Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Din aning säger sant", medgaf tant med en sakta suck;
"den flickan var då förnäm, rik och lycklig; hennes
far var kapten vid gardet och hette – Bergenkrona."
"Ah!" utropade jag med lifligt intresse, "trodde jag
icke alltid att en "stjerna", "hjelm" eller "krona"
dolde sig i de aristokratiska vecken af tants svarta
sidenrock!"
"Det var en bräcklig krona, mitt barn, hvars historia
dessutom icke tillhör den svarta lappen; hon är
inväfd i en annan och vi hafva icke så långt dit. Men
vi skola gå i ordning med frågorna och jag ber dig
således nu betrakta de blå sidenlapparne i stjernan,
som sluta sig omkring den svarta medelpunkten.
Men kanske skola vi gömma historien om den blå till
en annan afton?"
"Nej! snälla tant, icke såvida ej tant sjelf känner
sig trött. Dessutom höra ju de blå lapparne till
hörnstjernan; det vore kanske icke rätt att skilja
dem åt."
"Nå, som du vill då, liten. Men säg åt Maria att hon
serverar oss litet hallonsaft; jag är ovan i konsten
att berätta och är rädd att blifva för torr."
Och saften kom och med den historien om de himmelsblå
lapparne eller det andra minnesbladet.
*
"Det var syster Auroras tjugoandra födelsedag och i
vårt hem skulle gifvas en bal till dess firande.
Aurora var skön som det namn hon bar och fördunklade
alla der hon gick fram. Tillbedjare kommo i flockar,
lockade lika mycket af hennes förmodade rikedom,
som af hennes beprisade skönhet. Frierier och korgar
aflöste hvarannan, tills man började hviska om att
hon var en annan "Kung Thorborg", som aldrig ville
veta af någon man.
Jag var nu nitton år, och, ehuru ingalunda af naturen
vanlottad på utseendets vägnar, bemärktes jag dock
knappast bredvid min sköna, stolta syster. Dessutom
var detta egentligen första vintern jag var med,
ty då jag konfirmerades var jag 17 år och vintern
derpå låg jag i sträng nervfeber.
Men nu, som sagdt var, skulle jag föras ut i
"verlden". Med klappande hjerta hade jag motsett
denna dag, och det var icke utan att mina tankar och
– person dröjt längre vid toaletten än min fromma
mor skulle önskat, men, upptagen af sina bestyr som
värdinna, hade hon lemnat mig åt mig sjelf.
Ändtligen var jag, med tillhjelp af min "frökenpiga",
lilla Hanna, färdig, och enligt hennes uttryck,
"fager som ett Majblomster".
Jag bar då en klädning af det der himmelsblåa tyget
och en krans af hvita törnrosknoppar.
De lysande balgästerna samlades; uniformer, krachaner,
juveler och siden speglade sig i skenet af kronor
och kandelabrar; fina artigheter, qvicka repliker,
lyckade infall vexlade: allvarliga samtal knöto sig
mellan de äldre herrarne, under det deras fruar vid
den lediga konversationen sins emellan och med de
uppvaktande artiga kavaljererna, funno tillfälle att
observera den större eller mindre uppmärksamhet deras
döttrar väckte; det mer eller mindre otvungna behag,
hvarmed deras herrar söner läto sina sällskapsgåfvor
framlysa.
Hvad min lilla personlighet beträffade, bemöttes jag
med så utsökt hjertlighet och uppmärksamhet, så mycket
fint smicker, att jag blef alldeles förbryllad.
Hvart jag vände mig, endast leende, uppmuntrande
blickar, ett och annat skälmaktigt slag på kinden
af en elegant solfjeder, hvars ägarinna fann lilla
Frida vara "en allt för täck unge, en riktig liten
hjertklämma", och så vidare.
Balen började.
En major L., utmärkt valsör, utmärkt elegant och
alla förnäma damers utkorade riddare anhöll om första
valsen.
Jag hade alltid funnit honom vara höjden af manlig
fullkomlighet, oaktadt han hittills haft ögon endast
för Aurora och oaktadt jag ofta hört min moder och
henne tala om hans mindre goda karakter. Jag kände
att jag rodnade vid hans uppbjudning, den jag fann
vara en riktig utmärkelse och jag
såg att tvänne andra damer äfven rodnade – af harm att
blifva förbigångna. De voro tvänne unga vackra friherrinnor,
dem herr majoren annars ej brukade lemna obemärkta just.
