Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXI. Slaget vid Falköping. Th. - Ett litet misstag. (Skizz från Köpenhamn.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förr än han kufvat upproret samt eröfrat Danmark och
Norge. Margareta, långt ifrån öfvermodig, besvarade
icke detta skryt annorlunda, än att hon sjelf drog
sig tillbaka och i spetsen för de för henne stridande
Svenskarne, i hvilkas leder talrika Danskar funnos,
satte Erik Wase, hvilken personligen hade största
anledning till missnöje med Albrecht, emedan en
af den sistnämdes gunstlingar, en Tysk rofriddare,
Bernhard Långe, hade på konungens anstiftan bortfört
herr Eriks dotter, jungfru Elisif, från Riseberga
kloster, blifvit anledning till jungfruns död och
nu af Albrecht skyddades mot den uppretade faderns
hämd. I Vestergötland inbröt drottningens här,
anförd af Svensken Erik Wase, Dansken Ivar Lykke och
Norrmannen Henrik Parou. Hela hennes styrka uppgifves
till 10,000 man.
Den förenade Svensk-Dansk-Norska hären började
fälttåget med belägrandet af nyckeln till
Vestergötland, det fasta Axevall; men belägringen
måste upphäfvas, emedan Albrecht nalkades. Han kom
från Jönköpingstrakten med sin Tyska riddarhär,
och Margaretas skaror beslöto att möta honom på
vägen. Den förenade hären passerade Falköpings
stad och stannade ungefär en mil österut derifrån,
vid Leaby. Här leder nu, likasom då, allmänna vägen
öfver en bäck, hvilken bildar en lång och smal, men
vår och höst nästan otillgänglig mosse, som slutar en
mil derifrån med de vid byn Åsled nedanför Ålleberg
belägna s. k. Nyckelängarne, nu till större delen
uppodlade, men gräsbevuxna ännu i slutet af förra
århundradet. Den 24 Februari 1389 hade konung Albrecht
med 18,000 man intagit en ställning i denna trakt,
lyckats kasta öfver ända de förenades förposter vid
Leaby-bron och redde sig nu till hufvudslaget. Med
sina höfdingar höll han krigsråd och förelade dem
den frågan, om man icke borde öfvervada den redan
nämda mossen vid Årebro, det enda deröfver befintliga
vadstället, mellan Leaby och Åsled, samt angripa de
förenade i venstra flanken. Hans gamla höfdingar,
deribland en Svensk, Tyke Olofsson, rådde honom
att afvakta fiendens anfall eller också kringgå
mossen på en omväg, emedan hans trupper här icke
kunde utvecklas och, om han också vunne slaget, han
skulle blifva beröfvad frukterna deraf, emedan det
skulle vara omöjligt att förfölja fienden. Förlorades
återigen slaget, så hade Albrecht sjelf afskurit sig
all möjlighet
att undkomma. »Ej vilja vi strida med Dansken i dag»,
berättas Tyke hafva slutat sitt tal, »det kommer oss
icke till fromma». Men mot det kloka rådet af den
åldrige höfdingen uppträdde med häftighet Tysken Gert
Snackenburg och rådde Albrecht att genast angripa;
hans stora här och dennas mod skulle förskaffa honom
en lätt seger. Och Gerts råd blef antaget. Albrecht
slog honom på stället till riddare och lemnade
honom att med 60 ryttare försvara Leaby-bron, under
det han sjelf med hären började passera mossen vid
Årebro. Mossen, förmodligen frusen, hade dock icke
så stark is, att denna kunde bära de pansarklädda
ryttarne; dessa nedsjönko deri och angrepos af de
förbundna, hvilka med ringa möda jagat riddar Gert
undan från hans post. Dermed var slaget afgjordt;
Albrecht kunde, innesluten i en trakt, genomskuren
af mossar, der häst och ryttare sjönko ned, icke
göra något motstånd, icke heller fly undan. Omgifven
af fiender, åt hvilka han måste gifva sig fången,
varseblef han den gamle Tyke och ropade förtviflad
till honom: »Gubbe, gubbe, hvarför lydde jag icke
ditt råd!» men nu var det för sent och Sveriges spira
redan vriden ur Albrechts händer.
Samma öde som konung Albrecht delade hans son,
junker Erik, och hans brorson, flera Tyska furstar,
biskop Rudolf i Skara och en stor mängd riddare och
herrar; på de förenades sida saknades blott 8 riddare,
bland dem Henrik Parou och Lyder Kaholt. De fångna
fördes till Bohus, dit drottning Margareta snart
anlände och, som det berättas, lät påsätta Albrecht
den mycket omtalade hättan med nitton alnars släp,
hvilken berättelse dock synes föga trolig, i likhet
med den, att hon lät lägga den fångne konungen i sin
egen säng, bunden till händer och fötter. Slutligen
fördes Albrecht och hans son till Lindholm i Skåne,
der de länge suttu i säkert fängelse.
Som minnen efter den afgörande drabbningen uppgifvas
ännu namnen Segerberget, en del af Hvarfsberget öster
om Åsleds by, höjden Danåsen sydvest om samma by,
Danaholmen och Danadike. Sägnen låter Mösseberg hafva
sitt namn deraf, att Albrecht der aflagt löftet
angående sin mössa, och på Nyckelängarne skall
Margareta hafva tappat sina nycklar. Drottningen
bevistade, som vi veta, emellertid icke striden.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
