Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå ja! jag måste väl bönhöra dig, lilla envisa unge!»
»Tack, tack! tant är ändå alltid snäll och jag lofvar
tant att alltid hädanefter vara fullt belåten med
huru mycket eller huru litet tant vill skänka.»
»Nå, det låter höra sig och är goda vilkor. Men
innan vi börja på den andra stjernan, kunde du ju
taga in de der färska smörbakelserna, hvari Mari
lagt ner sitt bakelse-geni och bischoffs-flaskan,
den lilla slipade, som står i skänken. Gud skall veta
att litet lekamlig spis behöfs emellanåt, på det ej
den andliga eller »historiska», som jag bjuder på,
må befinnas allt för torr.»
»Jag må säga», fortfor tant, då jag strax inkom med
det begärda, »att du är som anden i sagan, icke väl
afsänd förr än man har dig igen.
En skål nu för middagsstjernan! du kan aldrig
ana hvad den innehåller, om din gissningsförmåga
vore än aldrig så stor ... Se bara på den der fina
åttkanten med sitt vackra, smårutiga grå siden och
sin kastanjebruna medelpunkt!
Nåväl! jag vill i korthet säga dig hvad den bär i
sitt sköte och det är ingenting mer eller mindre än –
ett frieri med thy åtföljande korg, samt en fix idé.
*
Jag hade nu i 5 års tid haft ett angenämt hem i kapten
Brummes familj. Kaptenskan och jag höllo hjertligt af
hvarandra och ledo båda vid tanken på vår förestående
skilsmessa – och skiljas måste vi, ty jag hade ej
der mera någon verksamhet, sedan den ena flickan var
vuxen och den andra, till följe af sina särdeles
stora musikaliska anlag, upprest till en slägting
i hufvudstaden, att der utbilda dessa. Visserligen
anhöllo både kaptenen och hans fru att jag, såsom
en kär syster, skulle qvarstanna i deras krets,
ja, de voro till och med så goda att säga det en
stor del af deras glädje och hvardagstrefnad reste
med mig, men jag har alltid tyckt att menniskan bör
föredraga en om än ansträngande verksamhet framför
en behaglig sysslolöshet, och under annan rubrik
kan en sällskapsdams tillvaro icke benämnas. Man
bör under dagens fulla timmar tänka på att det dock
en gång inträder en afton, då ett godt medvetande om
uppfyllda pligter är det mjukaste örngott ett tröttadt
hufvud kan hvila på.
Till följe af dessa åsigter hade jag redan beslutat
mig för min tredje kondition i ett förmöget
grosshandelshus i en af våra större småstäder, och
hade blott ännu en månad qvar att vara på Aludden. Jag
minnes ej om jag nämt för dig att min förra patronessa
sedan ett halft år tillbaka lemnat detta jordiska;
säkert är att jag verkligen saknade henne mycket,
ty jag hade på sednare tiden, jag var der, lärt mig
att värdera de goda sidor, som hennes fordna högmod
och fåfänga så länge bortskymt.
En vacker dag, bäst vi suto och arbetade under ett
stort kastanjeträd ute på gården, körde det helt
storartadt i allén och ett elegant ekipage svängde
upp vid gårdsgrinden. Jag igenkände genast det X:ska
livréet och min för detta patron.
Förundrad öfver hans ankomst, ty han var obekant för
kaptenens, reste jag mig från bänken ocb gick honom
några steg till mötes, helsade honom vänligt och
presenterade honom derefter för kaptenskan, hvilken
han bad om ursäkt för sitt besök, »som föranleddes af
en dubbel orsak, i affärer der på orten, och lusten
att träffa en gammal värderad bekant, hvilken hans hus
haft äran att en längre tid räkna för sin medlem.»
Kaptenskan, artig som alltid, bad honom vara hjertligt
välkommen och hoppades kunna fägna sin gubbe med
att deras gäst ej hade allt för brådtom att vända
tillbaka.
»Tyvärr», förklarade patronen bugande, »tillåta
mig mina affärer att endast ett par timmar njuta
af den nya bekantskapen och af återseendets glädje
... hm! när man som jag är en stackars enstöring,
längtar man ibland efter en fägnesam stund, och när
det då kan bära till så väl som nu ... hm! hm! ...»