Det var en underlig vals. Majorens vackra ögon talade
ett beundrans språk, som var omöjligt att ej förstå. Han
tycktes i hela sällskapet endast märka mig och det såg ut,
som om han nu först gjort en upptäckt hvad mig beträffade,
som försatte honom i stum hänryckning. Hans uppmärksamhet
var så aktningsfull, nästan öm, att jag slutligen, oaktadt
min blyghet, vågade till hälften en blick då och då på denna
bildsköna profil, detta mörka, eldiga öga ...
Ack! jag borde aldrig vågat det, ty för hvarje gång
slog der ned en eldstrimma i mitt hjerta, der de
tillsammans anställde ett helt fyrverkeri."
"Ah! här hafva vi då tants första kärlek i farvattnet!"
"Åh, nej, du lilla, så allvarsamt var det ändå icke, fast
ingen vet hvad det kunnat blifva om det fått fortfara. Men
om jag säger att herr majoren var min första "flamma",
kommer jag sanningen närmare. Ordet är gammalt och nära på
utdömdt, men icke desto mindre är det betecknande. Ett
tycke – en flamma; det tändes, fladdrar, lyser, sprakar och
– slocknar som denna.
Men jag återgår till majoren, som innan balens slut
gjort mig en half kärleksförklaring.
Jag hade sålunda till min undran och sällhet fått erfara,
att, om Aurora var den strålande och – brännande
solen, så var jag den ljufva, kyska månen, i hvars
skimmer ett älskande, bäfvande menniskohjerta
drömde sina skönaste, oskuldsfullaste drömmar;
vidare, att: om hon var rosen med purpur och –
taggar, så var jag liljan, den i tysthet doftande
och tusen gånger mera tillbedda; var hon vårbäcken,
som dansade utför klippor, glittrande, men i sitt
lopp förstörande, så var jag den klara,
uppfriskande källan, kransad af förgät-mig-ej.
Vidare fick jag veta att hans hjerta denna afton inrymt
en bild, hvars färger ingen tid, intet rum, icke
lif eller död kunde tillintetgöra.
Så fick jag också liksom af en händelse höra att
han, majoren, som sett så många qvinnor i sin dar,
förgäfves spejat efter en fot, så etheriskt fin, en
hand så tjusande liten och välformad som min. ...
Jag skulle tro att sådana underrättelser kunna sätta
en oerfaren tärna myror i hufvudet.
Icke må du heller tro att jag fick denna massa af
artigheter så oförtäckt till lifs, som de nu meddelas dig. Nej
bevars! hvarenda en serverades mig med tillsats af de mest
aromatiska kryddor och i de finaste, elegantaste omslag, så
att jag med verklig aptit lät dem halka ned. ...
En betydelsefull handtryckning ökade temperaturen
och hans med en glödande blick uttalade ord:
"jag kan dö för mitt hjertas dam, men jag kan
aldrig se henne tillhöra en annan", fullbordade
verket.
Jag kunde ej neka honom det enda han begärde – en
blick ...
Mina pulsar flögo, mitt hjerta slog med ökad takt;
jag kände en hittills främmande sällhet genombäfva
mig; jag var då icke allenast en gång observerad,
också jag, utan äfven älskad – och af hvem? utaf
en af de första kavaljererna inom la haute volé, som
haft tillfälle att välja bland tusen och ändå väntat,
tills han fick se mig ...
O, jag var så öfverlycklig! jag ville taga hela
verlden i famn – jag ville tusen gånger säga mamma,
Aurora och alla huru de misskänt den ädling, som för
min skull icke ens fruktade döden – ty, hade han ej
sagt att om jag komme att tillhöra en annan, skulle
han störta sig deri! Sådan skulle en verklig kärlek
vara!
Öfverväldigad af mina nya känslor, var mig några
ögonblicks ensamhet ett behof.
Jag smög mig bort från danssalens hvimmel till ett
litet öfvergifvet kabinett, der den i
taket hängande lampan förmodligen genom ett
luftdrag slocknat. Endast från nästgränsande
rum smög sig dit in en smal ljusstrimma,
som föll på det mörkröda öfverdraget i soffan.
Jag undvek denna plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0192.html
