Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt som vi nalkades dit, märkte jag att herr patron
hade något på hjertat, svårt att komma fram med,
eftersom han icke tycktes skapad till diplomat.
Slutligen kom det, fast jag då ej kunde förstå
hvarför han så länge krusade för att säga det. Han
omtalade nämligen att det var för väl att han träffade
häradshöfding S. hemma, emedan han till honom hade
ett mycket angeläget ärende.
Jag trodde att det egentligen vigtiga var detta
ärende, han skulle säga mig, men – ingalunda! efter
den betan, syntes herr patron helt lätt om hjertat
och yttrade aldrig ett ord vidare i ämnet.
Klockan omkring 9 sågo vi Grankulla herregård på en
gång framstå för våra blickar, hittills bortskymd af
en skogbevuxen höjd.
Det var ett ståtligt hvitt tvåvåningshus, tätt förbi
hvilket flöt en vacker buskbekransad å. Ett par höga
lindar, som växte på gården, gåfvo det en behaglig
skugga. En vacker park vidtog bakom den stora,
väl hållna trädgården och sträckte sig väl en half
fjerdingsväg bort.
Hela egendomens yttre var således i hög grad
behagligt. Återstod att pröfva hur det stod till med
behaget inomhus.
Då vagnen höll utanför trappan, kommo två unga flickor
utspringande; den ena tycktes vara omkring aderton
år och hade ett mildt, behagligt utseende, stora blå
ögon och ett utomordentligt vackert blondt hår. Den
andra var min blifvande elev, en täck, liflig unge,
men för tillfället litet blyg. De helsade oss vänligt
välkomna; den äldsta med ett behag, som genast drog
mig till henne.
Jag fick mig "mina rum" anvisade, ett par täcka, små
kamrar med piano, blommor och fåglar, samt en vacker,
väl fylld bokhylla.
En hygglig jungfru kom upp och erbjöd mig sitt
biträde. Jag gjorde en skyndsam toalett – just den
rutiga klädningen – och var nätt och jemt färdig,
då der kom matbud.
Icke utan en viss bäfvan följde jag jungfrun, som då
vi kommit ned i andra våningens förstuga, öppnade
dörren till ett stort, präktigt möbleradt rum, en
salong med glasdörrar åt trädgården och familjens
vanliga samlingsplats.
Patron X. kom genast med en viss skygg artighet emot
mig och förde mig bort till ett långt, ståtligt
fruntimmer med skarpa drag, som, först då jag var
helt nära henne, reste sig från sin beqväma plats i
emman och gick mig två steg till mötes, under det hon,
plirande på ett sätt, som ville vara ytterst förnämt,
med en hastig blick mönstrade min person, räckte fram
två finger till helsning och yttrade: välkommen i
vår familj, lilla mamsell Berg! jag hoppas resan ej
varit allt för fatiguerande.
Jag svarade med några allmänna ord.
"Kom fram, lilla Celestine!» fortfor hon, vändande
sig till sin yngsta dotter, »kom fram och gör din
kompliment för din "ma bonne". Jag får underrätta
mamsell Berg», sade hon vidare, allt under det
flickan, som nu helsat, stannade och hörde på,
»att jag tror ej det lilla Celestine blir svår att
handleda; hon har ovanliga fattningsgåfvor, ja,
jag kan nästan säga att hon är familjens bel-esprit,
men det är en egenhet hos henne, att hon endast öfver
sig tål en lätt hand. Med stränghet kommer man ej ur
fläcken; hon är så karaktersfast, flickan."
"Jag skulle önska att mamsell Berg företrädesvis
ville forcera henne i fransyskan, hvilket ämne jag
anser för den sanna bildningen. Då man umgås med folk
af ton, är det dessutom nödvändigt att kunna detta
charmanta språk."
Jag tror mig härvidlag kunna uppfylla fru X:s fordran,
svarade jag; i detta språk har jag sedan barndomen
öfvat mig, ty det talades ofta i vår familj.
Men nu plirade patronessan på ett sätt, som kom
mig att tro det jag, mot min vilja, sagt något som
misshagat.
"Det var för agreabelt för vår familj och särskildt
för min lilla Celestine, att mamsells slägt hade den
coutumen», inföll hon tillrättavisande.
