Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet. Men medgifvas får att han också
tog sin skada igen hemma.
Min mor hade ofta med öm oro anmärkt den höga
temperaturen i ryttmästarens känslor, fruktande att
när denna en gång fölle, Aurora derigenom skulle
blifva olycklig.
"Det har ingen fara, mamma", svarade då Aurora med
ungdomligt öfvermod, "jag skall nog veta att alltjemt
hålla honom fängslad."
"För tid och evighet" stod der graveradt i deras
förlofningsringar och dessa ord hviskade han också
ständigt i hennes öra.
Men för öfrigt ville visst icke ryttmästaren, oaktadt
sin brinnande kärlek, afundsjukt dölja sin skatt
för verlden; tvärtom var han öfverlycklig när man
beundrade hans sköna fästmö, och jag tror han skulle
haft lust att offentligt exponera henne, endast han
dessemellan ostörd fått sola sig i hennes blickar
och småleenden.
Min mor var icke riktigt belåten äfven med denna sida
i ryttmästarens karakter, som för resten var välkänd;
"men", brukade Aurora stundom säga när vi systrar
samtalade i ämnet: "när är väl en mor belåten, när
finner hon barnens framtid nog tryggad?"
Som militär var emellertid ryttmästaren högt aktad
af både befäl och kamrater, och således fick man
väl öfverse med hans lilla fåfänga och hans stora
"kärlek".
Valsen slutade och trött och varm sjönk jag ned i
en chais-long, under det Bertram intill densamma
drog en stol, skämtande öfver min morgondags-kostym,
den han påstod sig hafva utgissat.
"Du skall bestämdt uppträda som dagslända", menade
han, "ty du har tycke med ett sådant der lätt och
luftigt väsende."
"Det der, herr riddare, stöter på oartighet, påstod
jag, och låtsade blifva förnärmad; att likna mig vid
ett af dessa flygtiga djur, hvars skönhet, ja, hvars
lif varar blott en dag, och dessutom – att likna en
flicka vid ett djur ... misslyckadt, Rinaldo! (detta
var Bertrams vanliga "vedernamn" inom slägten).
"Misstydt, sköna kusin!" påstod Bertram. "Hvilken
flicka, vore hon än så anspråksfull, skulle väl blifva
stött öfver att liknas vid till exempel en dufva,
en gazell eller något ditåt, och hvad angår den korta
varaktigheten af en dagsländas lif och skönhet, tillät
jag mig blott att på österländskt sätt begagna mig
af en bild: hvad är väl hela lifvet annat än en dag,
klar när kärlekens sol lyser deröfver – mulen när
enslighetens tunga moln betäcka dess himmel ..."
De sista meningarne hviskade han med så egen tonvigt
att jag ej kom mig för att svara. Mina blickar
hvilade sänkta på den bruna klädning – syster till
stjernan – jag den aftonen bar, och jag lekte brydd
med den solfjeder min riddare vikit åt mig af ett
tidningsblad.
I detsamma inkom betjenten med posten.
Min far, som annars brukade mottaga den, var
borta sedan en vecka tillbaka i affärer, hvarför
betjenten frambar posten till min mor, som yttrade
sin ledsnad öfver att ej få bref från min far i dag,
hvilket hon säkert väntat.
Till ryttmästaren fanns deremot bref, men stilen
tillhörde en af hans kamrater, hvarför ryttmästaren,
som ej hade råd att försumma de dyrbara ögonblicken,
uppsköt att läsa det, tills han kommit på sitt rum.
För resten funnos blott tidningar, dem Bertram
erbjöd sig att läsa, sedan vi alla gjort hvad
vi kunnat för att lugna min mor, som sade sig
plågas af dystra aningar och en oförklarlig oro.
Jag minns att Bertram bland annat läste
om en rik grosshandlare någonstädes, som gjort
konkurs och plötsligt försatt sin familj i det
djupaste elände, hvilket så gripit honom att
han ej uthärdat lifvets börda, utan sjelf
förkortat det, hvarefter den tilltänkta mågen
i familjen, en fattig, men högättad löjtnant, fegt
dragit sig tillbaka, fruktande förbindelsen med
en olycklig och vanärad familj. Jag minns också
att ryttmästaren uttryckte det djupaste förakt öfver
en sådan handling och sade sig aldrig kunna begripa
huru en man af ära kunde handla på det sättet.
