Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett besök i Roms Katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett besök i Roms Katakomber.
Den 23 November 1862 var en af de regnigaste dagar,
som gått upp öfver det gamla Rom, likväl gällde det,
trots smuts och väta, att våga sig ut i Campagnan,
ty i S:t Callistos katakomber skulle på den dagen, till minne
af den heliga Cæcilia, hvars graf dyrkas der i den helige
Urbans kapell, hållas gudstjenst. Denna fest lockar resande och
infödda i annars ovanlig mängd ut på Via Appia och jag slöt
mig till den mera nyfikna än andäktiga vallfarten så mycket
heldre, som Cavaliere de Rossi, den berömde upptäckaren af
denna de dödas verld, till hvilken jag ifrån högre ort var
rekommenderad, för denna dag hade lofvat att ledsaga mig
genom denna sällsamma graflabyrint. Katakomben ligger
närmare en miglia utom Porta S:t Sebastiano. Vägen dit går
förbi de väldigaste qvarlefvor af en bortdöd storartad förfluten
tid; såsom öfverallt i Rom, vandra vi äfven här på de dödas
spår, och den ödsliga, tysta Campagnan, förr skådeplatsen för
det rikaste och mest blomstrande lif i verlden, nu ett sumpigt
osundt fält, bär i sin stilla, sublima sorg, som ingen annan
ort, all jordens förgängelses stämpel; grafvårdar uppå, grafvar
inunder.
Till dessa underjordiska grafvar höra katakomberna, som
vi i dag besöka. Ifrån en enkel köksträdgård för en nybyggd
trädtrappa ned i denna de dödas stad och nu befinna vi oss
i en verld af grafställen, som med sina dystra öppningar se
oss sorgset till mötes. I dag var det lif och rörelse der nere,
ett brokigt sällskap trängde sig fram igenom gångarne, i den
helige Urbans grafkammare lästes messa, ett altare var
uppfördt i det smala rummet, och den heliga Cæcilias lilla graf,
i hvilken hennes lik skall hafva anträffats i samma läge som
Madernos’ rörande staty har förevigat henne, var på det
skönaste sätt smyckad med blommor och upplyst med lampor,
liksom grafven af en älskad anhörig, hvilken i går af döden
från oss bortrycktes. Det varade ej länge, innan jag fann
Cavaliere de Rossi, som visserligen i dag togs i anspråk af
den då just närvarande kronprinsen och kronprinsessan af
Preussen och prinsen af Wales; men, så länge hans tid tillät
honom det, förde mig genom de hufvudsakligaste grafkamrar
och gångar och förklarade för mig byggnad och konstruktion,
äfvensom målningarnes innehåll. Vid hans kunniga hand vilja
äfven vi företaga en kort vandring genom detta likområde.
Allvarsam och entonig är vägen, tätt mörker omgifver
oss, en fuktig, gifttung luft låter lampor och vaxljus brinna
endast dystert, och under sommarmånaderna, när Malarian för
de förderfliga feberdunsterna öfver Campagnan, vore ett besök
i dessa orter knappast rådligt. Långa, smala gångar sträcka
sig än högt med spår till hvalf, än lågt så att man ej kan
gå rak. Marken är ojemn, förande än uppåt, än nedåt, nya
gångar genomkorsa de första och föra afsides. Stigande uppför
grofva trappor kommer man till ett högre galleri, som är
gräft som ett schakt och derifrån till ett ännu högre, så att
ofta tre våningar ligga öfver hvarandra. Sidoväggarne öppna
sig här och der till små ingångar, som föra till ett så kalladt
Cubiculum, ett grafkapell oftast af fyrkantig, men ibland
åttkantig, äfven rund figur. Än ligga flera sådana bredvid
hvarandra och stå i förbindelse med hvarandra genom ingångar,
än ligga de öfver hvarandra, än äro två vid gången midtemot
hvarandra liggande förenade till ett, genom hvilket då gången
för igenom, som vi till exempel se det på vår afbildning, som
föreställer ett kapell i S:t Agnes’ katakomb, i hvilken man
kan skönja de råa formerna af en centralbyggnad. I
allmänhet är arkitekturen i dessa tysta, de dödas gator enkel
och rå, just som dödgräfvarens spade och yxa kunde skapa
dem. Endast de omnämde grafkamrarne äro utmärkta
genom takets hvälfning och pelarprydnader. Hela anläggningen
gör ett intryck, som vore den förr gräfd i hast, än
arbetad med lugn flit. Man kan se att det var en upprörd och
orolig tid för dem som här nere uppfyllde sin svåra pligt.
