Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur bröstfickan en sorts vadderad nattmössa af
svart siden med långa flikar för öronen, tog af
sig kachetten och påsatte detta märkliga plagg,
hvarefter kachetten åter påtrycktes. Sedermera upptog
han ur en annan liten ficka – hans rock var försedd
med en hel mängd sådane – en snusdosa, den han med en
viss njutning några gånger vände mellan fingrarne,
under det han sneglade på mig, som allt fortfarande
låtsade sofva. För större säkerhet skull, vände sig
derefter »rådet» så mycket ifrån mig som möjligt och
uppdrog i näsan en försvarlig pris med en brådska,
som om han stulit både snus och dosa, stoppade
derefter den sednare på sig igen så fort som möjligt
och kastade ännu en granskande blick på mitt ansigte.
Hon sofver, mumlade han, och sjönk tillbaka i
sitt eget hörn, hon sofver som ett lindebarn
... ingen flicka skulle för fyratio år sedan
kunnat det i min närhet! Man blir gammal! suckade
han derefter vemodigt, drog nattmössan och kachetten
till rätta, slöt ögonen och snarkade inom
tio minuter, lemnande mig en efterlängtad frihet,
hvilken jag till en början begagnade sålunda,
att jag räckte ut hufvudet genom fönstret och bad
Ohlsson så småningom öka farten, emedan hofrådet
nu insomnat och man således kunde spara
litet på försigtigheten.
Det här är en liten profbit af vår angenäma färd,
som jag trodde aldrig ville taga slut.
Men ändtligen hade jag den glädjen att upplefva
det ögonblick, då min beställda skjuts höll utanför
den gästgifvaregård, hvarifrån hofrådet skulle
återvända hem. Tusende voro de försigtighetsmått
denne föreskref min raske körsven, en rödkindad
bonddräng, som på allt detta endast hade ett svar:
"ja vars, det ska’ gå som en dans.
Mamsella ska’ nog komma till Oby utan skavank",
tillade han slutligen, då föreskrifterna blefvo allt
för många.
Hopp grålle! ropade han derefter muntert, fattande
tömmarne, och gaf grålle en liten snärt,
som inom några minuter försatte oss utom
hofrådets både synkrets och förmaningar.
Jag kände mig lätt som en fågel sedan jag sluppit
min hedersvakt. Jag satt nu verkligen en gång
på en riktig bondkärra, med en af landsbygdens
raska söner vid min sida. Också behagade mig
hans utseende och okonstlade språk vida mera.
Det förra afhåller jag mig från att beskrifva, men af
det sednare måste jag gifva dig en liten profbit,
så att det ej må förvåna dig allt för mycket,
ifall du sjelf en gång råkar ut för något dylikt.
"Ack Tant!" utbrast jag skrattande, "jag hade
så när sagt: det är icke så väl! Ångbåtar och
jernvägar hafva tagit bort all respoesi; nu
kan man resa kring hela jordens rund i rappet,
utan att påträffa något äfventyr. Jag har kommit
för sent! Men snälla tant! jag undrar just
hvad tants nya riddare kunde hafva att säga?"
"Sicken drummel! var hans första kraftiga utrop,
ska’ du ta’ tömmen med svansen, din attan!"
Grålle klippte, med öronen och lät säga sig,
hvarefter det goda förhållandet mellan
honom och husbonden snart återställdes.
Derefter vände den sednare sitt öppna ansigte mot
mig och sade med en sorts rå beundran:
"Det var fa’lit hva’ mamsella ä’ liten och spä’; också
skutta’ hon upp i kärran så qvickt som en killing;
ja’ tänkte stötta unner, men dä’ va’ en tanke i
onöttan; annat sla’ va’ dä’ i gaur; då skjussa ja’
en börmästerinna ella rådmanska ella hva’ dä’ va’
för en, men förnäm va’ hon som sjelfva di katten,
å hade silkeshatt mä’ fjä’rbuske, som hang ’na långt
ner på ryggen, alldeles som det stora himlatecken
som di kallar för klometen; – husch-i-a mej tocken
madusa! å vi va tre pojkar som stötta’ unner när
hon ste’ opp i kärran, å ändå va’ inte mer om’ at,
än att hon rygga! ..."
"Men att hon åkte med skjuts, hon som var så förnäm,"
undrade jag.
