Print (PDF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXII. Bohus' belägring under Gyldenlöwefejden. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<chapter name="Historiska Bilder. XXII. Bohus' belägring under Gyldenlöwefejden. Th.">Historiska Bilder.
XXII. Bohus' belägring under Gyldenlöwefejden. Den 26 Februari 1658 slöts den minnesvärda freden i Roeskilde, som med Sveriges rike för alltid förenade de derifrån länge afsöndrade provinserna på den Svenska kontinenten, och den 18 Mars samma år aftågade Danska besättningen från Bohus Slott och svajade Svenska fanan för första gången på den ointagliga borgen. Hon skulle sedan icke heller af fiendehand ryckas ned derifrån. Bohus Slott, hvars ännu qvarstående, ehuru till förfall ohjelpligen lutande ruiner äro de mest romantiska och kolossala i Sverige, ligger på den holme i Göta-Elf, der från 1612 till 1676 staden Kongelf stod i skygd af slottets murar. Ursprungligen ett fäste af trä, anlagdt år 1308 af konung Hakon Magnusson i Norge, men sedan efter hand utvidgadt och från medlet af fjortonde århundradet uppfördt af sten, har Bohus, -- hvars egentliga namn torde vara Baggehus (som bekant kallades Norrmännen länge af Svenskarne och kallas de ännu till en del för »Norrbaggar»), -- uthärdat mångfaldiga hårda belägringar, men aldrig kunnat eröfras. Lika orubbligt som den blågula fanan svajat på dess murar sedan Roeskildefreden, lika orubbligt svajade der Dannebrogen före denna fred. Danmarks konungar hade icke sparat några kostnader för att göra fästet, hvilket beherrskade den stora elfven, så ointagligt som möjligt, och sedan Bohus kom under Svenska kronan och blef en gränsfästning mot det Danska Norge, försummades icke heller slottets förstärkande. Det på en holme belägna fästet inneslöt inom sina tjocka murar en hel liten verld; der fanns kyrka, der funnos tillräckliga boningsrum för befäl och folk, qvarn och förrådshus, bryggeri, bageri och en brunn med klaraste vatten, sprängd genom hälleberget. Öfver vallarna höjde sig trenne torn, Röda Torn invid fästningens port, och de ännu väldigare Fars Hatt och Mors Mössa, hvilka fordom stolt reste sig mot himmelen, men nu icke äga qvar annat än vittrade murlemningar, hvilka snart torde rasa ned och fylla de under tornens grundvalar befintliga djup, hvilka uppgifvas fordom hafva innehållit fångkällrar med alla de gräsligheter, som i barbariets dagar utmärkte dessa. Fästet är nu raseradt, och dess få qvarstående lemningar hafva blifvit fridlysta. Att Danskarne, så länge innehafvare af det nuvarande Sveriges bördigaste provinser, icke så lätt skulle bära förlusten af dessa, var icke svårt att förutse. En så dryg ränta för Elfsborgs lösen kunde Danmark icke gerna betala, utan att söka ersättning derför. Då derför Svenska regeringen genom sin oenighet och sin egennytta invecklat riket i det stora krig mot nästan halfva Europa, som utbröt år 1674, var det naturligt, att Danmark, alltid fiendtligt mot den granne, som kostat det så mycket, skulle försöka att efter bästa förmåga taga sin skada igen. Medan konung Carl XI i Halland och Skåne tumlade om med Danska hufvudstyrkan, anföll Ulrik Fredrik Gyldenlöwe, en halfbroder till den i Danmark då regerande konung Christian, på hösten 1675 med 6,000 man Bohuslän och gaf derigenom anledning till de krigshändelser, som i nämda landskaps historia blifvit sammanfattade under namnet Gyldenlöwefejden. Hans härfärd detta år inskränkte sig emellertid endast till plundringar; lyckligare blef han de bägge följande åren, då han eröfrade större delen af Bohuslän, utpressade stora brandskatter af Dal och Westergötland, brände det nyanlagda Wenersborg, slog Svenskarne under rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie vid Uddevalla (den 29 Augusti 1677) och ströfvade ända ned till Bohus' murar. Kort efter segern vid Uddevalla, der de la Gardies trupper flydde, likasom gripne af panisk skräck och, för att nyttja Gyldenlöwes egna ord, så, att »de i sin lifstid här i verlden aldrig skamligare kunnat göra», drogo sig dock Danskarne tillbaka, sedan Carl XI efter Landskronaslaget syntes vilja gå dem till mötes i Bohuslän, men fortfor ändock att ända till julen ströfva och härja i denna provins. Men på våren 1678 beslöt Gyldenlöwe att verkställa den stora plan, som han länge hyst, eller att eröfra Göteborg och derigenom sätta sig i förbindelse med den i Skåne stående Danska hufvudhären. Han lyckades eröfra ön Hisingen; men mot Göteborg kunde han ingenting företaga, så länge han hade det fasta Bohus i ryggen, och mot detta fäste skulle han sålunda först rigta sina ansträngningar. Den 20 Maj 1678 anlände Gyldenlöwe med Norska hären utanför Bohus, och den 25 samma månad inträffade under general Harboe en af Danskar och Tyskar, mest Brandenburgare, bestående här, som medförde belägringsartilleriet. Hela styrkan utgjorde 14--16000 man, och så snart Harboe anländt, började beskjutningen från bergen Fontin och Röda Kon samt från Hisingen. Befälet på fästningen fördes af öfverstlöjtnant Carl Gustaf Frölich och öfverste Fredrik v. Börstel, och inom fästningen rådde sådan enighet att försvara den till sista man, att en samtidig berättelse innehåller, det »alla officerarne förbundo sig med ed och skriftlig revers att icke tänka på någon kapitulation, utan den sig understode om något sådant nämna, den skulle straffas som en skälm och landsförrädare». Riksamiralen Gustaf Otto Stenbock, som hade högsta befälet i provinsen, var alltför mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
