Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Byströms Villa. Th.
- Om uppfostran. X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Byströms Villa.
Djurgården, Stockholmarens rus in urbe, hans tillflykt
undan stadens qvalm, hans stolthet, hvartill ingen
annan stad kan uppvisa ett motstycke, och hvilken
äfven utländningen obetingadt sätter framför både
»Dyrehaven» och »Thiergarten» och »Pratern», företer,
ehuru ända till Carl Johans dagar naturen allena
gaf densamma dess egentliga skönhet, likväl äfven i
afseende på byggnader och konstanläggningar mycket,
som väl förtjenar att tagas i betraktande. Visserligen
äro ännu avenyerna till denna storartade lustpark icke
hvad de borde vara; men snart kommer väl den tid,
då den lilla ångslupshamnen vid Alkärret mottager
den anländande med en storståtlig tornbeprydd
teaterbyggnad i stället för den tarfliga, – till på
köpet stängda, – schweizerilada, som nu står der,
och då den breda nya väg, som efterträdt den fordna
smala »Allmänna gränd» får ett mer inbjudande utseende
än den nu äger; – men Blå Portens värdshuspalatser,
Framnäs’ »little town» af villor, som dess anläggare
plägade kalla dem, Sirishof, Rosendals parker,
Bellmansro, Bellmans byst, Weylandts villa,
Rosenvik och Djurgårdsslätten med Novilla,
med Tivoli och Pohlsro, med Hasselbacken, Manègen
o. s. v., allt detta torde vara bevis tillräckligt,
att Djurgården icke heller saknar rätt vackra verk
af menniskohänder, palatser, visserligen af trä, men
dock verkliga palatser, oberäknadt det, att de till
största delen äro egnade åt nöjet eller njutningen i
en eller annan form. Högt öfver alla de andra höjer
sig dock ett palats af fastare material, hvilket,
beläget strax innanför den enda mer storartade ingång
till Djurgården, som ännu finnes, den af de vackra,
med jagtens emblemer prunkande gallergrindarne
aflösta f. d. Blå Porten,
hvars minne dock ännu bibehålles i namnet och
värdshuset, ovedersägligen utgör en af icke blott
Djurgårdens, utan äfven hela Stockholms skönaste
prydnader. Beläget på en höjd, nästan lika ansenlig
som den klippa, på hvilken »Burgmans Fåfänga» flugit
upp, med Säves Villa och ett litet täckt schweizeri
vid sin fot, bildar Byströms Villa »ett fristående
konstverk, hvars like skulle sökas fåfängt på denna
sidan Alperna, om den ens står att finna på den
andra», – för att låna några ord från den yppersta
bland alla dem, som företagit sig att skildra Sveriges
hufvudstad med dess herrliga omgifningar. Villan
har sitt namn af den store konstnär, som byggde
densamma, och som sjelf i Carara ledde tillhuggningen
af de förnämsta delarne i denna byggnad, hvilken
hufvudsakligast består af hvit marmor, och från
hvars höga altan man har en utsigt, den skönaste,
om också icke den vidsträcktaste, som i öster om
Stockholm erbjuder sig af staden och dennas närmaste
omgifningar. Under Byströms lifstid ett museum
af konstnärens skapelser, om icke så storartadt,
dock i månget hänseende täflande med Thorwaldsens i
Köpenhamn, har villan efter hans död ombytt ägare,
men nu till slut tillfallit en sådan, som till en
del återgifvit henne hennes första bestämmelse och
åter gjort henne tillgänglig för allmänheten. Byströms
Villa tillhör nu den Norske samlaren Christian Hammer,
som der uppställt en ansenlig del af sin rikhaltiga
och dyrbara samling af konstverk och kuriosa;
hon har under tiden för den stora expositionen
varit flitigt besökt och hon förtjenar det, icke
allenast för de inre skatternas skull, utan måhända
lika mycket för sin yttre skönhet, sitt dominerande
läge och den redan nämda herrliga utsigten derifrån.
Th.
*
Om uppfostran.
I.
