- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
202

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smugglarens hämd. Ett nattstycke från skärgården af Axel S-g. - Skokloster. Th.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


lif man traktade efter? Nej, ty hvarföre skulle då
Anna vara med?

Den unga flickans närvaro skänkte löjtnanten omedvetet
ett visst lugn, ehuru Stor-Jans mystiska ord icke
desto mindre fortforo att ingifva honom en obestämd
fasa.

Vid åsynen af sin älskare störtade Anna genast fram
till honom och omslöt honom med sina armar, liksom
för att skydda honom mot någon fara.

Deras omfamning blef dock kort.

I nästa ögonblick närmade sig Stor-Jan dem ånyo och
till svar på Annas upprepade bön om förlåtelse svarade
han med sträng röst:

»Min förbannelse har jag ju gifvit er och jag
gifver er den ännu en gång, såsom en passande
välsignelse. Seså, herre, bered er nu till döden.»

Med dessa ord ryckte han sin dotter ur Falks armar
och gaf Erik och Anders en vink att närma sig.

Inom kort var jaktlöjtnanten öfvermannad och de tre
männen började nu att binda honom till händer och
fötter.

Nästan förlamad af fasa vacklade den stackars Anna
till masten, som hon krampaktigt omslöt med sina
armar, för att icke falla.

En flammande blixt upplyste i detta ögonblick
»Tärnan» och den besynnerliga gruppen på dess däck.

Den unga flickan, som i det starka skenet från blixten
syntes stråla af en rörande skönhet, betraktade med
stirrande blickar männens hemska arbete.

Jaktlöjtnantens förtviflade motstånd mot den tredubbla
öfvermakten hade brutit hans krafter; orörlig och utan
att förändra ett drag lät han mördarne, som liknade
onda andar, sysselsatta med att martera en stackars
fördömd, fullborda sin djefvulska plan. Men en mindre
jernfast natur än Stor-Jans skulle hafva känt sig gripen
af den glödande elden i hans offers blick.

Smugglaren kände dock intet medlidande; det var
tvärtom med en viss tillfredsställelse han efter
tilldragandet af den sista knuten utbrast:

»Seså, nu är det tid på att bruden blir enka och min
vanära hämnad.»

Med dessa ord grepo han och Erik den bundne och
slungade honom ned i det mörka djupet.

Ett vildt ursinnigt skri undslapp jaktlöjtnantens
läppar, i det ögonblick han sjönk i de skummande
vågorna.

Vid ljudet af detta skri spratt Anna upp, liksom ur en dvala.

Blixtsnabbt ilade hon fram till relingen med ropet:
»Min Wilhelm!» och innan hennes fader hunnit förekomma
det, hade den arma flickan störtat sig i hafvet efter
sin älskare.

Den förening, hvarom den gamle smugglaren hånfullt
talat, hade således blifvit en verklighet i döden.

Liksom stelnad af skräck, stirrade Stor-Jan blott på
det ställe der vågorna slutit sig öfver »Svanskärets
ros».

Denna tilldragelse hade djupt gripit gubben. Om
han inför sin dotters ögon velat hämnas på hennes
förförare, hade han likväl ej beräknat denna hämdens
förfärliga följd. Hans mest älskade barns död hade
krossat all hans kraft.

Hatten hade en stormil slitit af hans hufvud och med
de gråa lockarne fladdrande för vinden, obekymrad om
det tilltagande regnet och den allt hårdare mullrande
åskan förblef han så stående med utsträckta armar
och skälfvande knän.

Plötsligt delade sig det mörka molnet och ur dess
öppnade sköte ljungade ned en klar blixt, som lik
ett svärdshugg träffade den gamle smugglarens hjessa
och fällde honom död till däcket.

Gripne af fasa sjönko hans båda medbrottslingar
ofrivilligt ned på sina knän inför denna mäktiga hand,
som krossat den förmätne ingriparen i skipandet
af Guds rättvisa.

*


Skokloster.



Bland de talrika borgar och slott, hvilka under
Sveriges stormaktstid af dess segrande fältherrar
uppfördes för krigsbyte, vunnet i Polen och
Tyskland, intager det vid Skofjärden, utmed segelleden
mellan Stockholm och Upsala, belägna Skokloster ett
utmärkt rum.

