Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smugglarens hämd. Ett nattstycke från skärgården af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke nog med att i spiseln flammar en väldig brasa,
i det ena fönstret brinna äfven en hop stora vaxljus,
åt hvilka litet emellan egnas en sorgfällig vård.
Vi nämde att rummet hade en enda invånare och denna
är väl värd att tagas i närmare betraktande.
Det är en äldre man, som mäter golfvet med stora steg.
Han är ovanligt reslig och kraftfullt bygd, det höga
hvälfda bröstet och de sällsynt breda axlarne förråda
en föga vanlig kroppsstyrka.
De öfver bröstet korslagda armarne, häftigheten i alla
hans rörelser och den dystra eld, som brinner i hans
mot golfvet sänkta blickar, allt detta tyckes utvisa
en upprörd, sorgsen eller vredgad sinnesstämning.
Öfver hans höga breda panna böljar ett ymnigt
gråsprängdt hår, som vid hans hastiga gång stundom
nedfaller framför ansigtet, hvarifrån han med en
otålig rörelse kastar det åt sidan.
Stundom stadnar han för att friska upp elden i
spiseln, putsa ljusen eller mellan dessa söka kasta
en spejande blick genom höstqvällens mörker utåt
det stormande hafvet; men han ser intet och vänder
sig för hvarje gång ifrån fönstret med ett utrop af
otålighet.
Det ligger något hemskt och dystert i åsynen af denna
rastlöse vandrare med de brinnande blickarne och de
feberaktigt häftiga rörelserna.
Är han ett rof för en förtviflansfull ånger eller
af hvad slag är den lidelse, som så mäktat uppröra
denna reslige kraftfulle man, med de af ständiga
strider mot stormar och böljor stålsatta nerverna? –
Fortsättningen af vår berättelse skall gifva svaret
på frågan.
Dörren till rummet öppnades helt sakta och in trädde
en ung flicka.
Vid hennes åsyn stadnade ändtligen den orolige
vandraren och fästade på henne en genomträngande
blick.
Den unga flickan var vacker och hon skulle varit
verkligt skön, om ej rosorna hade bleknat på hennes
kinder och hennes stora blå ögon ägt denna matta
glans, som en genomvakad natt alltid gifver dem.
Det syntes att hon tärdes af någon tyst sorg, som
hotade att låta denna veka blomma vissna i förtid.
»Du har kallat mig, fader,» yttrade hon och höjde
med ett uttryck af rädsla sina sänkta ögon.
Den gamle mannen förblef tyst och fortfor blott att
stadigt betrakta henne.
Efter en stund utbrast han dock med en röst,
som förrådde en med möda undertryckt vrede:
»Svanskärets ros har förlorat mycket af sin
fägring. Annorlunda var det den tiden, då nejdens
ynglingar hvarje söndagsqväll skyndade hit,
lystne efter en sväng med »skön Anna».
Nu undviker man min boning. Friden har flytt
derifrån och en tung förbannelse hvilar deröfver.
Kommer jag till fiskläget, så begapar man mig såsom
ett underdjur och hviskar: »Stackars Stor-Jan!»
»Vet du hvad det går för rykten i nejden?»
»Huru skulle jag veta det, fader, då du förbjudit
mig att lemna vår boning?»
»Min heder är prisgifven åt den sämste tiggares tunga.
Trasungarne derborta på fiskläget hafva af sina
mödrar lärt att peka fingret åt mig.
Man kallar min dotter ...» Han trädde den unga
flickan ett steg närmare, fattade hennes arm
och fortfor med sänkt röst ... »en sköka.»
»Fader!» utropade den unga flickan och nedsjönk på
knä, utbristande i en våldsam gråt.
»Först i dag har detta rykte nått mitt öra.
Jag kom i tvist med Erik Hansson och han rådde mig
att kröka ryggen litet under bördan af min dotters
vanära. Jag sade honom att han ljög och slog den
storprataren till marken.
Icke fruktar jag honom, men det grämer mig, att
vi nu skola vara dödsfiender, i stället för att du
kunnat vara gift med hans, den rikaste strandbons,
son, om du ej sjelf förspillt din lycka.
Säg mig blott, att det är ett lögnaktigt, nedrigt
förtal och jag skall krossa dem, den ene efter den
andre, dessa fega baktalare.»
Anna svarade ej.
Hon förblef i sin knäböjande ställning och gömde
ansigtet i sina händer, alltjemt sakta snyftande.
»Huru? – Du tiger,» återtog Stor-Jan eller Jan
Halvorssen. »De skulle då hafva talat sanning. –
Säg, flicka, är det så?»
»Förlåt mig, fader,» bad den beklagansvärda flickan
och höjde sina händer mot den vredgade gubben.
»Förlåtelse!» utbrast Stor-Jan. "Nej, min förbannelse
gifver jag dig. – Du har höljt mitt hederliga namn med
skam och vanära. Jag måste af blygsel sänka mitt gråa
hufvud för den uslaste landstrykare. – Förbannad vare
också han den uslingen, som stulit min dotters heder,
till tack för den vänskap han njutit i mitt hus!
Men jag skall veta att hämnas. Min stolta
jaktlöjtnant, ni skall snart finna en värdig lön för
edra ridderliga bedrifter.
Gå nu upp på din kammare, Anna, och kläd dig i din
helgdagsdrägt. I natt skall du blifva förenad med
jaktlöjtnanten.»
Anna blickade vid dessa ord förundrad på den stränge
fadern, men, van att blindt lyda, sänkte hon åter
hufvudet och lemnade rummet.
Så snart han ånyo blifvit ensam återtog Stor-Jan sin
oroliga vandring.
Gnuggande händerna, medan hans läppar drogo sig till
ett småleende, mumlade han halfhögt:
»Det skall blifva ett präktigt bröllop! Ett ståtligt
brudpar, ett gemak af silfver och kristall och så
granna bröllopsgäster sedan. Men äktenskapet skall
icke blifva långvarigt. Ha, ha.»
Det hånfulla skrattet och gestaltens hela hållning
antydde något hemskt, orubbligt beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