På båda sidorna af gångarne sträcka sig i allvarsam
entonighet grafvar vid grafvar, anlagda repositorienaktigt bredvid
och öfver hvarandra; det äro i väggen gräfda öppningar,
precist så långa och breda som menniskokroppen; en marmor- eller
sandstenskifva med en enkel inskrift, oftast namnet med
tillägget »i frid», »i herranom», etc., kanske äfven de groft
inristade figurerna af en fisk, ett palmträd, ett ankare, en
dufva, tillsluta den så kallade hvilostaden, som oftast var
bestämd för en, men ibland äfven för två och flere personer.
En utmärktare graf erhöllo kyrkofurstar och martyrer, äfvensom
sednare de, som för sina penningar köpte rätt dertill.
Deras graf eller Locolus var hvälfd som en nisch i väggen,
marmorskifvan tillslöt här ej grafven från sidan utan
ofvanifrån; ofta kommo i en sådan grafnisch flera lik, som då lades
öfver hvarandra.
Dessa grafnischer eller arcosoli finna vi egentligen i de
omnämda grafkamrarne och kapellerna. Begrafningen i
sarkofager tillhör först en sednare tid. I det murbruk, hvarmed
grafställena murades, finner man små flaskor med nattvardsvin,
som man oriktigt höll för blodflaskor, dessutom ringar, glas
och lampor. Liken sveptes i linne och bredvid dem ställdes
kärl med vällukter, som ännu, då Cavaliere de Rossi fann
dem skola hafva doftat. Det som vid vår vandring framför
allt väcker uppmärksamhet äro de på grafkamrarnes väggar
och tak befintliga målningar och inskrifterna på grafstensskifvorna.
De sednare hafva äfven blifvit urkunderna för ett
alldeles nytt blad i historien om kristendomens första
århundraden.
Ett ord som tusende gånger finnes inristadt på grafstenarne
är ordet »in pace» (i frid). Och denna dödens frid, åt
hvilken dessa orter äro egnade, afspeglar sig i dessa bilder.
Hela orten, på hvilken katakomben befinner sig, hänvisar på
denna frid, denna försoning. I närmaste grannskap befinna
sig judarnes katakomb, ej långt derifrån de hedniska
Columbarierna och Cæcilia Metellas grafvård; på ett litet utrymme
ligga således representanterna för de tre stora verldshistoriska
potenserna, kristendomen, hedendomen och judendomen,
förenade. Huru de än i lifstiden i fortfarande öfvertygelsestrider
sönderslitit hvarandra – döden har bäddat ned dem bredvid
hvarandra. Och det har ej varit blott en tillfällighet. Då
för tiden hade kristendomen varit ännu trognare sin stora
uppgift än ofta sednare, att predika försoning och att äfven vid
motstridande lära ej öfvergifva kärleken till personen. Den
heliga Cæcilia, kanske den älskvärdaste och vördnadsvärdaste
af alla katolska heliga, lät, nästan marterad till döds, ännu
bära sig ifrån sin bostad till Calixti katakomb af innerlig
åstundan att blifva begrafven på detta heliga ställe, men
tillika af längtan, att ej ligga långt ifrån sina hedniska
slägtingar, för hvilka hon ej förnekade tillgifvenheten,
åtminstone ej i dödsstunden. Och så äro ej de figurliga
framställningarne i katakomberna på något vis omgifna af den
stela motsats till den hedniska verlden, som man väl kunde
tro. De hafva ej försmått att uppskatta den värdiga
skönheten och det milda behaget i sina konstverk, som i alla
tider har varit den hedniska verldens skönaste arfvedel. De
första målningarne i katakomberna, i deras grafkamrars tak
och deras arcosoliers nischhvalf, hafva samma känsla af
inspiration, som åt Pompeji väggmålningar förläna ett så oförgängligt
behag: samma omtyckta lätthet i kompositionen, samma
harmoniska rörelse i lederna, ja, till och med, trots obeqvämligheten
vid utförandet af målningen i dessa underjordiska rum
vid konstgjord belysning, densamma andan af fin färgnyancering,
som förtjusar oss vid de pompejiska gestalterna. Först sednare
blef tekniken flyktigare och smaklösare och passion och ifver
måste hos framställningen ersätta det som brast dem i skönhet.
Äfven föremålens val och sättet af deras uppfattning hafva
denna anstrykning. Der fins intet af dessa vedervärdiga
sönderslitnings- och afrättningsscener, hvarmed sednare tider
försökte att föreviga sina martyrer. I dessa förföljelse- och
plågotider smyckade de kristna sina till en del grymt offrade
bröders grafvar heldre med bilder öfver lifvet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0218.html
