Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till min egen förvåning kom jag utan ett enda
egentligt äfventyr fram till afhämtningsorten. Ty
jag kan ej räkna som äfventyr, att vid hvar
gästgifvaregård en mängd dagdrifvare samlade sig,
lyftade förnumstigt på kärra och kappsäck, synade
hästen från alla sidor, och derefter på ett närgånget
vis betraktade min egen ringa person, samt högt
yttrade sig öfver hvad de funno anmärkningsvärdt,
ofta på ett sätt, som kom mig att bäfva, ty mot
deras språk var min förste körsvens höjden af
finhet. Jag ihågkom då tants varningar, som nu
syntes mig ganska befogade, och önskade mig af allt
hjerta långt derifrån, ty plumphet blir alltid
vedervärdig för hvarje finkänslig qvinnas öra,
aldrahelst om hon från barndomen lärt sig afsky
den under hvad form som helst. Mellan en rå och
en plump menniska finnes en stor skilnad; hos den
förra kan grunden vara oförderfvad och klar, fast
ytan är skroflig; hos den sednare finner man i nio
fall af tio ett angripet hjerta och förskämda seder.
"Ja, jag tror att tant har rätt, och det har alltid
förefallit mig som om en karl, hvilken åt en
qvinna kan säga tvetydigheter, har lika liten
aktning för henne som för sig sjelf.»
"Var säker derom, mitt barn, och träffar du på din
väg någon sådan så fly honom, vore han än
aldrig så qvick, ty hans hjerta är icke rent,
och hvad som i detta, fall – jag menar ovanan att
säga tvetydigheter – är ursäktligt hos en person af
sämre klassen, blir vedervärdigt hos en man med
anspråk på bildning.
Men jag återgår till min berättelse:
Jag hade nu – förstås med åtskilliga uppehåll för
nattqvarter, måltider och sådant – färdats icke
mindre än 17 mil på kärra; min lifligaste aptit i
detta hänseende var alltså stillad, och det var,
om icke just med glädje, dock utan missbelåtenhet
jag vid den sista gästgifvaregården såg en beqväm
sufflett, den jag ansåg bestämd till min
afhämtning, hvilket äfven var fallet. – Med flit
hade jag icke frågat min skjutsbonde om någonting,
rörande stället och personerna, dit jag ämnade mig.
Det roade mig att göra iakttagelser på egen hand.
En kusk i grannt livré spatserade fram och tillbaka
utanför gästgifvaregården.
Då min kärra stannade, kom han fram, lyftade på mössan
och frågade om det var Mamsell Berg, som skulle
till Grankulla.
Jag bejakade frågan.
Han bad då om tillåtelse att få föra mig upp i ett
för min räkning iordningstäldt rum att hvila ut
litet, innan färden till Grankulla företogs.
"Patron är också med, upplyste kusken, men han
har gått bort till häradshöfding S. i tingshuset,
der han väl dröjer en timme eller så. Men han
bad mig fråga hvad mamsell befallde, så skulle
jag ställa om att det blef åtlydt."
Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade ännu
ej ätit middag. Jag tillsade alltså om sådan,
samt begaf mig upp på rummet, der en svällande
soffa väntade mig, hvaruti jag trött sjönk ned,
sedan jag först gjort upp med min sista körsven.
En behaglig halfslummer bemäktigade sig mig.
Jag brydde mig ej om att undra hvarken öfver patron
som "var med", eller patronessan som icke var
det; dels hade jag undrat så mycket förut, och
dels tyckte jag mig tids nog få göra deras bekantskap.
Jag njöt af stunden.
Efter en timmes förlopp väckte mig pigan med orden:
"det är serveradt", hvarefter hon försvann, lemnande
mig frihet att betrakta ett väl dukadt bord, besatt
med allehanda fina rätter, vin icke att förgäta.
Det var en verklig njutning efter de många
bristfälliga middagar, hvarpå min resa varit så rik.
Då jag slutat min angenäma sysselsättning och bordet
var afdukadt, samt en vacker kaffeservis inburen,
helsade mig pigan från patron X. och frågade om han
finge göra mig sin uppvaktning.