"Komme hvad som komma vill", utbrast han varmt, i
det hans blick sökte och fann Auroras, "en älskares
valspråk bör alltid vara: "för tid och evighet."
"Du sitter så tyst, Bertram", sade Aurora; "gillar
du ej Selldows åsigt af saken och skulle du ej handla
på samma sätt."
"Jag hoppas det", svarade Bertram allvarligt, "men
man skall aldrig lofva och bedyra någonting i förväg;
menniskan är svag."
"Hvilken ömklig filosofi!" bestraffade ryttmästaren
stolt. "Det är väl att du ej har någon fästmö, som
hör dina åsigter."
"Jag skall", yttrade Bertram, "om jag någonsin får en,
göra till min första regel att aldrig i hennes ögon
vilja synas bättre än jag är. Hon skall alltid kunna
förlita sig på mitt redliga uppsåt, men jag vill icke
att hon skall tro mig ofelbar, och jag vidblifver
att menniskan är svag."
"Gudbevars!" medgaf ryttmästaren vårdslöst, "jag vill
visst icke bestrida en öfvertygelse, som troligen
grundar sig på erfarenhet, men för min del skulle
jag anse mig olycklig, den stund min fästmö icke hade
ett obegränsadt förtroende till mina ord."
"Ja, det må jag säga", inblandade sig helt harmset
tant Brite-Sophie, "en man – ett ord. Jag vet icke
hvad som kommer åt Bertram, att han ens kan yttra
sådana tankar."
"Jag märker", yttrade Bertram, som nu återfått sitt glada
lynne, "att jag råkat midt in i ett fiendtligt läger;
jag är kringränd på alla håll, men som en tapper
hjelte låter jag förr nedhugga mig "till sista
man" än jag gifver mig. Fins här då ingen barmhertig
varelse som vill blifva min bundsförvandt? På dig,
Aurora, är väl ej värdt att tänka, du kommer i stället
med hjelptrupper åt din ryttmästare, tant förmodar
jag är neutral; men du, lilla kusin Frida, skall du
också hjelpa till att nedsabla mig?"
"Utan skonsamhet!" förklarade jag, som känt ett visst
obehag under denna lilla tvist, och som hade väntat
helt andra åsigter af den lefnadsglade, trofaste
Bertram.
Då möttes jag af hans blick, som var både sorgsen
och varm, men han svarade mig ej.
"Ensam skall du icke stå i striden, käre Rinaldo",
sade min mor mildt, "och om du ej föraktar att till
allierad hafva en gammal tant, så vill jag säga dig
att jag, för min del, sätter mera tro till den som
lofvar mindre, än den som lofvar allt. Du har dessutom
aldrig försvarat den der löjtnantens handlingssätt,
du har blott icke fördömt detsamma".
"En bättre allierad än den visa erfarenheten kan ingen
önska sig", utbrast Bertram och kysste aktningsfullt
min mors hand, samt yttrade derefter muntert: "likt
von Selldow förklarar jag: komme hvad som komma vill,
jag tänker strida, nu för tid och evighet."
Då vi om aftonen skildes åt, hade ryttmästaren så när
ej hittat sitt bref; det hade fallit ned på mattan
och kommit under min mors pall.
"Om han också aldrig hittat det", mumlade Rinaldo som
icke rätt kunde med Selldow, "så hade väl förlusten
ej varit så synnerligen stor; de der herrarnes
korrespondens lär icke vara så riksvigtig."
Ack, hur Bertram den gången misstog sig! Detta bref
innehöll en dödsdom öfver hela vår familj.
Denna afton var den sista lyckliga i mitt hem och
då Bertram tog godnatt af mig, hviskade han sakta i
det han tryckte min hand: "du misskänner mig, Frida,
men ändå är du mig så kär! Kanske skall du dock en
gång tänka annorlunda – nu godnatt! Måtte alla goda
englar vaka öfver din hvila!"
Bertrams bön måtte blifvit hörd, ty jag sof länge
och godt. När jag ändtligen följande morgon kom ned,
möttes jag af Aurora, som, blek och förstörd, kom
ifrån min mors sängkammare ...
Det var en förfärlig dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
