- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
238

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tant Fridas minnesblad.



(Forts. fr. sid. 224.)

Jag granskade noga den betecknade stjernan, hvars
yttre utgjordes af vackert ljusgult siden, under det
dess inre bestod af något slags melankoliskt grått
tyg af blandadt silke och ylle.

»Nå», började tant, då jag förflyttade mina blickar
från stjernan och till henne, »nu skall du få höra:

Sedan jag med verklig saknad skiljts från min första
kondition, tillträdde jag min andra hos en kapten
Brumme, hvars båda döttrar jag skulle handleda.

Hans landtegendom, Aludden, låg hela femton milen
söder om Grankulla, hvarigenom jag allt mera
aflägsnades från min hemort, dit jag nu mindre än
någonsin ville återvända, sedan min gamla kära tant
Brite-Sophie för ett par år sedan aflidit.

Kaptenen var en rättfram, hederlig man af gamla
skolan och kaptenskan en snäll och treflig husfru, som
satte sin ära i att lefva för man, barn och hem. De
båda äldsta döttrarna voro redan gifta, ende sonen
löjtnant vid ett regemente, och nu återstod endast
mina båda elever, ett par friska, rödblommiga flickor
om 10 och 8 år.

Allting der i huset gick sin jemna gång. Visserligen
hände ibland att kaptenen var vid ett mindre älskvärdt
humör och då temmeligen högljudd, men då var frun
så mycket älskvärdare och saktmodigare, väl vetande,
att arbetsfolket eller affärer låg till grunden för
»gubbens» vrångvishet, och så gick stormbyn snart
öfver, lemnande rum för det klaraste solsken, i hvars
glans kaptenen fann sin gamla »husära» vackrare för
hvar dag.

En knapp half fjerdingsväg från Aludden låg kaptenens
egentliga boställe Lunda, det han bortarrenderat
åt en gammal baron Beldener, af tysk härkomst,
men bosatt i Sverige sedan tretiosju år tillbaka,
och fader till en enda dotter, stjernans hjeltinna.

De båda herrarne voro minst två gånger i veckan
tillsammans, drucko sin lilla toddy och spelade
sitt parti bräde, samt disputerade öfver likt och
olikt, dock mest politik, så att de vanligen lemnade
hvarandra i vredesmod, förklarande att det skulle
bli sju torsdagar i en vecka, förr än de ämnade
återse hvarandra. Men ett sådant almanachans och
tidens tecken inväntade de emellertid aldrig, utan
besökte hvarann som förr, visande den takten – liksom
genom en tyst öfverenskommelse – att aldrig nämna
ett ord om hvarken det sist passerade eller de sju
torsdagarne. – Så hade det gått i många år och deras
sedvanliga dispyter, långt ifrån att skada vänskapen,
tycktes tillknyta den desto fastare.

Fröken Angelique, vår hjeltinna, var då jag kom
till Aludden en flicka »på pass en fem och tjugo»,
som hennes far, baronen, uttryckte sig.

Men grannarne och – hvad som var värre än detta –
kyrkboken ville veta att hon varit detta – för tio
år sedan.

Sjelf iakttog hon öfver detta grannlaga ämne en aldrig
bristande tystlåtenhet.

Baronens hade nu i öfver åtta års tid bott på
Lunda och fröken Angelique, moderlös sedan många år
tillbaka, hade öfverinseendet öfver hushållet, som
dock egentligen sköttes af en gammal trotjenarinna,
hvilken varit der i huset allt sedan hon slutat upp
att amma »lilla fröken».

Den varmaste kärlek rådde mellan fader och dotter,
hvilken, i synnerhet hos den förre, närmade sig
beundrans gränser. Hans Angelique var i hans ögon ett
skapelsens mästerverk, både utan och innan. Den gamle
hedersmannen gjorde sig ordentligt löjlig genom denna
sin svaga sida, så mycket mera som han var den enda
manliga varelse, som var i stånd att upptäcka »lilla
Angeliques mångahanda behag».

»Lilla Angelique» hade i sin utvärtes varelse något
af humlerefva; lång, hvasskantad och gänglig sökte
hon beständigt, liksom en sådan, ett föremål att
fästa sig vid, ehuru, till dato, förgäfves.

