Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.) - Allmännyttigt. - Charad. - Rebus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Stackars liten!» log tant, halft gäckande, halft
allvarsam. Men efter du nu en gång är uppstigen,
är väl bäst att du håller i dig, och för att förjaga
den sorgliga stämning gårdagsstjernan ingifvit oss,
skall jag nu midt på ljusa dagen afhandla en af litet
muntrande natur, såvida du annars ej är alldeles
utledsen på mina anspråkslösa minnesblad.»
»Åh, snälla goda tant! tvärtom längtar jag att få taga
kännedom af allt flera. Utom det att tants stämma,
näst hennes, som nu för evigt tystnat, är det käraste
jag hör, hafva tants minnesblad den förmågan att
skingra min sorg och oro. Tant berättar säkert ej
hälften så gerna, som jag hör på!»
»Du förbinder mig, lilla smickrerska! Men gå nu och
intag ditt morgonkaffe; du torde ursäkta, att jag ej
kunnat invänta din ankomst!»
»Jag förtjenar knappast något kaffe, goda tant,
då jag så kunnat försumma mig!»
»Åh, jag låter denna gång nåd gå för rätt. Men skulle
du erhålla hvad man kallar »skönhetskaffe», kan jag
sannerligen ej hjelpa det; du får skylla på ödet,
och finna dig deri!»
Sedan jag druckit kaffe, skyndade jag att fullgöra
min vanliga morgonsyssla, den att gå ut i trädgården
och plocka en handfull blommor för att sätta dem
i det lilla vackra kristallglas, som tant alltid
älskade att, fylldt med floras döttrar, se på sitt
arbetsbord.
Huru väl jag kan se tant, då hon böjde sig ned öfver
dessa vårens ljufva barn och upphämtade deras doft! Väl
hade de små blifvit beröfvade jordens näring och solens varma
kyss, men strålarne ur ett fridfullt menniskoöga föllo på dem
så ofta, och vänliga tankar kringsväfvade dem ända tills de
vissnade, och vissna skulle de ändå! hvad mer om detta skedde
några stunder förr – de hafva ej lefvat förgäfves, som spridt
fröjd i ett rent sinne.
»Se nu på den der stjernan, den fjerde i ordningen,»
uppmanade tant, i det hon varsamt nedsatta sitt
kära blomsterglas; »detta minnesblad kunna vi döpa
till: Den svärmiska fröken Angeliques historia.»
(Forts.)
Ett tjusande begrepp mitt första är,
Som något ljuft och älskligt innebär.
»Hur sällt, hur herrligt, att mitt första vara!»
Utropar hela qvinnokönets skara.
Har du till Gud mitt andra riktigt satt
Du lugn kan vara, både dag och natt.
Om med ett litet h mitt tredje ökes
Det utaf tusentals personer sökes;
Det sväljes utaf både värd och gäst.
I Ryssland lär det vara allra bäst.
En stafvelse ju är mitt fjerde bara,
Det återfinnes uti allt det rara.
Hur afundsvärd är icke en och hvar,
Som ständigt och i allt mitt femte har.
Mitt hela någon tid i Sverges rike
Stod högt, var aktadt, ägde knappt sin like.
Nu liknar det en svartnad, halfsmält snö,
Och tynar af och håller på att dö.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
