- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
239

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hela scenen, leende skyndade fram och sade: »nej,
nej, min nådiga fröken! Ni får ej så der sans façon
enlevera vår nya medlem! jag känner ert storartade
valspråk: »allt eller intet» och om ni nu, med er
kända förmåga att intaga, tillgriper allt hvad mamsell
Berg i känsloväg kan prestera, återstår för oss intet;
således, i mitt, hustru mins och småflickornas namn:
ingen öfverrumpling! komma vi icke i godo öfverens
om att dela de vänliga känslor mamsell Berg möjligen
efter litet längre tids bekantskap kan skänka oss,
så förklarar jag härmed öppen fejd, betraktande vår
kära lärarinna som en fästning, den jag måste skydda
mot främmande anfall.»

»Männer! tyranner!» ropade fröken och höjde ögonen
mot ljuskronan, »hvad är för er en varm känsla,
ett gryende vänskapsfrö? – Intet, ty ni begriper
ingendera, lika litet som ni begriper kärleken! –
Med undantag af min ädle far, hatar jag allt hvad
männer heter, och upptager alltså den utkastade
stridshandsken ... var på er vakt, kapten!»

Det var hälften allvar, hälften skämt i hennes röst
då hon yttrade detta, och den blick hon dervid sände
mig, var ämnad att skjuta den första brechen på
fästningsmuren.

Jag bara log och förklarade att det icke var otroligt,
det jag en vacker dag kom att gifva mig på nåd och
onåd.

Men senare på aftonen, då båda herrarne hade alldeles
nog af att leverera hvarandra batalj vid brädspelet
och kaptenskan hade några små bestyr i köksregionerna,
fick mig fröken ut i trädgårdens dunkla alléer,
der hon snart var i full fart att förtälja mig »sitt
hjertas saga».

»Jag anförtror den åt er», sade hon högtidligt,
emedan ni förstår den. Väl är det först i dag vi se
hvarandra, men, hvad gör det? räknar väl en helig
sympati dagar och år ... nej, den vänskap som deri
har sin grund springer fram fullväxt, som Minerva ur
Jupiters hufvud ... Jag har länge väntat er, jag har
förutsett er i mina drömmar; ni skall icke bedraga
mig, derför är ert öppna öga mig en borgen. Likt
Tantalus har också jag med brännande törst stått ända
till hakan i vatten – vänskapens svalkande vatten,
som dock hittills för mig, alldeles som hafvet för
honom, sjunkit undan just då jag tänkte dricka mig
otörstig; men ni skall icke fly undan; o, jag känner
att ni icke skall det! Icke i dag begär jag er ed,
men snart, snart skall ni sjelfvilligt svära den,
för att aldrig bryta den!»

En lycka var att den svärmiska fröken aldrig hade tid
att höra huruvida jag svarade eller icke. Hon tog
för afgjordt att jag var fängslad vid henne genom
»sympatiens himmelska tråd» och att jag således ej
kunde undgå att blifva hennes vän – och nu följde
en mörk, upprörande beskrifning på allt det svek och
den vänskapens och kärlekens otro, som kommit hennes
hjerta att skälfva och blöda, »som en ung sårad hind
för jägarens mördande kula ...»

Sju gånger hade hon älskat och lika många gånger
blifvit bedragen; nu skulle, enligt hennes utsago,
sjelfva Amor, om han nedstege från Olympen för att
fresta henne, få vända tillbaka med oförrättadt
ärende.

Så mycket var då dermed vunnet.

Nitton qvinliga vänner hade svikit henne och om nu
den tjugonde (det var jag) gjorde detsamma, skulle
hon aldrig mera söka någon vän, utan dö oförstådd,
som hon lefvat.

Detta var ett kort sammandrag af hennes »hjertas
saga». »Det är ingenting att höra den; jag har icke
ordets makt», förklarade fröken blygsamt, hvarpå
jag vågade med all öfvertygelsens styrka invända,
att »hon nu bestämdt gjorde sig sjelf orätt.»

»Nej», utbrast hon, »nej, jag säger er att det är
ingenting; men – ni skall läsa den ... Ni skall
läsa min dagbok och ni skall hysa deltagande för
ett hjerta, som är icke allenast krossadt, utan
söndersmuladt.»

»Om», fortfor hon, jag ej hade kunnat skrifva, hade
blott min ande stått framför er i detta ögonblick,
ty döden hade då längesedan skördat mig ...»

