Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 229 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hemsk skönhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är hemskt, motbjudande, ondskefullt. Man föreställe
sig detta ansigtsuttryck hos en menniska – huru skulle
man studsa af förskräckelse för denna blick, full
af ondska och falskhet, för den platta, kraftlösa
pannan, den breda, läpplösa munnen! Och ej blott
djurets fulhet utan äfven det motsägelsefulla i
dess byggnad, det ovanliga lefnadssättet, dess
olikartade egendomligheter emot andra djurs är
det som hos oss låter uppkomma hvarje närmande,
hvarje förtroligare sätt att vara med dem först som
en frukt af förnuftig öfverläggning eller forskande
sträfvanden. Den naturliga känslan aflägsnar oss ifrån
dem; naturmenniskan undflyr eller dödar alla ormar,
hvarest hon finner dem.

Till och med bland naturforskarne äro ju meningarne
om att skona eller utrota giftlösa ormar mycket,
delade; under det t. ex den förträfflige Lenz lägger
regeringarne på hjertat att utdela priser för deras
dödande, under det Brehm gifver hvar och en det rådet
att bara slå ihjäl, så framhålles ifrån annat håll,
att okunnigheten om ormarne är ett sorgligt tecken af
folkets naturvetenskapliga bildning; att man energiskt
skulle verka derför att denna okunnighet upphörde
och att alla giftlösa ormar skulle, för deras af
grodor och möss etc. bestående föda, skonas. Lenz
bekräftar sin önskan att se alla ormar utrotade
från vårt land med det påstående att »äfven de äro
skadliga, ty vid den allmänna afsky som man har för
alla ormar, förbittra de för många menniskor lifvet,
derigenom att de objudna bygga bo i deras närhet eller
förskräcka dem om de någorstädes händelsevis stöta
på dem». Men ville man rätta sig härefter så måste
man äfven skrida till utrotande af ugglor och många
andra afgjordt nyttiga djur. Förr må vi ansluta oss
Brehms önskan, att döda alla
ormar som man ej känner, emedan på detta sätt äfven
mången huggorm funne sin välförtjenta lön; men då
vilja vi äfven sörja derför att tviflet öfver giftig
eller icke giftig så mycket som möjligt aftager. Och
detta tvifvel undanrödjes med kännedomen af ett
tydligt märke, som betecknar vår enda giftiga orm:
huggormen har öfver hela ryggen en bred sicksackformad
strimma och är aldrig större än två och en half fot.

Huggormen.

Vi påstodo att ormarnes byggnad och väsende voro
fulla af motsägelser. För att bevisa detta, behöfva
vi blott att jemförande betrakta deras yttre och inre
organisation. Till
det yttre mask, till det inre ett högt utveckladt
leddjur med alla det sednares egendomligheter. Hos
ormen fattas alla yttre rörelseverktyg, den är ett
tungt djur, hvars enda njutning är hvilan, som endast
omedelbart uppväckt från den yttre verlden, hastigt
reser sig genom häftiga, sprittande rörelser. Det
knappast rörliga och genom brist af ögonlock till
beständigt stirrande dömda ögat ser på oss med
främmande, mångfaldigt skiftande uttryck; i synnerhet
i huggormens blick ligger någonting oemotståndligt
fängslande, någonting gåtlikt, som ej synes harmoniera
med djurets hela yttre. Denna blick är
det som sedan äldre tider i folkets mening förskaffat
ormen den klokhet som blifvit till ordspråk,
ty ormarnes förståndsegenskaper utvisa just raka
motsatsen eller den största slöhet. Det är det
motsägelsefulla i hela dess tillvaro som har gifvit
den en så framstående plats i symboliken, i sagorna,
i vidskepelsen och det mystiskt religiösa. Men vår
tidsålder vill, fri från fördomar, sätta sanningen i
stället för det om äfven vackra skenet och betrakta
ormen i den realistiska forskningens ljus.

Äfven dervid bjuder hon ännu på intressant och
äfventyrligt. Intet annat leddjur bereder i särskilda
organer dödligt gift. Endast i förfärlig sjukdom
genomträngas några däggdjurs safter af förskräckligt
raserigift, men ormen bär det hemska sjukdomsämnet
hela lifvet igenom, är sjelf en permanent vorden
sjukdom i djurverldens utvecklingsföljd. Hos
huggormen ligga på båda sidorna af bakhufvudet,
helt nära bakom ögonen och till en del betäckta af
tinningmusklerna, giftkörtlarne, hvars afloppskanal
är uti gifttänderna.

Det är ej en slangformig blåsa utan en af små
kanaler bestående körtel, liknande spottkörtlarne,
som frånskiljer och bevarar giftet. En fin kanal
leder den skadliga vätskan under ögonen fram till
öfverkäken, hvarest densamma har sitt utlopp nära
öppningen af tanden, som liknar en skära. Sjelfva
gifttanden, som är fastvuxen vid främsta delen af
den rörliga öfverkäken, är på nedra hälften böjd
något bakåt och är hos fullvuxna ormar en niondedels
tum lång. Vid dess främre, hvälfda rand befinner sig
giftkanalen, på hvars främre vägg eller sida man kan
se en fogning, uti hvilken båda halfvorna sammanvuxit;
vid dess öfre och nedre ända är den öppen, uppe, till
giftets upptagande, nere till detsammas afrinnande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>