Invid den höjd, der det n. v. slottet Skokloster
lyfter sina fyra tornspiror mot himmelen och genom
spegelblanka fönsterrader blickar ut öfver fjärden,
låg redan i slutet af tolfte århundradet en borg,
efter den tidens sed timrad af trä och omgifven med
en ringmur af väldig gråsten samt tillhörande
det mäktiga Folkungahuset, hvilket redan nu börjat
med Blot-Svens afkomlingar ryckas om spiran öfver
Sverige. Knut Långe af nämda hus, en tid motkonung
mot den sista Blot-Svens-ättlingen, den haltande
och läspande Erik XI, anlade på denna sin
gård ett svartbrödrakloster, i hvars kyrka han
efter egen önskan fick sin sista hvilostad. Här
begrofs äfven hans bror, Holmgeir, fallen för
bilan såsom upprorsman, men efter döden ansedd som
helgon. I klostret begrofs, utom andra herrar af
Folkungaätt, äfven junker Carl Ulfsson, sonen af
Ulf Fasi och Birger Jarls medtäflare om jarladömet,
Waldemars om konungatronen. Under tidernas lopp måste
svartbröderna i Sko vika för nunnor, sannolikt
sedan klostret, förstördt af eldsvåda år 1297, af
Uplandslagmannen Birger Pedersson, fadern till den
heliga Birgitta, blifvit återuppbygdt på den plats,
der det nuvarande slottet står. Genom talrika gåfvor
och skänker snart ett bland de förnämsta och rikaste
kloster i Sverige, fortfor Skokloster att blomstra
under sina myndiga abbedissor, af hvilka mellan 1255
och 1520 uppräknas icke färre än 18, deribland en
Namnlös, Anonyma, hvars verkliga namn ingen förmått
utgrunda, och hvilken sannolikt i verlden varit
någon af olyckan och lidandet förföljd förnäm dam,
som slutligen sökt sig en fristad och en graf bland
Kristi brudar. I tvåhundra år hade klostret i Sko
stått på sin kulle vid Mälarstranden, rikt, högaktadt
och ansedt samt spridande välsignelse omkring
sig, – den i socknarne omkring högt uppdrifna
trädgårdsskötseln härleder sig från klostret, –
då det åter blef ett offer för lågorna. Fruarne i
Sko gjorde visserligen allt, för att åter få sitt
kloster i det gamla skicket; men tiderna voro nu
förändrade. Landets store behöfde sina penningar
sjelfva, tvifvelsmål om klosterlifvets helighet
hade redan börjat uppstå, och de oroliga tider,
som nu följde, lade oöfvervinnerliga hinder
i vägen mot klostrets återställande till dess
fordna glans. Blef så Gustaf Wasa, ärkekättaren,
Sveriges konung och upphäfde genom Westerås Recess
alla kloster i landet, hvilkas öde äfven Sko fick
dela. Man har ännu qvar ett bref till abbedissan
Ingegerd från den stränge konungen, som i skarpa
ordalag lexar upp den heliga frun, för det denna
låtit ikläda konungens döende fränka, Öllegård Brahe,
klosterdrägten, hvilken konung Gustaf icke ansåg
heligare, fastmer mindre helig än någon annan. De
ännu qvarlefvande fruarne i Sko gjorde sig visserligen
glada förhoppningar om konung Johan III:s katolska nit;
men om konungen älskade katolicismen, älskade han
också byggnadskonsten, och stenen efter det afbrända
klostret fördes till Stockholms slott i stället för
att användas till en ny klosterbyggnad. Godset Sko
skänkte deremot Johan åt sin syster Sophia. Från henne
öfvergick det såsom en förläning från konung Carl IX
till Christopher Some, som, förut en tapper krigare
och en ärans man, satte en outplånlig fläck på sin
ridderliga sköld genom det förrädiska uppgifvandet
af Kalmar slott åt den Danske Christian IV. Af konung
Gustaf Adolf förlänades slutligen Skoklosters gods åt
fältmarskalken Herman Wrangel, och från dennes son
med Margareta Grip, som på mödernet var beslägtad med
gamle kung Gösta sjelf, riksfältherren Carl Gustaf
Wrangel, räknar Skokloster sina nya anor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free