»Min penna har räddat mitt lif!» utropade hon med en stor
gest och såg med glänsande blickar upp mellan grenarne
af en alm, hvarunder vi just nu suto, trötta af den
ständiga promenaden.

»Ni skall en gång», fortfor hon eldigt, »se min lilla
jungfrubur, der min gode fader åt mig samlat allt som
kan förnöja ett känslofullt hjerta! Men det skall vara
en afton då månen tvinnar sina mystiska silfvertrådar
(hon var tokig, fröken, med sina trådiga – att icke
säga långtrådiga – liknelser), ni skall då sitta i
mitt lilla soffhörn med er hand lagd i min, ert öga
blickande i mitt och höra taflor ur lifvets nattsida
... jag vill som en sann och erfaren vän varna er
för svekets bränningar ...»

I detta ögonblick kom kaptenskan och vid hennes sida
baron Beldener skyndande emot oss.

»Pevare mich, lille Angelique!» utbrast den sednare
oroligt, »hour kan du vare så unverschtandig att ännu
sitte oute i den kalle qvällslouft? Jach bringer dich
her en sjal, den du schtrax måste tage på dich!»

»Min far», utropade fröken och flög honom om halsen,
»tack för din ömhet, men si! din dotter har haft en
glad stund, några himmelskt sälla minuter – hon har
funnit ett hjerta!»

»Nå, så Goud gifve du må få pehålle det!» var
baronens varma önskan, i det han svepte sjalen om
dotterns smala axlar, hvarefter vi alla fyra, på
kaptenskans vänliga inrådan, gingo in. Jag såg efter
min kommendant, kaptenen, men kaptenskan förklarade
skrattande, att som fästningen nu tycktes vara
intagen, var befälhafvaren öfverflödig. Han hade
annars blifvit nödsakad att följa rättaren till en
torpare, som begått något snedsprång och blifvit
ertappad på bar gerning.

Vi måste äta qvällsvard utan honom och då vårt
främmande afreste, var det med en eldig omfamning
fröken Angelique lemnade mig, hoppandes att »snart,
snart» få se mig åter. Hennes sista blick fästades
på mig som en förtärande låga och först när de voro
utom vår synkrets, förmådde jag draga andan, under
den anmärkning, att detta var det största original
jag någonsin sett.

Min kaptenska skrattade så hjertligt att tårarne
kommo henne i ögonen.

»Ja», yttrade hon slutligen, »hon är svår att slippa
undan, men för att ej bli ihjälpinad af lutter ömhet,
är bäst att med snaraste höfligt retirera.»

»Men blir hon icke mycket förtörnad i så fall?»
frågade jag.

»Åh jo, de första dagarne, men det har egentligen
hennes dagbok värst af; det är den som i första hand
får emottaga hennes vrede, med hvilken just icke är
mycket bevändt, ty hon är god som guld i grunden,
fast hennes stora svärmiskhet och icke obetydliga
fåfänga göra henne löjlig i främmande personers
ögon. Kan mamsell Berg tro, att hon lefver i den
lyckliga inbillningen att hon är vacker?»

»Är det möjligt!» utropade jag.

»Det är säkert, och om hennes faster, en gammal
rik enka i Dresden, en vacker dag dör, blir fröken
Angelique Beldener ett eftersökt parti.»

»Men hon gifter sig aldrig, det har hon sagt»,
invände jag.

»Vi få se!» log kaptenskan. »Men medan jag kommer
ihåg det: nämn aldrig något om löshår, löslockar
eller dylikt, ty hon kunde anse det som någon sorts
anspelning ... som mamsell Berg kanske observerade
är icke allenast bubblorna i nacken utan allt,
lockar och bena inberäknade ett verk af konsten
... hon har låtit raka bort sitt eget tunna hår,
hvilket var det enda af hennes yttre behag som hon
fann ofullständigt. Hon lefver emellertid nu i en
ständig oro att någon skall upptäcka denna hemlighet,
som jag af en händelse fått reda på, och jag anser att
man bör hafva fördragsamhet med denna hennes svaga
sida, dels emedan hon verkligen annars är så god och
oförarglig, dels emedan det är min öfvertygelse att
en sådan upptäckt skulle gifva henne dödsstöten.

Jag lofvade att i allo taga mig i akt, men snart
inträffade en händelse, som för alltid nedslog fröken
Angeliques mod, och försatte henne i den djupaste
förtviflan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:40:54 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free