Det är en sanning att hans gamla välkända »hm!»
riktigt fröjdade mig. Anni, den kära, goda Anni
och alla de glada och ljufva stunder vi tillsammans
upplefvat återfördes ännu
klarare i mitt minne. Jag nämde några ord om hans
förlust af sin maka, men som jag af hans upprepade
»hm!» tyckte mig finna att detta ämne ännu var
honom smärtande, lemnade jag det snart, och, sedan
kaptenskan försvunnit för den uppgifna orsaken att
ordna middagen, ehuruväl den rätta var att lemna oss
ostörda, började jag tala om våra gemensamma bekanta
der på orten, om Julie och hennes man och barn, allt
med det största intresse, hvilket jag aldrig kunnat
förmoda annat än att det delades af min patron.
Men hans ånyo upprepade mångfaldiga »hm!» togo mig
snart ur denna villfarelse. Jag såg tydligt att hans
första glada, godmodiga min allt mera efterträddes
af en betänksam sådan, och jag kunde ej förstå hvad
som i en hast kom åt min gamle principal.
Men jag skulle snart blifva upplyst.
»Hm!» började han, och skrufvade sig generad fram och
tillbaka på bänken, »mamsell Frida undrade väl att jag
kom resande hit ... hm! ... så lång väg ... hm!»
»Nej, jag kan just icke säga», förklarade jag, litet
öfverraskad af det tvära afbrottet – ty vi hade nyss
förut afhandlat ett annat ämne – jag hann just ej
att vidare undra öfver något, ty glädjen öfver att
återse en gammal kär bekant ...»
»Åh, herre Gud, hm! den som vågade hoppas att det
var någon glädje ... hm!»
»Hur kan det betviflas efter en så långvarig
bekantskap som vår?» frågade jag helt oskyldigt.
»Ja, det förstås, hm! Men annars har jag med mig
ett litet minne från hustru min, det jag egentligen
skulle sändt långt förut, men då blef det icke af
och sedermera har jag alltid hoppats att sjelf få
aflemna det.»
Han framlemnade nu med någon förlägenhet ett paket,
det jag med stor rörelse emottog och lät hvila i mitt
knä, emedan jag ej i hans närvaro ville öppna det.
Min rörelse framkallade hans egen; den hjertegoda
menniskan aftorkade så oförmärkt en tår och en lång
stunds tystnad inträdde.
»Ja», yttrade han slutligen med låg röst, »de sista
åren af vårt äktenskap var en säll tid och för denna
sällhet har jag att tacka den engeln Anni, Gud fröjde
henne i sin himmel! Men också känner jag tomheten så
mycket större nu ... hm! det är svårt att närma sig
ålderdomen, när man icke har någon, som vårdar sig
om en ... hm! ... det är riktigt svårt, lilla kära
mamsell Frida!»
»Men, Julie?» stammade jag, som slutligen började
ana något
»Julie har man och barn ... och dessutom! hade det
varit Anni, det hade varit en annan sak ... nej,
hm! det duger icke.»
»Men mamsell Wernlund, som i så många år
varit i herrskapets hus ... skulle icke hon? ...»
»Jo, bevars», afbröt gubben med någon häftighet, »hon
skulle visst vårda mig, allt under det hon trätte
med pigorna och intrigerade för ett hederligt
testamente ... nej tack! hm!
då dör jag hellre min naturliga död ...»
»Men hvarför ständigt tala om död och ålderdom?» frågade
jag med låtsad glädtighet, för att afleda ämnet från det
högtidligas område, »jag tycker det ser ut som om herr patron
vore ännu långt aflägsen från dem båda.»
»Hm!» smålog min patron helt förtjust, »mamsell Frida
tycker då att jag icke ser så lastgammal ut? Ja, Gud ske lof
för helsan och vigören ... hm! ... jag har en förträfflig aptit,
och en sömn, som hvilken ungdom som helst kunde afundas
mig ... häromdagen sprang jag väl en half fjerdingsväg, som
en råget, alldeles som en råget ... hm! kände icke det minsta
i benen ... det var en kalf som hade hoppat ut öfver sina
råmärken och in på grannarnes ägor ... men ändå, mamsell
Frida! hm! hm!»
»Patron skall ut och resa och friska upp humöret»,
tillrådde jag.
»Ja, jag har nog tänkt på saken ... hm! jag har
tänkt på Rhentrakten, Paris, Schweitz; jag har Gud
ske lof råd att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0254.html