"Ja’, sej dä’!" utropade drängen naivt; "inte
vet ja’; kanske hennas’as eget åkedon gått sönder;
men förskäl[1] ä’ dä på fruntimmer som på kräk, dä’
ä’ säkert som banco; hoppsan grålle! vi hade en ko
i våras, men hon tydde[2] alri ble fet, fastän hon
fick mer än skäli’t va’, men den vi nu har, hon ä’
trinn som en böna, fast hon får inte mer hon. Ska
Mamsella resa sta’ å gifta sej?"
"Nej, minsann", svarade jag leende; "jag har ingen
fästman."
"Dä’ va’ stront!" förklarade min körsven uppriktigt;
"en hjertans kär ä’ dä’ första en ska’ skaffe sej,
när en ä’ ong."
"Men man skall väl först tänka på att kunna försörja
sin käresta, om man är karl", invände jag.
"Ja, dä’ kan va’ för sta’bofolk, som alri’ få nock",
menade drängen, "men vi frågar först en tös:
"vill du ha’ mej", och säger hon då ja, så arbeta
vi för två och hon hjelper till, och sen gör vår
Herre resten. För ä’ bara han me’, så drygnar han
smulorne, å då gör dä’ ingenting om en inte har
så mö’et, för dä’ ä’ som farmora sa’ i verlden:
"bättre å ha en liten, välsignad bit, än ett stort,
förbannadt stycke."
Jag tänkte på hofrådet. Han skulle aldrig lefvande
hafva genomgått en sådan konversation ... han hade
bestämdt bundit resfilten i stället för nattmössan
om öronen, men vid denna tanke var jag glad att han
icke var med, ty då hade jag gått miste om detta för
mig alldeles nya tidsfördrif. Jag fortsatte således
samtalet med en fråga till min körsven huruvida han
hade någon hjertans kär.
"Jo-o, å dä’ en som stöttar ändå!" förklarade han
med ett bredt, men hjertegodt leende.
"Och ni skola väl gifta er snart?"
"Te hösta’ bler dä’, äs vår Herre vill. Hoppsan
grålle! då ska du en gång i ditt lif få äta hafra
... då ska’ du nå’et ondra!"
"Jaså, hon ska’ inte resa sta’ å gifte sej. Hva’
reser hon då ätter?"
"Jag skall bort och blifva lärarinna," upplyste jag.
"Jaså, hon ä’ en tockender guvernants-mamsell,
som ska’ lära små herrskapsbarn konster; di ska’
väl sjonga å spela å tala sånt tungomål som ingen
begriper; ja, ja," fortfor han helt allvarsamt, "dä’
ska väl vara dä’ mä’, men stront ä’ dä’ i alla fall,
för mä’ all sin vishet, så kan di inte om di bler
gifta baka en ärlig kaka, mycke mindre re’ opp[3]
så möcke som ett svin en gång."
Jag kunde ej annat än skratta åt det föga värde han
satte å talangerna.
Vi blefvo icke för thy rätt goda vänner och han bad
att om jag någon gång en annan sommar reste den vägen,
titta in på "Motorpet" – hans och Gretas blifvande
bostad, den vi foro förbi och den han utvisade med
piskskaftet – och jag lofvade det, och så skildes vi
åt, å min sida med verklig saknad; hans lefnadsfriska
filosofi hade mycket roat mig och det var med ett
visst vemod jag lyssnade till hans glada sång, då
han vände hem igen.
Men vet du, liten, jag tyckte mig af den tarflige,
om man så vill – grofve – bonddrängen dock hafva
erhållit den lärdomen, att ej skatta för högt åt
formen, blott anden har friskt lif, och jag har
sedermera allt för ofta funnit att en fin, vacker form
visst icke uteslutande herbergerar en liknande ande –
oftare tvertom ..."
"Ja", utbrast jag, "Gud skall veta, att åtminstone
tants körsven icke var någon hofman!"
"Men deremot kunde han, hvad sådane sällan kunna,
försvarade tant, "tala sanning utan omsvep. Inga
anmärkningar öfver denne min nye riddare, som jag
inbillar mig nu hafva hunnit till värdigheten af
nämdeman! Det fanns godt gry i honom."
"Han var präktig, tant lilla, synnerligast jemförd
med det upptorkade hofrådet. Men äfventyren, tant,
äfventyren?"
"Ja, du, barn lilla! är det icke underligt, att när
man väntar sig som mest, får man som minst!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