Jag svarade naturligtvis att han var välkommen.
Nu var det icke utan att jag kände ganska stark
hjertklappning; klart stod det förflutna med dess
glans, vällefnad och bekymmerslöshet framför mig;
klart äfven det närvarande med dess beroende,
dess pligter och försakelser; det var numera icke
fråga om någon rik och bortskämd fröken Bergenkrona,
som värdigades mottaga ett artigt besök; det var den
anspråkslösa mamsell Frida Berg, för hvilken det icke
gick an att säga nej till ett besök, hvarmed hennes
principal fann för godt att hedra henne.
Tårarne ville komma mig i ögonen vid denna tanke,
men jag tillbakaträngde dem kraftigt, sägande till mig
sjelf: du måste hafva mod att uthärda det öde du sjelf
valt, och hvilket dock är ojemförligt mycket bättre,
än att förbises eller lefva af nådesmulor på den ort,
der du fordom uppbars och firades.
Alltså var jemnvigten inom mig nästan återställd,
då dörren öppnades och den väntade inträdde.
Jag hade föreställt mig en tjock, penningdryg patron
med högburet hufvud och sitt eget jag ständigt
sväfvande på tungan.
Det var i stället en liten, något ålderstigen man
af det mest godmodiga utseende, enkel i klädsel och
vänlig i sätt. Men hvad jag genast observerade,
var något skyggt i hans blick; sitt eget jag såg
han aldrig ut att hafva egnat någon öfverflödig
uppmärksamhet.
"Hjertans välkommen bästa mamsell Berg», utbrast han
vänligt, i det han räckte mig sin hand. «Nu hafva vi
då icke långt till målet! hustru min och flickorna de
helsa så mycket; de, som jag, hoppas och önska att
ej resan må hafva varit allt för besvärlig."
"Visst icke, svarade jag lugnande, men jag är dock
glad att vara vid dess mål i rappet, och att få börja
mina nya pligter."
"Måtte mamsell Berg komma att trifvas hos
oss!" fortsatte gubben lifvad och tackade med en
bugning för den kop kaffe jag serverade honom.
"Åh, svarade jag förtröstansfullt, jag hyser i så
fall godt hopp."
"Jaha, hm! det är så det! men jag tror icke jag
gör orätt om jag till en person som, efter hvad
jag vill önska och förmoda, en längre tid blir
medlem af familjen, förutskickar en och annan liten
underrättelse. Hm!"
Gubben såg mäkta förlägen ut.
"Kanske har min lilla elev något besvärligt
lynne?" förmodade jag helt lugnt.
"Hm! Åhnej; intet att klaga på det. Men se
... hm! hustru min ... hon menar så ofantligt väl
och är god som gull invertes, men humöret är litet
variabelt ... hm! ..."
"Jaså."
"Jaha. Det är genant ibland, för hon förefaller
liksom högmodig, och det stöter många ... hm! –
i synnerhet fremmande. Min mening är egentligen att
bedja mamsell Berg vara så god och icke fästa sig
vid det ... hvar och en har sina svagheter."
"Jag hoppas", svarade jag lugnande, "att kunna kringgå
den der lilla stötestenen."
"Förträffligt, förträffligt!" utropade gubben
förtjust, "kringgå, det är just ordet; det är det
enda möjliga; den erfarenheten har jag gjort i 20 års
tid; jag har gått, med respekt sagdt, för hustru min,
som katten kring het gröt, annars hade det aldrig
blifvit bra, hvilket det Gudskelof nu är. Man behöfver
icke stå under toffeln derför att man passar sin tid,
eller hur?"
Den lille mannen såg helt ängsligt på mig, för att
utforska hvad jag egentligen kunde förmoda, angående
den der toffeln.
"Bevars, visst icke!" var mitt svar, hvilket tycktes
tillfredsställa patron X., som derefter frågade om
jag kände mig nog uthvilad för att vi skulle kunna
fortsätta resan, hvilket jag bejakade, och sålunda
suto vi inom en qvart i vagnen, ilande mot Grankulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