I brist på något manligt föremål för sin kärlek,
nöjde hon sig med att uppleta qvinliga dylika för sin
vänskap, som, efter hvad de med denna dyrbara present
lyckliggjorda försäkrade, hade något tryckande med
sig. Hennes vänner skulle endast sysselsätta sig med
henne och hvarken hafva ögon eller öron för andra;
de skulle tänka på henne om dagen och drömma om henne
om natten och ändå aldrig vara riktigt försäkrade om
att hafva gjort tillfyllest.

Sjelf var hon i den vägen trogen »som böljan»;
trägnare omfamnar icke denna strandens snäckor och
blommor än hon slöt sina vänner till sitt varma
bröst. Och om de så ledsnade – hvilket nästan alltid
efter ganska kort tid var fallet – grät fröken
Angelique i kapp med höstregnet och sjöng till sin
luta: »säg, hvar fins ett enda troget hjerta? säg,
hvar fins en vän som dig förstår? finns väl nå-go-ot
annat här än smä-är-ta, fins en frö-öjd, som icke-e
sna-art förgår?!»

Derefter fick hennes dagbok minst tre nya sidor,
skrifna med hennes »tårar och hjertblod», men så
torkade hon efter hand dessa tårar, för att spana
efter en ny vän, ty utan kunde hon icke vara.

»Pass på, att hon anfäktar mamsell Berg», sade en
dag min vänliga kaptenska, och tillade: »mig har hon
längesedan öfvergifvit, såsom ett ovärdigt föremål.»

Jag var mäkta undersam att se detta original af
känslosamhet, och jag behöfde ej vänta länge. Redan
tredje dagen efter min ditkomst hade vi herrskapet
Beldeners på visit. Ingen kunde väl begära att fröken,
som för tillfället var utan vän, skulle hafva tålamod
att vänta tills vi kommo dit, hvilket kanske kunnat
dröja hela åtta eller fjorton dagarne.

När jag vill, kan jag i minnet återkalla den stund
hon med sin far inträdde i salen: hon hade, dagen
till ära – det var en klar höstdag – gjort en ganska
vårdad toalett; en grön, fasonerad bombasinsklädning
satt såsom fastklistrad på hennes långa lif och föll i
sparsamma veck ned öfver hennes »fristående» höfter;
de vida, med invärtes rottingställning – efter den
tidens mod – försedda armarne gåfvo något upplyftande
åt hennes smala personlighet; de togo sig ut som ett
svagt försök till vingar; ett flor af långa fladdrande
lockar af mörk färg skuggade kinderna och i nacken
satt en hög, siratlig kam som fasthöll en väl lagd
bubbla af ett hår, som så till vida kunde sägas vara
hennes eget, att hon ärligt betalt det. En långsjal af
högröd färg med bjerta gula silkesbårder beslöjade
till hälften en hals, som såg ut som en brunnshink;
svarta halfvantar af silke prydde hennes långa,
knotiga händer och ett smaklöst spänne af pinsbach,
eller något dylikt, sammanhöll hennes skärp.

»Ursäkta, dyra Marie-Charlotte», yttrade hon till
kaptenskan, hvars hand hon med detsamma ifrigt
tryckte, att jag är här i dag igen, men utom det att
du sjelf är en stark magnet, har jag försport att er
trefliga krets blifvit ökad med en person, hvilken –
jag erkänner det öppet – jag längtade att lära känna,
och jag ser, fortsatte hon, i det hon sände mig en
svärmiskt ljuf blick, »jag ser att min aning ej sagt
mig för mycket ...»

Kaptenskan fick nu ett ögonblicks lugn, det
hon begagnade att presentera fröken och mig för
hvarandra.

»O!» utbrast fröken och öfverflög i tre passionerade
skutt det afstånd som skilde oss åt (jag stod på andra
sidan ett stort rundt bord) så sänder mig då ödet ett
kärt, qvinligt sällskap – jag förbereder er, mamsell
Berg, på att jag kommer att göra täta visiter! – jag
kan ej säga hur lycklig jag känner mig! det är som om
en inre röst tillhviskade mig, att mellan våra hjertan
finnes ett skönt, fast osynligt band, en himmelsk tråd
af sympati, hvilken en fortsatt samvaro skall ännu
fastare tillknyta ... säg, ljufva systersjäl! känner
icke äfven ni något oförklarligt inom er?»

Jag var i dödlig förlägenhet öfver detta öfvermått
af känslor, som slösades på mig och visste icke alls
hvad jag skulle svara på den der frågan, då kaptenen,
som observerat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:38:02 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free