Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smugglarens hämd. Ett nattstycke från skärgården af Axel S-g. - Skokloster. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lif man traktade efter? Nej, ty hvarföre skulle då
Anna vara med?
Den unga flickans närvaro skänkte löjtnanten omedvetet
ett visst lugn, ehuru Stor-Jans mystiska ord icke
desto mindre fortforo att ingifva honom en obestämd
fasa.
Vid åsynen af sin älskare störtade Anna genast fram
till honom och omslöt honom med sina armar, liksom
för att skydda honom mot någon fara.
Deras omfamning blef dock kort.
I nästa ögonblick närmade sig Stor-Jan dem ånyo och
till svar på Annas upprepade bön om förlåtelse svarade
han med sträng röst:
»Min förbannelse har jag ju gifvit er och jag
gifver er den ännu en gång, såsom en passande
välsignelse. Seså, herre, bered er nu till döden.»
Med dessa ord ryckte han sin dotter ur Falks armar
och gaf Erik och Anders en vink att närma sig.
Inom kort var jaktlöjtnanten öfvermannad och de tre
männen började nu att binda honom till händer och
fötter.
Nästan förlamad af fasa vacklade den stackars Anna
till masten, som hon krampaktigt omslöt med sina
armar, för att icke falla.
En flammande blixt upplyste i detta ögonblick
»Tärnan» och den besynnerliga gruppen på dess däck.
Den unga flickan, som i det starka skenet från blixten
syntes stråla af en rörande skönhet, betraktade med
stirrande blickar männens hemska arbete.
Jaktlöjtnantens förtviflade motstånd mot den tredubbla
öfvermakten hade brutit hans krafter; orörlig och utan
att förändra ett drag lät han mördarne, som liknade
onda andar, sysselsatta med att martera en stackars
fördömd, fullborda sin djefvulska plan. Men en mindre
jernfast natur än Stor-Jans skulle hafva känt sig gripen
af den glödande elden i hans offers blick.
Smugglaren kände dock intet medlidande; det var
tvärtom med en viss tillfredsställelse han efter
tilldragandet af den sista knuten utbrast:
»Seså, nu är det tid på att bruden blir enka och min
vanära hämnad.»
Med dessa ord grepo han och Erik den bundne och
slungade honom ned i det mörka djupet.
Ett vildt ursinnigt skri undslapp jaktlöjtnantens
läppar, i det ögonblick han sjönk i de skummande
vågorna.
Vid ljudet af detta skri spratt Anna upp, liksom ur en dvala.
Blixtsnabbt ilade hon fram till relingen med ropet:
»Min Wilhelm!» och innan hennes fader hunnit förekomma
det, hade den arma flickan störtat sig i hafvet efter
sin älskare.
Den förening, hvarom den gamle smugglaren hånfullt
talat, hade således blifvit en verklighet i döden.
Liksom stelnad af skräck, stirrade Stor-Jan blott på
det ställe der vågorna slutit sig öfver »Svanskärets
ros».
Denna tilldragelse hade djupt gripit gubben. Om
han inför sin dotters ögon velat hämnas på hennes
förförare, hade han likväl ej beräknat denna hämdens
förfärliga följd. Hans mest älskade barns död hade
krossat all hans kraft.
Hatten hade en stormil slitit af hans hufvud och med
de gråa lockarne fladdrande för vinden, obekymrad om
det tilltagande regnet och den allt hårdare mullrande
åskan förblef han så stående med utsträckta armar
och skälfvande knän.
Plötsligt delade sig det mörka molnet och ur dess
öppnade sköte ljungade ned en klar blixt, som lik
ett svärdshugg träffade den gamle smugglarens hjessa
och fällde honom död till däcket.
Gripne af fasa sjönko hans båda medbrottslingar
ofrivilligt ned på sina knän inför denna mäktiga hand,
som krossat den förmätne ingriparen i skipandet
af Guds rättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
