars flickan hade icke heller något
liknelsesinne; hon skrufvade och vände sig, tittade i taket och
i golfvet och förklarade slutligen efter långt betänkande att:
det visste hon icke.
"Du kan ju likna dig vid en fågel", uppmanade jag. Och
så blef det.
Och undren framburos. Somliga undrade om det var en
kråka, andra om det var en dufva; andra åter, mindre artiga,
om det var en uggla, "och så, det var sant", tillade
elfvaåringen, "undra de om icke den fågeln hör till dem som
kackla ..."
Allmänt skratt, hvilket i mina öron lät som musik; det
var mitt under som gick af stapeln.
Men vid skrattet rundt omkring, tårades den stackars
flickans ögon; hon hade förstått undret, men hon hade intet
ord till sitt försvar; naturen hade ej gjort henne fyndig, och
kanske led hon derför än mera.
Men mitt hjerta svällde af högmod; jag hade ju fått
dem att skratta allesammans.
Min blick sökte tant Fridas; jag ville se om äfven hon
hört mitt lyckade skämt. Och vid det jag såg dit bort,
vinkade hon mig till sig, der hon satt litet afsides vid ett fönster.
Full af stolthet lydde jag vinken. Då jag kom fram såg
jag i hennes öga – det var mildt, men sorgset.
Och du är bara tretton år, frågade hon, sedan hon ställt
till mig några andra obetydliga ord.
Jag rodnade af glädje och bejakade frågan.
"Och kan undra så fyndigt och så – elakt!" yttrade
hon sakta, i det hon fattade min hand och såg på mig med
en blick, som trängde till djupet af mitt hjerta.
Om hon ändå sett ond ut, så kunde jag också blifvit
ond, och hennes vrede skulle då ej gripit mig det ringaste;
men nu – under det hon allt fortfarande med den mildaste
blick betraktade mitt af blygsel blossande ansigte, smög der
sakta utför hennes kind en tår och hon yttrade outsägligt
sorgset: "jag ville du aldrig sagt det undret; jag tyckte så
mycket om dig förut!"
"Jag ville också att jag aldrig sagt det, hviskade jag,
under det äfven mina tårar började rinna och min stolthet
remnade och sjönk som en såpbubbla; "äfven jag håller så
mycket af er och jag vill gerna bedja Hilma om förlåtelse,
bara ni icke tror att jag är elak."
"Skulle du verkligen hafva det modet att inför alla, som
hört ditt under, bedja den stackars Hilma om ursäkt, så vill
jag tro att du bara varit obetänksam och att du ändå är en
god flicka."
Jag kastade en blick kring rummet och mitt mod sjönk
något vid åsynen af alla kamraterna, men så såg jag på tant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0189.html