Bland de företräden som utmärka vår tid från hennes
föregångare, torde vi i första rummet böra räkna
det allmänna intresse hon skänker åt det uppväxande
slägtets uppfostran och de många krafter af högre
ordning hon kallar till verksamhet för befordrandet
deraf. Vi behöfva icke se mycket långt bakom oss för
att finna det annorlunda. Läroverken, med undantag af
universiteterna, voro utan anseende, och lärarekallet
– det allmänna som enskilda – utan den aktning och
betydelse som nu tillerkännes det. Ungdomsläraren
betraktades som en pedant, på hvars bekostnad
man nästan hade rättighet att göra sig lustig,
och skolrummet som en nödvändig straffanstalt. Att
orsakerna till ett så förvändt förhållande var att
söka så väl i tidens missbegrepp om kunskapens och
bildningens företräden, som i lärarnes om den hyfsning
och hofsamhet, som ålåg dem i deras kall vid ungdomens
behandling, torde vara klart för hvarje opartiskt
öga. Också hörde man då temmeligen allmänt upprepas
inom en viss framstående samhällsklass: »Folkvett är
bättre än bokvett, och det är hvad vi för våra barn
i första rummet afse». Nu har detta språk tystnat,
emedan man hunnit inse, att det ena icke kan vinnas
utan vid handen af det andra; att hvarken en viss
högstämd jargon eller salongens mjuka umgängesskick,
eller ens bägge i förening, utgör diplomet på någon
högre grad af folkvett, om de än möjligen kunna göra
sig gällande i några trånga kretsar, som qvarhållit
sig i de gamla traditionella formernas ännu till
någon del oskiftade byalag.
Det vissa och obestridliga är dock, att kunskap och
vetande är en af de väsendtligaste grundvalarne för
menniskans framgång och att en i det fallet försummad
uppfostran icke kan uppvägas af några kapitaler eller
fideikommisser.
I sin fåvitskhet sörjde man förr hvarken för den
allmänna skolans trefnad, i hvad de materiella
anordningarne beträffade, eller för lärjungarnes
skydd mot det demoraliserande inflytandet
af en ofta för långt drifven stränghet från lärarnes
sida. På de sanitära förhållandena fästades icke
mera afseende. Skolsalarne voro ej sällan, hvad
rymden angick, alldeles olämpliga för behofvet
och saknade dertill tillräckligt ljus, snygghet
och luftvexling; materialen var grof, plump och
otymplig, och det hela liksom afsedt på att väcka
lärjungarnes vedervilja för det rum der de skulle
inhämta kunskapernas ljus och vinna sin bildning
för framtiden. Äfven ferlans makt gaf sitt bidrag
dertill. Att man ej heller inom familjelifvet i de
hus, der man lät gifva sina söner privatundervisning,
eller, som det hette, »höll informator», fästade
någon vigt vid dennes bemötande eller skolrummets
trefnad och lämplighet för studiernas bedrifvande
vet mången gammal ärans man, som i sin ungdom varit
bekant med befattningen, att omtala, liksom många
memoarer derom kunna anträffas, att ej stödja oss
vid dem, som vår skämtsamme författare C. F. Dahlgren
låtit en ung studiosus nedskrifva, hvari förekommer,
att han, konditionerande i ett majorshus på landet,
efter hemkomsten från sitt första besök i prestgården,
mötte vid inträdet i sitt rum, pigan, sysselsatt med
att utplåna de blodiga spåren efter afdagatagandet af
en liten kalf, hvilket man funnit lämpligt att under
hans frånvaro företaga i hans kammare, och hvilken
historia, om just icke att taga som ett fakta, dock
är betecknande för sin tid och skulle omöjligen kunna
påbördas vår.
Det uppklarnade medvetandet af kunskapernas värde
har också haft till följe skolornas förbättring
i både yttre och inre afseende. Man insåg att en
förändring, så till form som anda var nödvändig
och saken blef ett föremål för riksdagarnes
diskussioner. Betydliga summor anslogos till
läroverkens reorganisation. Prydliga skolbyggnader
uppstodo med ljusa, luftiga salar som tyckas bjuda
både lärare och lärjungar att med glada lynnen
samlas under deras tak till ett hoppfullt arbete
för framtiden. Lärarnes vilkor förbättrades och
betydelsen af deras kall vann i allmänna begreppet
ett allt högre erkännande. Ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0238.html