Jag begrep nu att om hon, den rika patronessan, ansåg
sig berättigad att tala om "familj", så anstode det
icke mig att använda andra ord än slägt eller hem.
Jag kände att jag rodnade af harm, men jag
beherrskade mig. Icke skulle jag gifva min elev
exempel på hetsighet eller ofördragsamhet. Jag
erinrades dessutom af patronens ofta upprepade,
betydelsefulla: "hm!" om visheten af att kringgå
stötestenarne och vid en blick på äldsta dottern,
hvars kind blossade af blygsel öfver moderns beteende,
fann jag bäst att låtsa om ingenting. Jag skulle för
ingen del velat bedröfva detta älskliga väsende.
Betjentens: "det är serveradt!" kom just i rättan
tid. Soupéen var god. Det märktes på allting, att
man i detta hus ville lefva på stor fot.
Strax efter soupéen skildes vi åt. "Mamsell Berg kan
vara trött och behöfva hvila", förklarade fru X.,
och besvarade med en oändligt beskyddande och nådig
min min afskedshelsning.
Ensam blifven på mitt rum, försjönk jag i djupa tankar
öfver min fransyska skyddspatronessa. Jag anade dagar
af förödmjukelser och pröfningar – och de uteblefvo
icke. Jag vill bekänna för dig, käraste barn, att
min stolthet den qvällen kämpade en het strid och att
jag grät en stund rätt bittert. Klarare än någonsin
framstod i detta ögonblick skilnaden mellan förr och
nu, och jag kände mig helt ensam och olycklig.
Men slutligen försjönk jag i en brinnande bön;
jag hemställde mina öden i dens hand, som är alla
faderlösas skydd, och beslöt fast att kufva mitt
högmod och genom en stilla vänlighet och hjertlig
fördragsamhet afväpna min högdragna patronessa. Och
bönens kraft var nu, som den alltid är och har varit:
förunderlig. Jag kände mig helt lätt om hjertat;
mina tårar upphörde att rinna och jag tyckte mig i
detta ögonblick kunna omfamna den som nyss sårat mig.
Aftonen var vacker.
Ett stilla månljus glittrade öfver åns mörka
vatten. Skuggorna från träden föllo så långa och
hemlighetsfulla; det sorlade så vackert från ett litet
fall, som ån gjorde, icke långt från boningshuset. Ett
mystiskt halfdunkel låg utbredt öfver hela naturen.
Det var mig omöjligt att nu sofva. Deremot kände jag
ett lifligt begär att vandra några slag upp och ned
i trädgården.
Jag kastade en schal om mig och gick ned, utan att
möta någon.
Hur herrligt var icke allting der nere! Jag förekom
mig sjelf helt okroppslig, alldenstund icke ett steg
hördes på de fint sandade gångarne.
Trädgården omslöt huset på trenne sidor. Utanför ena
gafveln stod en lummig syrénhäck, hvilken gick ända
upp mot fönstren, hvilka jag ansåg tillhöra de rum
som beboddes af tjenstepersonalen. Framom syrénhäcken
stod en inbjudande liten soffa, der jag för några
ögonblick slog mig ned, hvarvid jag just hörde ett
fönster öppnas. Det var någon som behöfde svalka.
"Mamsell Berg, mamsell Berg, yttrade harmset en
röst, som jag genast igenkände för att vara min
patronessas, hvad är då hon egentligen för en
märkvärdig person, efter du anser dig böra fjeska
för henne så oändligt? Jag vill säga dig, Gösta –
patronen hette, som jag sedermera fick veta, Göran,
men hade utan krus blifvit omdöpt af sin fru – att
det hade konvenerat dig bättre att som en stadgad
husfar hafva din plats i soffan och vid hennes entré
med värdighet resa dig derur, än springa emot henne
som en betjentpojke."
"Kors, men, min söta du, menniskan, stackarn, skulle
väl hafva någon som presenterade henne för dig,
och då ..."
"Och då kunde hon icke sväfva i ovisshet ett par
minuter? Hon är väl ingen prinsessa heller, och det
är min önskan – märk väl, lilla Gösta, min bestämda
önskan – att ingen fjeskar i onödan. Man skall se sig
för först hur andra göra ... hur förtretligt att
hvarken baron Flax’ eller ryttmästar Hanesköld ha
någon guvernant! Då visste man genast hur man skulle
hålla en sådan; men någonting inom mig säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
