Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. XXII. Bohus' belägring under Gyldenlöwefejden. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXII.
Bohus’ belägring under Gyldenlöwefejden.
Den 26 Februari 1658 slöts den minnesvärda freden
i Roeskilde, som med Sveriges rike för alltid
förenade de derifrån länge afsöndrade provinserna
på den Svenska kontinenten, och den 18 Mars samma
år aftågade Danska besättningen från Bohus Slott
och svajade Svenska fanan för första gången på den
ointagliga borgen. Hon skulle sedan icke heller af
fiendehand ryckas ned derifrån.
Bohus Slott, hvars ännu qvarstående,
ehuru till förfall ohjelpligen lutande ruiner
äro de mest romantiska och kolossala i Sverige,
ligger på den holme i Göta-Elf, der från 1612 till
1676 staden Kongelf stod i skygd af slottets murar.
Ursprungligen ett fäste af trä, anlagdt år 1308 af
konung Hakon Magnusson i Norge, men sedan efter hand
utvidgadt och från medlet af fjortonde århundradet
uppfördt af sten, har Bohus, – hvars egentliga
namn torde vara Baggehus (som bekant kallades
Norrmännen länge af Svenskarne och kallas de ännu till
en del för »Norrbaggar»), – uthärdat mångfaldiga
hårda belägringar, men aldrig kunnat eröfras.
Lika orubbligt som den blågula fanan svajat på dess
murar sedan Roeskildefreden, lika orubbligt svajade
der Dannebrogen före denna fred. Danmarks konungar
hade icke sparat några kostnader för att göra fästet,
hvilket beherrskade den stora elfven, så ointagligt
som möjligt, och sedan Bohus kom under Svenska kronan
och blef en gränsfästning mot det Danska Norge,
försummades icke heller slottets förstärkande.
Det på en holme belägna fästet inneslöt inom sina
tjocka murar en hel liten verld; der fanns kyrka,
der funnos tillräckliga boningsrum för befäl och folk,
qvarn och förrådshus, bryggeri, bageri och en brunn
med klaraste vatten, sprängd genom hälleberget.
Öfver vallarna höjde sig trenne torn, Röda Torn
invid fästningens port, och de ännu väldigare Fars
Hatt och Mors Mössa, hvilka fordom stolt reste sig
mot himmelen, men nu icke äga qvar annat än vittrade
murlemningar, hvilka snart torde rasa ned och
fylla de under tornens grundvalar befintliga djup,
hvilka uppgifvas fordom hafva innehållit fångkällrar
med alla de gräsligheter, som i barbariets dagar
utmärkte dessa. Fästet är nu raseradt, och dess
få qvarstående lemningar hafva blifvit fridlysta.
Att Danskarne, så länge innehafvare af det nuvarande
Sveriges bördigaste provinser, icke så lätt
skulle bära förlusten af dessa, var icke svårt att
förutse. En så dryg ränta för Elfsborgs lösen kunde
Danmark icke gerna betala, utan att söka ersättning
derför. Då derför Svenska regeringen genom sin
oenighet och sin egennytta invecklat riket i det
stora krig
mot nästan halfva Europa, som utbröt år 1674,
var det naturligt, att Danmark, alltid fiendtligt
mot den granne, som kostat det så mycket, skulle
försöka att efter bästa förmåga taga sin skada igen.
Medan konung Carl XI i Halland och Skåne tumlade
om med Danska hufvudstyrkan, anföll Ulrik Fredrik
Gyldenlöwe, en halfbroder till den i Danmark
då regerande konung Christian, på hösten 1675 med
6,000 man Bohuslän och gaf derigenom anledning till
de krigshändelser, som i nämda landskaps historia
blifvit sammanfattade under namnet Gyldenlöwefejden.
Hans härfärd detta år inskränkte sig emellertid
endast till plundringar; lyckligare blef han de
bägge följande åren, då han eröfrade större
delen af Bohuslän, utpressade stora brandskatter
af Dal och Westergötland, brände det nyanlagda
Wenersborg, slog Svenskarne under rikskanslern
Magnus Gabriel de la Gardie vid Uddevalla (den 29
Augusti 1677) och ströfvade ända ned till Bohus’
murar. Kort efter segern vid Uddevalla, der de
la Gardies trupper flydde, likasom gripne af panisk
skräck och, för att nyttja Gyldenlöwes egna ord,
så, att »de i sin lifstid här i verlden aldrig
skamligare kunnat göra», drogo sig dock Danskarne
tillbaka, sedan Carl XI efter Landskronaslaget
syntes vilja gå dem till mötes i Bohuslän, men
fortfor ändock att ända till julen ströfva
och härja i denna provins. Men på våren 1678
beslöt Gyldenlöwe att verkställa den stora plan,
som han länge hyst, eller att eröfra Göteborg och
derigenom sätta sig i förbindelse med den i Skåne
stående Danska hufvudhären. Han lyckades eröfra
ön Hisingen; men mot Göteborg kunde han ingenting
företaga, så länge han hade det fasta Bohus i ryggen,
och mot detta fäste skulle han sålunda först rigta
sina ansträngningar.
Den 20 Maj 1678 anlände Gyldenlöwe med Norska hären
utanför Bohus, och den 25 samma månad inträffade
under general Harboe en af Danskar och Tyskar,
mest Brandenburgare, bestående här, som medförde
belägringsartilleriet. Hela styrkan utgjorde
14–16000 man, och så snart Harboe anländt, började
beskjutningen från bergen Fontin och Röda Kon samt
från Hisingen. Befälet på fästningen fördes af
öfverstlöjtnant Carl Gustaf Frölich och öfverste
Fredrik v. Börstel, och inom fästningen rådde
sådan enighet att försvara den till sista man,
att en samtidig berättelse innehåller, det »alla
officerarne förbundo sig med ed och skriftlig revers
att icke tänka på någon kapitulation, utan den sig
understode om något sådant nämna, den skulle straffas
som en skälm och landsförrädare». Riksamiralen Gustaf
Otto Stenbock, som hade högsta befälet i provinsen,
var alltför mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0229.html
